Donnie Darko, minns ni den? Filmen som på något konstigt sätt fick rykte om sig om att vara väldigt "svår", och som ansågs säga något mycket viktigt om livet och verkligheten. Jag gillar den inte. Ni kanske också minns att den engelska glosan cellar door hade en särskild plats i filmen, att den ansågs vara engelskans vackraste ljudkombination. I filmen säger de aldrig vem som först ansåg detta, men det är faktiskt självaste J.R.R. Tolkien, en språkvän om någon, som är mannen bakom den åsikten. På Wikipedia citeras han två gånger:
Supposing you say some quite ordinary words to me - 'cellar door', say. From that, I might think of a name, 'Selador', and from that a character, a situation begins to grow.
Most English-speaking people...will admit that cellar door is 'beautiful', especially if dissociated from its sense (and from its spelling). More beautiful than, say, sky, and far more beautiful than beautiful. Well then, in Welsh for me cellar doors are extraordinarily frequent, and moving to the higher dimension, the words in which there is pleasure in the contemplation of the association of form and sense are abundant.
Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens fader, delade upp det språkliga tecknet (i allmänhet ett ord) i två delar - det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), alltså dels tecknets form/ljud och dels själva det tankemässiga innehållet, "meningen". Det här framstår idag som ganska en ganska självklar grej, men var revolutionerande där kring slutet av 1800-talet.
För att kunna avgöra om ett ord är "vackert" måste man alltså försöka dränera det på sitt signifié. Annars är det lätt hänt att man bara tänker på behagliga saker som sommarvindar, solregn, ödmjukhet och skärgården. Eller, det kan väl hända att man skulle gilla ordens språkljud oavsett deras betydelser, men risken är ju överhängande att ordets mening tar överhanden. Och då är det ju egentligen egalt hur ordet låter.
Detta att isolera ljudet och därmed döda tecknet är faktiskt en annan lingvist och akademisk mångsysslare, Roland Barthes, inne på i sin utmärkta japanstudie Teckenriket, från 1970. Han beskriver suggestivt sin egen tolkning av koanmetoden (som jag skrev lite om i förra inlägget), på ett sätt som faktiskt kräver att citeras i sin helhet:
... det finns ett ögonblick då språket upphör (ett ögonblick som nås genom mycket övning) och det är denna ekolösa klyvning som instiftar både sanningen hos Zen och haikuns form, kort och tom. Här är tillbakavisandet av "utveckling" radikalt, för det handlar inte om att hejda språket inför en tung, uppfylld, djup och mystisk tystnad eller ens inför en själens tomhet som skulle vara öppen för gudomlig kommunikation (Zen är utan Gud). Det som framläggs bör varken utvecklas i diskursen eller i diskursens slut; det som framläggs är matt och det enda man kan göra med det är att ständigt upprepa det. Det är detta som man rekommenderar utövaren som arbetar med en koan (en anekdot som föreslagits honom av hans mästare): inte att besvara den, som om den hade en mening, inte ens att uppfatta dess absurditet (något som fortfarande är en betydelse) utan att tugga om den "ända tills tanden faller". Hela Zenbuddhismen, som haikun bara är en litterär förgrening på, uppträder alltså som en ofantlig praktik avsedd att hejda språket, att sätta stopp för denna inre radio som ständigt sänder inom oss - även i sömnen (kanske är det därför som man hindrar utövarna från att somna in) - och att uttömma, att förbluffa, att låta själens obetvingliga ordström torka ut. Kanske är det som inom Zen kallas satori, och som västerlänningar bara kan översätta med vagt kristna termer (illumination, uppenbarelse, ingivelse), endast en panisk suspension av språket, det vita som raderar ut kodernas regim inom oss, sprickbildningen i denna inre recitation som konstituerar vår person. (Barthes - Teckenriket, s. 84-85, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1999)
Det handlar om att skapa Det Stora Tvivlet hos utövaren, att inte klänga sig fast vid givna ramverk. Just misstron mot språket och det ikonoklastiska hos zenbuddhismen passar dagens teoretiska klimat som handen i handsken (berättelserna om zenmästare som bränner upp heliga texter, förstör buddhastatyer, dödar djur, och utför andra laddade handlingar för att slå sina elever ur sans, är oändliga).
Det är för övrigt det här som framför allt skiljer zenbuddhismen från kristendomen och de andra textreligionerna. I kristendomen skapar Gud världen genom att tala, han skriver världen med språket redan från den absoluta början. Kristus hänvisas konsekvent till som Guds Ord. På papperet är det kanske inte så omvälvande, men konsekvenserna blir intressanta. Det zenbuddhistiska förhållningssättet är just att i upphäva språket, medan det kristna snarare är nersänkt i ett språk, en sorts tillvarons grammatik. Att ägna sig åt mindfulness-träning och annat som är populärt idag (och som säkert fyller somliga intressanta funktioner, men enligt mig inte är en religiös praktik), där man "släpper taget om orden" och låter dem flyta iväg, omöjligt eller futilt i ett kristet sammanhang. Staffan Humlebo bloggade nyligen om det här:
Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.
Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.
Min fetstil. Det här var också ett stickspår.
Den här tankebågen har egentligen sitt ursprung i att jag vaknade i gassande sol hos T härom morgonen och hade den pockande känslan av att jag älskade ordet somlig. Just då hade jag för en kort stund ljudbilden fritt hängande, utan den tillhörande meningen. Det underlättas förstås av att ordet inte har en särskilt tydlig betydelse gestaltmässigt. Jag tänkte mig att som liknar ljudet som uppstår vid vattenbrynet på klippor, i de små sänkorna där vågorna dyker in och strömmar ut i en virvel. Ett gulpande läte som sväljer sig självt. Lig känns mer som ett kvistliknande, styvt hängande något. Tillsammans bildar de en harmonisk enhet.
Bilden högst upp är omslaget till Yellow Swans - At All Ends, som jag aldrig hört men tyckte var fint.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar