Bab(b)el

Jag får alltid en krypande panikkänsla när jag upprepar ett ord för många gånger, t.ex. om jag försöker komma på vilken preposition man brukar använda efteråt, hur ordet stavas eller så. Det är som att trycka ansiktet mot en tunn hinna, den spricker så lätt och plötsligt framträder språket i dess sköra godtycklighet. Orden blir babbel. Jag inbillar mig att det är så det känns att bli galen.

Höst

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

ภาษาไทย

Thai Script, originally uploaded by pakalakamino.

På jobbet har jag då och då under de senaste veckorna kommit i kontakt med skriven thai. Som tvångsmässig språknörd brukar jag stanna upp några minuter för att försjunka i de exotiska tecknen. Det första intrycket är att de flesta tecknen har ungefär samma grundsiluetter, lite liknande våra N, U och J. Många av tecknen ser ut som små stiliserade elefanter sedda framifrån - två ben och små krumelurer som kringlar sig kring sidorna, snabeln i min liknelse: ค, ฑ, ส. Ibland ligger elefanten på rygg: น, ช, ง.

Rätt fort konstaterar jag att det här är en väldigt begränsad insikt. Trots att tecknen är ungefär lika stora tycks de finnas i oändliga variationer. Jag konsulterar Wikipedia: Thai har 44 konsonanter. Nästan dubbelt så många konsonanter som svenskan har bokstäver! Utöver det har man 30 vokaler och som om inte det vore nog är thai ett tonande språk med fem olika sätt att betona varje vokal (tonerna kan man lyssna på här). Jag får också lära mig att de flesta glosorna bara består av en stavelse. Vokalerna skrivs, som på t.ex. arabiska, som diakritiska tecken ovanför eller under konsonanten. Man har inte mellanrum, bara i undantagsfall skiljetecken. En bild av ett extremt komprimerat språk målas upp. Hur man som utlänning i vuxen ålder skulle kunna tränga i den här myrstacken av gradskillnader och närma sig något flyt i språket är för mig helt obegripligt.

*

För den som är intresserad av skriftspråk rekommenderar jag förresten den väldigt användarvänliga sidan Omniglot, där man kan sitta och klicka runt bland olika alfabet och teckenuppsättningar i timmar, förundrad.

Vad jag saknar är en liknande sida med handskrivna alfabet. Visserligen har tryckta tecken en sorts stram charm, men jag tycker det är ännu roligare att se hur folk går från originaltecknets välavvägda linjer till snabbt nerkladdade anteckningar och vykortshälsningar i bläck eller blyerts. Hur det ser ut med latinska bokstäver har jag ett rätt bra hum om, men jag skulle gärna se det på hebreiska, grekiska, ryska, koreanska, khmer... Finns detta någonstans?

Kort instick

Inget internet hemma, ingen tid att skriva några längre tirader från jobbet. Dagarna går mest åt till arbete, Mass Effect och läsning. Jag behöver de här långa pauserna. Känns som min livskänsla stegrar mest när jag gör minst, så länge det är självvalt.

Har angripit Martin Lönnebos van Goghs Stol igen. Underligt krävande, trots att den är stilmässigt rak och enkel. Har läst tusen böcker som alla uppmanar en till långsam läsning, men jag har aldrig brytt mig om det. Nu kommer jag hela tiden på mig själv med att sakta in eller stanna upp. Läser medvetet bara ett kapitel åt gången.

Martin skriver att människan är ett träd med rötterna i himlen. Är det därför jag blir så lycklig av de här kvällarna när luften är sval men marken fortfarande är varm? För ett träd som är upp och ner bör ju värmen komma nerifrån.

*

Ett lästips för den som av en händelse skulle ha ett exemplar av Svenska Dagbladet till hands: Intervjun idag med poeten Nelson Cletus Nwadike, som av någon anledning inte finns på nätet (här finns dock en kortare intervju), är nödvändig läsning för alla språkvänner. När Nwadike jämför svenska och barndomsspråket ibo är det som om han pratade om nära vänner - kärleksfullt noterar han deras olika temperament och vanor.

Jag identifierar mig väldigt mycket med det här lite uppslukade sättet att gå in i språk som om de vore städer, med en utpräglad stil och känsla. Jag ska inte ge mig på någon klyschspäckad hyllning till varför jag älskar språk, men det är ungefär den känslan som slår mig varje gång jag får en översikt av ett språk jag inte kan: att vandra runt i främmande kvarter, med ovana byggnadsutsmyckningar och höjdskillnader, självklara för de som alltid bott där, hisnande för mig.

Saber Rider and the Star Sheriffs och anime i allmänhet

Förutom att ha en av 80-talets bästa introlåtar - som genom att man bara får höra versen en gång genast måste spelas en gång till - är den här serien troligen ett av mina första möten med anime och manga. Kärlek vid första ögonkastet. Senare skulle jag komma att se flera säsonger av Robotech (den första tv-serie jag följde slaviskt) på den blivande hovleverantören av dubbad anime, Sci-fi Channel - och ännu senare Sailor Moon på TV4.

Jag tror att första gången jag smög upp efter att mamma och pappa gått och lagt sig var för att spela in den rätt skruttiga animen Guyver. Den inte helt pjåkiga Wind of Amnesia, en sorts postapokalyptisk Mad Max Light-anime, slutade med en extremt oskyldig sexscen - som jag minns det såg man ingenting - men jag var livrädd att mina föräldrar skulle få veta att en film jag spelat in hade sexscener. När mamma och pappa slutligen tog mig till köket för att ha ett allvarligt samtal - att de skulle skiljas, visade det sig - var jag livrädd att jag skulle få en utskällning för filmen. För nästan varje händelse i min barn- och ungdom finns det någon anime, manga, något tv-spel eller seriealbum som jag kopplar till det. Det var väl någon sorts trygghet och verklighetsflykt från en mer svårhanterlig verklighet. Fast jag hade i alla fall aldrig tråkigt.

Tillbaka till Saber Rider. På videobutiken i centrum tio minuter hemifrån fanns den att hyra, på svenska dessutom. Jag vet inte hur många gånger jag såg om den. Det sorgliga var nämligen att det bara var en ynka episod som hade kommit i svensk översättning. Jag har förstått att det inte var helt ovanligt att man på vinst och förlust hämtade hem serier från Japan på den tiden. Sedan kunde pengarna ta slut och serien kunde hastigt och lustigt kraschlanda mitt i en säsong, eller som i det här fallet, efter ett enda avsnitt.

Tråkigt nog finns inte den svensdubbade versionen någonstans på internet (medan den engelska dubbningen faktiskt finns både på svenska torrentsiter och på Webhallen), det hade varit roligt att se om jag fortfarande kunde varenda punchline utantill: "Jag hade segern i min hand - nu måste jag slåss för den". Dubbningen var sannolikt helt bedrövlig (det lär den ha varit om den var i närheten av den engelska), men jag var antagligen så liten att jag inte tänkte på det.

En kul detalj är att det är en av få animeserier jag sett där det faktiskt är huvudpersonen och inte skurken som är en dryg snobb - jag tror till och med att han hade surrande i:n i den svenska översättningen.

*

I samma veva som jag hade mitt mangauppvaknande åkte vi en del till Frankrike och Spanien på semester. Där hade man kommit betydligt längre i lanseringen av anime och manga (i Sverige har det ju inte kommit igång förrän de senaste åren), och det kändes helt overkligt att kunna gå in i en vanlig bokhandel och hitta Dragon Ball, Battle Angel Alita, Oh My Goddess, 3x3 Eyes, och hundratals andra serier som jag bara läst om i Super Powers pyttelilla mangaspalt och i mina medlemstidningar från Mangakai och Otaku Z. Det fanns tidningar om manga och anime, stora mässor och frukost-TV. Himmelriket på Jorden.

På söndag åker jag till Spanien igen, för första gången sedan jag var där som nybliven tonåring. Jag kommer säkert köpa med mig ett seriealbum eller två.

Entiska

Large Trees, originally uploaded by resnow777.

I och med det här inlägget känns det som att jag når en toppnotering (eller bottennotering, beroende på läsaren) i nördighet, men jag fastnade verkligen för den här texten om entiska, språket som de levande träden talar i Tolkiens böcker:

The Ents loved Quenya, but they also developed their own tongue, probably the most peculiar of all the languages of Arda. Tolkien describes it as "slow, sonorous, agglomerated, repetitive, indeed long-winded; formed of a multiplicity of vowel-shades and distinctions of tone and quantity which even the loremasters of the Eldar had not attempted to represent in writing" (Appendix F). The Ents were apparently able to distinguish between minute variations of quality and quantity and used such distinctions phonemically. Many distinct Entish phonemes would sound like a single sound to a human or even Elvish ear. It seems that Entish also employed different tones, perhaps somewhat like Chinese, in which language a simple word like ma may have one of four meanings (ranging from "mother" to "horse") - and to the Chinese they all sound different, because the vowel a is pronounced with a distinct tone in each case. Entish may have employed many more tones than just four.

/.../

A speech in Entish, if it could be understood by human ears, would perhaps be like a very verbose and involved kind of poetry. There would be repetitions upon repetitions upon repetitions, with slight variations. If there was anything that we might call a sentence, it might proceed in a sort of spiral fashion, winding in to the main point, and then winding out again, touching all along the way on what has already been said and what will be said" (An Introduction to Elvish p. 176).

/.../

Treebeard said of his own Entish name that it was "growing all the time, and I've lived a very long, long time; so my name is like a story. Real names tell you the story of the things they belong to in my language, in the Old Entish as you might say" (LotR2/III ch. 4).

/.../

But it appears that the Ents did not always communicate in "dialogues" with one speaking at a time. During the Entmoot, "the Ents began to murmur slowly: first one joined and then another, until they were all chanting together in a long rising and falling rhythm, now louder on one side of the ring, now dying away there and rising to a great boom on the other side". Evidently the debate was a long, pulsating symphony of many opinions being voiced simultaneously, slowly merging into a conclusion. This may explain why it did not take forever before the Entmoot decided upon a course of action.

Själva idékomplexet ent slår an i princip varenda ton som finns till buds i det här hjärtat: det vårdande, det vegeterande, det oändligt långsamma, det organiska, det dunkla, det lyriska, det neutrala, det stilla sipprandet av rent liv... What's not to love?

Mer Current 93

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.

Länktips: Ola Wikander

Jag gillar språk. De är någonting som varit mänskligt, men lyckats bryta sig ut, för att stjäla en formulering av en vän. De ligger precis på gränsen mellan den mänskliga friheten och den samlade historiska mänsklighetens materialiserade överenskommelser. För att bli förstådd måste man förhålla sig till regler som man själv egentligen inte kan rucka på. Att hitta på nya ord här och där går väl för sig, men att helt kasta ordförråd, bokstäver, grammatik och allt annat överbord gör att man inte kommer att bli förstådd. Språket äger dig.

Ola Wikander, som blivit lite DN Kultur-kändis tack vare sin bok I Döda Språks Sällskap (som jag av någon anledning fortfarande inte har läst), har börjat blogga. Det är fantastiska nyheter för alla språkvänner.

Via Doctor Alazerius.

Mucha Street Wear och psykopomp

Jag noterade en grej på väg till jobbet imorse: Topstreetwear har en stiliserad tolkning av frihetsgudinnans huvud med snusnäsduk för munnen och näsan som logotyp (tyvärr syns den inte på hemsidan). Den är lustigt lik den här affischen av Alphonse Mucha:


(Affischen i sin helhet)

*

Jag har också lärt mig vad som döljer sig bakom den fantastiska glosan psykopomp: det är ett gammalt grekiskt ord (ψυχοπομπός, psykopompos) för den varelse som leder människan från vår värld till dödsriket. Återfinns i snart sagt alla myter och religiösa traditioner. Jung menar att den är en medlande arketyp mellan det medvetna och det omedvetna. Den har inte en dömande funktion - den är bara lotsande. Det finns något djupt tilltalande i den bilden.

För att återigen anknyta till mina utläggningar om välljudande ord tycker jag också att psykopomp är i en egen division, även om det inte är frikopplat från sina beståndsdelars associationer: det målas upp bilder av en uppblåst, rikligt utsmyckad (pampig, pompös) och samtidigt irrande, gaggande, krampande (psyko-) varelse. Den egentliga meningen är dessutom, för ovanlighetens skull, inte mindre spännande.

I kristendomen har ärkeängeln Mikael fyllt den funktionen, och Sanktmikaelsbönen är en av mina personliga favoritböner.

På tal om änglar verkar det också som att gabrielsprojektet börjar gå in i sitt slutstadium. Vi filmar det sista i helgen, redigeringen ligger inte på mitt bord. Det ytterst lilla jag sett hittills har i alla fall varit lovande. Suggestivt och rent. Vet inte än om det kommer att läggas upp på Youtube. Watch this space.

Paroles, paroles

Donnie Darko, minns ni den? Filmen som på något konstigt sätt fick rykte om sig om att vara väldigt "svår", och som ansågs säga något mycket viktigt om livet och verkligheten. Jag gillar den inte. Ni kanske också minns att den engelska glosan cellar door hade en särskild plats i filmen, att den ansågs vara engelskans vackraste ljudkombination. I filmen säger de aldrig vem som först ansåg detta, men det är faktiskt självaste J.R.R. Tolkien, en språkvän om någon, som är mannen bakom den åsikten. På Wikipedia citeras han två gånger:

Supposing you say some quite ordinary words to me - 'cellar door', say. From that, I might think of a name, 'Selador', and from that a character, a situation begins to grow.

Most English-speaking people...will admit that cellar door is 'beautiful', especially if dissociated from its sense (and from its spelling). More beautiful than, say, sky, and far more beautiful than beautiful. Well then, in Welsh for me cellar doors are extraordinarily frequent, and moving to the higher dimension, the words in which there is pleasure in the contemplation of the association of form and sense are abundant.

Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens fader, delade upp det språkliga tecknet (i allmänhet ett ord) i två delar - det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), alltså dels tecknets form/ljud och dels själva det tankemässiga innehållet, "meningen". Det här framstår idag som ganska en ganska självklar grej, men var revolutionerande där kring slutet av 1800-talet.

För att kunna avgöra om ett ord är "vackert" måste man alltså försöka dränera det på sitt signifié. Annars är det lätt hänt att man bara tänker på behagliga saker som sommarvindar, solregn, ödmjukhet och skärgården. Eller, det kan väl hända att man skulle gilla ordens språkljud oavsett deras betydelser, men risken är ju överhängande att ordets mening tar överhanden. Och då är det ju egentligen egalt hur ordet låter.

*

Detta att isolera ljudet och därmed döda tecknet är faktiskt en annan lingvist och akademisk mångsysslare, Roland Barthes, inne på i sin utmärkta japanstudie Teckenriket, från 1970. Han beskriver suggestivt sin egen tolkning av koanmetoden (som jag skrev lite om i förra inlägget), på ett sätt som faktiskt kräver att citeras i sin helhet:

... det finns ett ögonblick då språket upphör (ett ögonblick som nås genom mycket övning) och det är denna ekolösa klyvning som instiftar både sanningen hos Zen och haikuns form, kort och tom. Här är tillbakavisandet av "utveckling" radikalt, för det handlar inte om att hejda språket inför en tung, uppfylld, djup och mystisk tystnad eller ens inför en själens tomhet som skulle vara öppen för gudomlig kommunikation (Zen är utan Gud). Det som framläggs bör varken utvecklas i diskursen eller i diskursens slut; det som framläggs är matt och det enda man kan göra med det är att ständigt upprepa det. Det är detta som man rekommenderar utövaren som arbetar med en koan (en anekdot som föreslagits honom av hans mästare): inte att besvara den, som om den hade en mening, inte ens att uppfatta dess absurditet (något som fortfarande är en betydelse) utan att tugga om den "ända tills tanden faller". Hela Zenbuddhismen, som haikun bara är en litterär förgrening på, uppträder alltså som en ofantlig praktik avsedd att hejda språket, att sätta stopp för denna inre radio som ständigt sänder inom oss - även i sömnen (kanske är det därför som man hindrar utövarna från att somna in) - och att uttömma, att förbluffa, att låta själens obetvingliga ordström torka ut. Kanske är det som inom Zen kallas satori, och som västerlänningar bara kan översätta med vagt kristna termer (illumination, uppenbarelse, ingivelse), endast en panisk suspension av språket, det vita som raderar ut kodernas regim inom oss, sprickbildningen i denna inre recitation som konstituerar vår person. (Barthes - Teckenriket, s. 84-85, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1999)

Det handlar om att skapa Det Stora Tvivlet hos utövaren, att inte klänga sig fast vid givna ramverk. Just misstron mot språket och det ikonoklastiska hos zenbuddhismen passar dagens teoretiska klimat som handen i handsken (berättelserna om zenmästare som bränner upp heliga texter, förstör buddhastatyer, dödar djur, och utför andra laddade handlingar för att slå sina elever ur sans, är oändliga).

Det är för övrigt det här som framför allt skiljer zenbuddhismen från kristendomen och de andra textreligionerna. I kristendomen skapar Gud världen genom att tala, han skriver världen med språket redan från den absoluta början. Kristus hänvisas konsekvent till som Guds Ord. På papperet är det kanske inte så omvälvande, men konsekvenserna blir intressanta. Det zenbuddhistiska förhållningssättet är just att i upphäva språket, medan det kristna snarare är nersänkt i ett språk, en sorts tillvarons grammatik. Att ägna sig åt mindfulness-träning och annat som är populärt idag (och som säkert fyller somliga intressanta funktioner, men enligt mig inte är en religiös praktik), där man "släpper taget om orden" och låter dem flyta iväg, omöjligt eller futilt i ett kristet sammanhang. Staffan Humlebo bloggade nyligen om det här:

Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Min fetstil. Det här var också ett stickspår.

*

Den här tankebågen har egentligen sitt ursprung i att jag vaknade i gassande sol hos T härom morgonen och hade den pockande känslan av att jag älskade ordet somlig. Just då hade jag för en kort stund ljudbilden fritt hängande, utan den tillhörande meningen. Det underlättas förstås av att ordet inte har en särskilt tydlig betydelse gestaltmässigt. Jag tänkte mig att som liknar ljudet som uppstår vid vattenbrynet på klippor, i de små sänkorna där vågorna dyker in och strömmar ut i en virvel. Ett gulpande läte som sväljer sig självt. Lig känns mer som ett kvistliknande, styvt hängande något. Tillsammans bildar de en harmonisk enhet.

Bilden högst upp är omslaget till Yellow Swans - At All Ends, som jag aldrig hört men tyckte var fint.