Sagt, tänkt och skrivet

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

*

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop. 

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans. 

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

Mer Current 93

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.