måndag 1 december 2008

Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:
Birgitta Trotzig - Levande och döda
Emilia Fogelklou - Frans av Assisi
Sven Lindqvist - Ökendykare
Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:
Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.
För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.
Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.
Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.
Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:
"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."
Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.
Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.
Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.
Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.
Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.
Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:
Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kul att du har läst Ökendykarna, det är verkligen en av mina favoritböcker någonsin.

Den har dock fört med sig den jobbiga sidoeffekten att jag har letat efter Isabelle Eberhardt-böcker på antikvariat i flera år. Helt utan minsta lycka.

Andreas sa...

Ja, den var verkligen sjukt bra, jag sträckläste den.

På din (numera ganska gamla) inrådan har jag också läst Myten om Wu Tao-tzu. Sträckläste även den igår kväll. Jag tror att jag måste läsa om den ganska snart. Som det var nu sprang jag bara igenom den, och jag visste att jag älskade den, men jag hann inte ta in allting ordentligt.