Schmidt Sting Pain Index

Det är tråkigt att vara så förkrossande dålig på naturvetenskapligt tänkande som jag är. Inte ens populärvetenskap brukar lämna några större intryck, och även om det jag läser är helt fantastiskt kommer jag aldrig ihåg detaljerna.

Därför blir jag så glad de få gånger jag faktiskt hittar naturvetenskapliga skildringar som inte kräver så mycket förkunskaper eller begåvning. Ett strålande exempel på en sådan är Fredrik Sjöbergs augustprisvinnare Flugfällan, om flugsamlande och svenska kändisar på området. Lärt, välskrivet och roligt.

Lika kul är Justin O. Schmidts Schmidt Sting Pain Index, som är precis vad det låter som. Entomologen (insektsforskaren, för den som liksom jag inte hade en aning) Schmidt har med livet som insats låtit sig bli biten och stungen av 78 olika insektsarter och mycket levande redogjort för smärtans karaktär och intensitet på en skala från 0.0 till 4.0, där 2.0 ungefär motsvarar ett getingstick. Wikipedia bjuder på några smakprov:

• 1.0 Sweat bee: Light, ephemeral, almost fruity. A tiny spark has singed a single hair on your arm.
• 1.2 Fire ant: Sharp, sudden, mildly alarming. Like walking across a shag carpet & reaching for the light switch.
• 1.8 Bullhorn acacia ant: A rare, piercing, elevated sort of pain. Someone has fired a staple into your cheek.
• 2.0 Bald-faced hornet: Rich, hearty, slightly crunchy. Similar to getting your hand mashed in a revolving door.
• 2.0 Yellowjacket: Hot and smoky, almost irreverent. Imagine W. C. Fields extinguishing a cigar on your tongue.
• 2.x Honey bee and European hornet: Like a matchhead that flips off and burns on your skin.
• 3.0 Red harvester ant: Bold and unrelenting. Somebody is using a drill to excavate your ingrown toenail.
• 3.0 Paper wasp: Caustic & burning. Distinctly bitter aftertaste. Like spilling a beaker of hydrochloric acid on a paper cut.
• 4.0 Tarantula hawk: Blinding, fierce, shockingly electric. A running hair drier has been dropped into your bubble bath.
• 4.0+ Bullet ant: Pure, intense, brilliant pain. Like fire-walking over flaming charcoal with a 3-inch rusty nail in your heel.


Värstingen själv - en bullet ant.

Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.

För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.

Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.

Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.

Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:

"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."

Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.

Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.

Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.

Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.

Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.

Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Två kommentarer till

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Naturen och det naturliga

Från First Things - Right to be a lady:

Sr. Prudence Allen, a philosopher and professor at St. John Vianney Seminary in Denver, observed that the globally minded, environmentally conscious person now “sees himself as an enemy of life, a disturber of nature,” with a remarkable hatred of his own greatness. At the same time, he desires to be master and possessor of nature—his own nature—ridding himself of social and biological restrictions.

Sammanhanget är i övrigt rätt svårsmält men just den här iakttagelsen tycker jag är intressant.

Det goda livet

Mljet, originally uploaded by neilpeach.

I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.

Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)

Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.

Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.

Operation Immortality

Solar System, originally uploaded by turbojoe.

Via Kotaku: Cliffs of Dover Guitarist Adds DNA to Project Immortality

[Eric] Johnson, Pike and Bruton [...] will be adding their digitized DNA as well as their influences, instruments of choice, and examples of their work, to the “Immortality Drive,” a storage device which Garriott will store on the ISS as part of Operation Immortality. The Immortality Drive is currently in the process of being loaded with information from people all over the world at the OperationImmortality.com website.
Visitors to the website can submit their suggestions for humanity’s greatest achievements, leave their immortalized message for future generations, and may even have their DNA selected to join the rock stars on an out of this world trip to possibly become the future of mankind.

Först och främst: Jag älskar Cliffs of Dover. Bästa låten i Guitar Hero 3. Så.

Samtidigt som jag är rätt förtjust i det här med att få tummen ur och börja kolonisera solsystemet (the dream of Mars will never die) och i förlängningen hela Universum, är jag inte lika förtjust i tidskapselsprojekt. Okej om man faktiskt väntar sig att någon avart av mänskligt liv ska hitta lämningarna om tusen år, då finns det fortfarande en chans att de kan relatera till innehållet och få ut något av det. Men känns det inte helt orimligt optimistiskt att någon annan livsform än människan alls skulle kunna begripa vad det är vi skickar ut? De kanske inte ens har öron att höra med eller fingrar att plinka med.

Dessutom tycker jag att sparandet av den egna DNA-uppsättningen känns så tragiskt som projekt. Såvida man inte kan lyckas digitalisera hela sin hjärna och skapa en fantomkropp (för att inte stimulansinflödet ska avstanna och hjärnan ska glömma hur det känns att faktiskt ta in världen) kommer man som person ha rätt liten glädje av att det om tusen år klonas någon med exakt samma DNA-uppsättning som en själv. Man är fortfarande fast i sin egen kropp idag, och när man väl är död är man död.

Men tanken svindlar: Att med digital teknik kunna ta sömlösa hopp från en döende värdkropp till en ung och frisk, och ändå behålla sin livshistoria intakt i ett levande minne. Det vore något.

Länktips: Hijab Style

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:





Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...

Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet

Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:

Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"

Må de bäva!

*

Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.

Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.

Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.

Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.

*

Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.

Holy by association

En av fördelarna med att ha ett måndagsexemplar till kropp är att man från och till kan råka ut för ganska fascinerande fenomen bortom standardutbudet av krämpor och åkommor. Igår var jag med om ett sådant fenomen. Som med i princip allting i livet är det betydligt roligare att tänka tillbaka på än att faktiskt vara med om.

Jag stod och borstade tänderna framför toalettspegeln, klockan var lite efter tolv och jag var fortfarande lite medtagen efter magkatarrsnatten och borde kanske egentligen ha gått och lagt mig ännu tidigare. När jag står och betraktar mig själv borstandes tänderna går det sakta upp för mig att något är fel. När jag ser på mitt ansikte ser jag bara mitt vänstra öga. Det högra ögat är liksom inte där. När jag vrider huvudet lite åt vänster och höger framträder det igen, men när jag tittar rakt på försvinner det. Jag piper till i panik med tandborsten mellan läpparna och viftar lite framför ögonen med den fria armen. Den försvinner också, flimrar in och ut ur den högra delen av synfältet. Jag blundar med högra ögat för att se om det bara har att göra med att jag fått något skräp i ögat, men det är samma effekt med bara vänstra ögat öppet.

Men när jag blundar ser jag att det ligger som ett band av trianglar och kvadrater strålandes i turkost, rött och vitt, som ett bakvänt C i mitt högra synfält. Större figurer i det nedre högra fältet, mindre och skarpare i det övre, oupphörligen flimrande och strålande. När jag försöker fokusera på dem försvinner de ut i periferin. Gäckande. Efter att ha googlat lite i panik sluter jag mig till att det handlar om en vanligt förekommande förvarning om ett migränanfall som är på väg att blomma ut. När jag kommit så långt har figurerna försvagats och rört sig ännu längre ut i periferin, och när jag släcker ljuset för att sova är de borta. När jag vaknar har jag en lättare huvudvärk.


En ful men rätt bra illustration av hur det ser ut

*

Till saken hör att jag faktiskt var lite bekant med det jag såg, även om jag aldrig hade upplevt det förut. I Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, som jag tidigare nämnt här, ägnas ett kort kapitel åt medeltidsmystikern Hildegard av Bingen och hennes kända visioner, främst de illustrationer som har bevarats åt eftervärlden. Jag har haft svårt att hitta just de bilder jag letar efter på internet, men bilden här till vänster ger åtminstone en uppfattning om vad det rör sig om. Hennes bättre bilder är mindre symmetriska och har skarpare mönster, mer i linje med vad jag upplevde. Det är en ganska trygg gissning att både Hildegard och många andra religiösa visionärer genom historien har varit begåvade med migrän och tolkat aurafenomenen, eller flimmerskotomen som det så tilltalande heter på fint språk, som heliga visioner.

Men även om jag vet att det "bara" är neurologiska urladdningar, kan jag inte släppa känslan av att ha upplevt något aningen bortanför. Det är som om det skett ett sorts sömlöst utbyte mellan den anatomiska händelsen migrän och den mytologiska händelsen migrän genom tiderna. Med all tolkningstradition som finns bevarad om migrän är det som att en del rinner över även i det nuvarande, och försätter det i åtminstone ekot av ett en gång meningsfullt sammanhang.

Youtube: New improved dream of the first order

Referensmaterial 1 & 2.

*

Det är en njutning att se genom kameraögon. När jag stod framför kameran var blicken irrande, orolig. Jag såg allt i rummet som inte syns i bild, kände hur kroppen darrade och dunkade av den ovana långsamheten. Var ömsom frusen (är alltid kall flera timmar när jag blir väckt), ömsom värmd av morgonsolen. På film sjunker allt det här undan, och blicken blir klar - självförglömmelse.

flickr: Black and Mild V

Black and Mild V, originally uploaded by Con Mis Ojos Photography.

Tatueringar är spännande. Om man tar valfritt fält av mänsklig aktivitet kan man tänka sig att ungefär 95% av allt som erbjuds kommer vara rent skräp. Med tatueringar är det snarare ungefär 99,995% som är skräp. Desto roligare blir det då när man hittar något som inte är det.

Om jag någon gång tatuerar mig skulle jag kunna tänka mig något liknande bilden här ovanför.

Lite liknande, men ännu bättre, är den här under. Men den vet jag inte var den kommer ifrån.

PS. Jag tycker dock att hela tatueringssvängen känns rätt suspekt. Okej att det är lite pinupromantik och sådär, men nästan alla bilder som inte är tagna från fyra centimeter på en suddig liten tribal är typ Suicide Girls-aktigt smygsnusk. Är det så erotiskt med tatueringar? Okej att det är naken hud, men egentligen är den ju inte det längre. Samma sak verkar gälla i "branschtidningarna" också, att döma av det stadiga utbud som jag skymtar på Presstopp med jämna mellanrum. Alltid en poserande brud-brud på omslaget. Har tatueringar alltid varit porrigt? Jag borde gå till botten med det här. DS

"Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt" i ny utgåva

På lunchen slank jag in på Pocket Shop en halv minut och noterade att Oliver Sacks klassiker Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt har kommit i ny upplaga, efter att länge ha varit slut på förlaget. Det nya omslaget är rätt fult jämfört med det jag har, men innehållet är fortfarande utmärkt populärvetenskap.

Sacks skriver rörande om de underliga neurologiska skador som är bokens tema - det är sällan man kan skriva utan ironi om varm medmänsklighet, men Sacks är verkligen sprängfylld av den. Det blir kanske extra tydligt i ett sammanhang som annars lätt blir torrt kliniskt och människosynen sjukdomliggörande och "forskande" på ett lite obehagligt sätt.

Bilden från Bokrecension.se.