Asmodernt

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...

van Goghs Rum: Utdrag

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

En liten text om att vilja göra en fransk filosof illa

Torka bort det där flinet, tack

Det är få internationellt kända akademiker som provocerar mig så häftigt som fransmannen René Girard, som jag först stiftade bekantskap med i ett nummer av BLM för ett par år sedan. Jag påmindes om hans existens imorse när jag läste igenom min vän Elises B-uppsats om hans idébygge och dess kritiker, och min irritation har inte avtagit med åren (såklart ska ingen skugga falla över uppsatsen för den skull, den är utmärkt).

Som allas favoritsociolog Johan Asplund har konstaterat i sin lilla stridsskrift Rivaler och Syndabockar från 1989 är nämligen Girard något av en akademisk megaloman, som med sina esoteriska och åtminstone för undertecknad rätt långsökta teorier (eller snarare teori, eftersom det bara rör sig om en grundidé) säger sig ha förklarat uppkomsten av all kultur. Redan här drar vän av ordning öronen åt sig. Det tål att upprepas: René Girard hävdar sig ha funnit den slutgiltiga teorin kring hur all mänsklig kultur sedan tidernas begynnelse uppkommit. Det här är förstås ingenting unikt, för den hugade finns hyllmeter med teorier som förklarar "allt", det som är unikt är snarare den arrogans med vilken Girard hävdar sig ha hittat just en sådan.

Teorin går ungefär såhär: Person A begär ett objekt O. Men begäret, menar Girard, har inte med O:s egna egenskaper att göra, utan är egentligen en härmande, mimetisk, handling, som dyker upp i A:s psyke för att det finns en Person B som redan begär O. Det här ger upphov till en triangulär modell där A och B båda begär O, men där A egentligen bara begär O för att B gör det, och dessutom egentligen inte begär O, utan begär B. A begär att vara B, och att det är det som hela härmandet egentligen går ut på.

Jag skojar inte. Han skojar absolut inte.

We borrow our desires from others. Far from being autonomous, our desire for a certain object is always provoked by the desire of another person — the model — for this same object. This means that the relationship between the subject and the object is not direct: there is always a triangular relationship of subject, model, and object. Through the object, one is drawn to the model, whom Girard calls the mediator: it is in fact the model who is sought. (Länk)

Girard har använt den här teorin för att analysera ett antal olika litteraturklassiker, och den har visat sig böjbar nog att fungera väldigt bra i de sammanhangen. Vidare menar Girard att förebilden (the model) genom sitt begär till samma objekt blir en rival: En mimetisk konflikt uppstår.

If two individuals desire the same thing, there will soon be a third, then a fourth. This process quickly snowballs. Since from the beginning the desire is aroused by the other (and not by the object) the object is soon forgotten and the mimetic conflict transforms into a general antagonism. At this stage of the crisis the antagonists will no longer imitate each other's desires for an object, but each other's antagonism. They wanted to share the same object, but now they want to destroy the same enemy. So, a paroxysm of violence would tend to focus on an arbitrary victim and a unanimous antipathy would, mimetically, grow against him. The brutal elimination of the victim would reduce the appetite for violence that possessed everyone a moment before, and leaves the group suddenly appeased and calm. (Länk)

Efter offerhandlingen bildas dock en ambivalent kult kring offret, eftersom den både var upphovet till och lösningen på, den mimetiska konflikten. Offrandet ritualiseras och återupplevs för att mildra ambivalensen och ångesten och för att ge ett utlopp för nya mimetiska konflikter.

Nu ska jag inte vara dum. Den här teorin är nämligen inte alls så pjåkig om man applicerar den på offerritualer, eller, om man är lite vidsynt, vill analysera t.ex. judisk och kristen teologi ur ett psykologiskt perspektiv. Praktexemplet på det senare är förstås Jesu död på korset.

Om det nu inte vore för det lite pinsamma faktumet att det inte finns någon förklaring till varför B begär O från första början, om nu begär alltid uppstår genom härmning. Med stigande förvåning har jag insett att den här frågan än så länge aldrig dykt upp när jag läst om Girard på nätet eller i böcker, utom förstås i Asplunds bok.

Jag kan omöjligen föreställa mig att den här invändningen kan ha gått resten av världen förbi, och jag är övertygad om att svaret på den måste finnas begravd i Girards lika dunkla som massiva textproduktion. Om någon råkar ha en pedagogisk förklaring på det problemet är det bara att peta till en kommentar här under.

Och Girard menar alltså att alla kulturer i hela mänsklighetens historia har börjat med den här sortens offerhandling, som övergått i en kult av den offrade. Man baxnar.

*

Samtidigt: En gnutta ödmjukhet är alltid på sin plats i sådana här lägen. Om man ena sekunden hänförs över - för att plocka ett exempel ur högen - den rätt orimliga idén att Gud (?) medvetet skulle blivit människa (?) för att rädda (?) mänskligheten, och i den andra sekunden tycker att "mimetiska begär" är det knasigaste man hört talas om, kan man med rätta anklagas för hyckleri.

Men till den reflekterande och kritiskt tänkande men likväl troendes försvar kan man ju t.ex. göra en distinktion mellan å ena sidan expansiva helhetsförklaringar - Jesu födelse, Muhammeds mottagande av den Himmelska Koranen, Guds förbund med det judiska folket eller vad det nu kan vara - och reduktiva helhetsförklaringar, dit man kan räkna Girards teorier. I de expansiva fallen kan man tala om en kosmologi, ett sorts mönster, som får konsekvenser på flera nivåer av mänskligt liv. Om Gud blivit människa, vad säger det om människan? Om varje människa? Om mig? I de reduktiva fallen saknas den utvidgande möjligheten, eftersom den är så mekanisk. Att komprimera nyckeln till all världens partikulariteter och till synes kaotiska fragment i en enda idé kan alltså vara lika fruktbart som dödfött.

Youtube: Tågscenen i Spirited Away

Ibland går Perikores på bloggosfärens gator som en vanlig bloggare, och postar då bara ett youtubeklipp och inte så mycket mer.

På rak arm vet jag ingen filmscen som är mig så kär som den här. Utan att börja plocka isär den känslan tror jag att det har mycket att göra med hur det känns som att varje station de stannar på eller åker förbi rymmer en helt annorlunda, okänd berättelse, som man aldrig får veta något om. Det ödsliga huset på ön med bara ett enda träd är det allra bästa.

Entiska

Large Trees, originally uploaded by resnow777.

I och med det här inlägget känns det som att jag når en toppnotering (eller bottennotering, beroende på läsaren) i nördighet, men jag fastnade verkligen för den här texten om entiska, språket som de levande träden talar i Tolkiens böcker:

The Ents loved Quenya, but they also developed their own tongue, probably the most peculiar of all the languages of Arda. Tolkien describes it as "slow, sonorous, agglomerated, repetitive, indeed long-winded; formed of a multiplicity of vowel-shades and distinctions of tone and quantity which even the loremasters of the Eldar had not attempted to represent in writing" (Appendix F). The Ents were apparently able to distinguish between minute variations of quality and quantity and used such distinctions phonemically. Many distinct Entish phonemes would sound like a single sound to a human or even Elvish ear. It seems that Entish also employed different tones, perhaps somewhat like Chinese, in which language a simple word like ma may have one of four meanings (ranging from "mother" to "horse") - and to the Chinese they all sound different, because the vowel a is pronounced with a distinct tone in each case. Entish may have employed many more tones than just four.

/.../

A speech in Entish, if it could be understood by human ears, would perhaps be like a very verbose and involved kind of poetry. There would be repetitions upon repetitions upon repetitions, with slight variations. If there was anything that we might call a sentence, it might proceed in a sort of spiral fashion, winding in to the main point, and then winding out again, touching all along the way on what has already been said and what will be said" (An Introduction to Elvish p. 176).

/.../

Treebeard said of his own Entish name that it was "growing all the time, and I've lived a very long, long time; so my name is like a story. Real names tell you the story of the things they belong to in my language, in the Old Entish as you might say" (LotR2/III ch. 4).

/.../

But it appears that the Ents did not always communicate in "dialogues" with one speaking at a time. During the Entmoot, "the Ents began to murmur slowly: first one joined and then another, until they were all chanting together in a long rising and falling rhythm, now louder on one side of the ring, now dying away there and rising to a great boom on the other side". Evidently the debate was a long, pulsating symphony of many opinions being voiced simultaneously, slowly merging into a conclusion. This may explain why it did not take forever before the Entmoot decided upon a course of action.

Själva idékomplexet ent slår an i princip varenda ton som finns till buds i det här hjärtat: det vårdande, det vegeterande, det oändligt långsamma, det organiska, det dunkla, det lyriska, det neutrala, det stilla sipprandet av rent liv... What's not to love?

Länktips: Cecil Adams utreder sagornas snuttifiering

Intressant: And they lived happily never after: Were the original versions of classic fairy tales more dark and bloodthirsty than what we know today?

[Sleeping Beauty] comes from a ground-breaking collection of folktales now known as the Pentameron, assembled in the early 1600s by the Neapolitan courtier Giambattista Basile; like its namesake, Boccaccio's Decameron, it's structured within a framing narrative of people sitting around telling stories. Among tales of torture and bestiality we find one about a young noblewoman named Talia, who gets some lethal flax jammed under a fingernail and drops dead. Soon enough a king, out hawking, spies her inert body, feels "his blood course hotly through his veins," and decides to make his move. Fine, he seems to believe he's getting off not with a cadaver but with a delightful young woman who happens to be out cold, but that's hardly an excuse.

Anyhow, he zips up and rides away. Nine months later, the still-stationary Talia gives birth to twins; while attempting to nurse they accidentally suck the sliver out of her finger and so restore her to life. On his eventual return the king resolves to bring Talia and the kids home with him. Unsurprisingly, his wife (yup, this charmer is married) doesn't like the idea and attempts to have the twins cooked and fed to their dad, but she gets caught and is burned alive as punishment.

När jag var liten och såg Disneys filmatiseringar av äldre sagor var jag för liten för att egentligen tänka på var sagorna kom ifrån från början, jag försökte bara hänga med så gott det gick och känna tillfredställelsen vid dramats återställande klimax. Men i ljuset av artikeln ovanför är det kanske inte så konstigt att de ibland framstod som ganska ologiska (det kan förstås också vara att jag är notoriskt dålig på att se film och nästan alltid måste se om en film för att egentligen förstå vad den handlar om).

Huruvida barn mår bra eller dåligt av att tidigt utsättas för tillvarons råa vansinne eller ej kan jag inte uttala mig om, men man kan ju tänka på att t.ex. Gamla Testamentet hör till de brutalare (och för ett barn dessutom ganska obegripliga) litterära verken med störst spridning i svenska hem genom historien. Det var dessutom påbjudet att man lärde sig de här historierna. Gör lyckliga slut barn optimistiska och tillitsfulla eller naiva och dåligt rustade för verkligheten? Ho vet.