Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."
Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.
1 kommentarer:
Perfekt kommentar till The Universe Story som alla goda människor borde läsa. Lönnebo har säkert läst den redan.
Jag kommer dock inte förbi: hur skapas rum?
Skicka en kommentar