With all the carnivores and destructors of it...

Idag blev jag för första gången på länge den tjuriga vegetarianen i sällskapet. Jag brukar inte följa med när de andra går på lunch på kontoret, framför allt för att de går så tidigt. Jag brukar bli helt slut framåt fem om jag äter lunch redan halv tolv. Men så undviker jag också medvetet att vara besvärlig och göra en affär av min position. Autentisk diskussion förra veckan två kollegor emellan:
- Ska du med på lunch?
- Vad ska ni äta?
- Kött.

Så... ja.

Men idag följde jag i alla fall med. Vill ju inte bli total paria på kontoret. Anade oråd redan vid menyn: Inget vegetariskt i sikte. Inte ens en sallad kunde man få. Tänk snabbt. Sprang iväg några meter till ett annat ställe där jag vet att man kan få vegetariska hamburgare (extremt bra sådana också). Som vanligt tar det alltid tio gånger så lång tid att få något vegetariskt, men det är jag van vid. Inbillar mig nästan att väntan inför mat har någon sorts uppbygglig effekt, slow food och så.

När jag fick burgaren och gick tillbaka för att smygäta med mitt sällskap, fortfarande utan att göra någon affär av det hela, tar det förstås bara en minut innan jag blir avhyst av en av servitriserna. No hard feelings, jag vet att hon bara gör sitt jobb. Sätter mig på hötorgstrappan i solskenet och äter ensam.

Visst, det är ingen rättighet att få vegetarisk mat. Visst, det har faktiskt blivit mycket bättre vegetariskt utbud på nästan alla lunchställen, restauranger och snabbmatsställen de senaste tio åren. Men jag hatar att det fortfarande känns som att man gör något fel när man ber om det.