Smulor från bloggbordet

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:


Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Youtube: Brian Eno - An Ending (Ascent)

Det finns två bra skäl till varför jag vill lyfta fram den här videon:

1. Låten skapar känslan av att någon med oändligt lätt hand plockar bort ens hjärnvävnad veck för veck, borstar rent skallbenet och sedan sakta låter hålrummet fyllas av renaste morgonljus.

2. Det är den första användarskapade musikvideon jag har sett på youtube som inte är pinsam, obegriplig eller bara en svart ruta. Den rentav förhöjer upplevelsen av musiken, vilket nog får betraktas som en nästan unik bragd i sin genre.

I Won't Back Down

Johnny Cash., originally uploaded by Ark-Angel..

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down
Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and I won't back down
Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down


När kropp och själ känns som att de jobbar i skift mot mig behöver jag texter av den här kalibern. Imorgon ska jag sätta en plan i verket.

Youtube: Ash - Girl From Mars

Visst känns den underligt samtida, trots att den är från 1996? Eller tänker jag bara på nu-rave? I så fall är den kanske snarare ute - igen.

Jag gillar Ash. Jag såg deras video till Goldfinger på Mtv när jag var liten - 1996 var jag elva - och köpte skivan, 1977. Den är en av få skivor jag har kvar från ett så tidigt stadium i min samling, och jag lyssnade på den senast igår. Det enda jag hatar är det hemliga spåret, efter en dryg kvarts tystnad efter sista låten. Då har de spelat in när de tävlar i att spy. Eftersom kräkningar är ungefär det värsta jag vet (efter spindlar) blev jag förstås helt skärrad när jag råkade höra det första gången. Tycker fortfarande det är äckligt.

Av någon anledning hade jag alltid trott att sångaren Tim Wheeler var bisexuell, men jag hittar inget som tyder på det. Kan ha varit för att jag upplevde de typiskt poppiga melodiernas kontrast med klassisk rocksvett som ett sorts gränsöverskridande, som att jag upplevde honom som feminint manlig. Vet ej.

EG recenserar Song Summoner

Song Summoner, som jag skrev lite om nyligen, har recenserats av Eurogamer. Spelet fick en välvillig sexa. Utöver själva spelupplägget, som tycks vara av generiskt strategirollspelssnitt, verkar mina högt ställda förväntningar på ett avancerat konverteringssystem av låt till karaktär inte ha infriats. Även om en låt tydligt ger upphov till en specifik klass, är karaktärens egenskaper till synes helt slumpmässiga.

Så mycket för mina förhoppningar om spelet som en lättillgänglig edutainment-introduktion till ljudkonst och dekonstruerande av musikbegreppet...

Wild Combination: Ny trailer

Delicious new trailer is delicious

Eftersom jag följt det här projektet sedan starten (visserligen bara på internet, men det är väl lika nära som något annat medium idag) och till och med donerat en inte blott symbolisk summa till produktionsteamet (för att de skulle kunna köpa loss rättigheterna till arkivbilderna på Arthur) rör det mitt hjärta att se den ha vuxit till en så vacker skapelse.

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat att That's Us/Wild Combination faktiskt bokstavligt talat är världens bästa låt (Youtubeklipp här). Att dokumentären döpts efter den känns väldigt fint.

Can't wait!


P.S. Hittade en version av Jens Lekmans vid det här laget ganska välkända cover på Arthurs A Little Lost som var hemskt rörande: Länk. Missa inte det lilla stråkarrangemanget i andra versen.

Rollspel och musique concrète

Square-Enix gör ett spel till iPod. Mycket riktigt: Man spelar med hjälp av låtarna man lagt in och styr med snurrhjulet. Om jag tolkat infon rätt skapas karaktären utifrån låtens ljudbild och struktur (exakt hur är oklart), och så använder man dem för att slåss i relativt välkända rollspelsslagsmål i turbaserade rundor. Man levlar sina karaktärer genom att lyssna på låtarna utanför spelet. Spel som är såhär stenhårt konceptuella brukar antingen bli droglikt beroendeframkallande eller nästan ospelbara. Återstår att se vilket det blir.

En annan tendens hos spel som går ut på att bli bättre genom upprepandet av rätt enkla mönster, typ grinding i MMORPGs, är att de riskerar att bli ganska mekaniska till upplevelsen. Känslan blir närmare ett lite analt pillande med siffror än att bli bortsvept till en annan värld. Att folk kommer låta sina iPods ligga i laddaren vid sängbordet dygnet runt, spelandes helt komiskt konstiga playlists för att levla sina karaktärer är nog att räkna med, givet att spelet blir populärt från första början.



En annan sak man kommer att tänka på är det här med hur själva överföringen av egenskaper från ljudinformation till karaktär kommer se ut. En annan logisk följd av mekaniseringen av spelupplevelsen är ju att folk förr eller senare kommer lista ut vilka ljudkombinationer som ger de bästa karaktärerna, och skapa artificella ljudfiler som bara ska tolkas av programmet. Lite beroende på hur själva tolkningen fungerar kommer det antagligen ge upphov till ganska intressanta kompositioner, bruksljud helt utan avsikt att bli uppspelade för människoöron...

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kommer att tänka på den bärbara konsolen Barcode Battler från 1991, som gick ut på ungefär samma sak, fast med streckkoder. Spelarna väntades knata runt i butiker och storköp och scanna av streckkoder på olika varor, för att sedan se vad koden tolkades som - en ny karaktär, en fiende eller kanske ett vapen eller någon annan pryl. På något sät känns det som att dagens butiksägare skulle vara väldigt misstänksamma mot mellanstadieelever som gick runt i butiken med någon liten dosa utan att någonsin köpa något.

PS. Tack Thomas för tipset!

PPS. Blogger strular lite idag, så jag vet inte hur feeden ser ut. Och förresten vet jag att det här inte handlar om musique concrète, men det är så svårt att komma på snärtiga inläggsrubriker som inte låter som föredragen man skulle hålla för klassen i högstadiet.

Fåglarna

Song Bird, originally uploaded by Amanda ~ Amaranthine.

Om det ensamma nynnandet på psalmer:

Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem. Sjungandet drager dem icke blott ut från dem själva, utan gör även, att de förlora sig själva ur sikte, liksom en ur buren undsluppen liten fågel flyger hit och dit, från den ena kvisten till den andra, och sjunger af all sin kraft, emedan den nyvunna friheten fyller den med glädje. Den sjunger på ett ställe och flyger så till ett annat för att pröfva på, om den verkligen är fri; sedan, när den känner sig säker om sin frihet, börjar den på nytt att sjunga; luften vidgar dess stämma, och ju lättare det blir att sjunga, desto mer sjunger den. Den själ, som är i detta tillstånd, känner sig på samma sätt, och i henne sjunges det en liten fågels sång. Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel skulle förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga.

— Hjalmar Ekström, c:a 1925

Psalmsång kan lysa upp de mest försumpade hjärtmarker. Ofta sitter jag ensam i kyrkbänken på lunchen och bläddrar i Cecilia eller Svenska Psalmboken och sörjer att jag inte kan läsa noter, än mindre sjunga rent. Det måste jag åtgärda under året. Jag är åtminstone evigt tacksam att vi under skoltiden tvingades iväg till kyrkan så ofta som vi blev, så att de kändaste psalmerna sparades i ryggmärgen. Texterna har grumlats lite under åren, men att bara nynna är också rogivande.

Den annars så rysligt stränge Ekström påminner i sina mer naturlyriska stunder en hel del om Frans av Assisi. Småfåglar och fågelsång förenar inte bara dessa båda gudsmän, utan även R.S. Thomas:

Sång

Jag väljer vitt, men med
röda stänk, likt snön
om vintern med några få
järneksbär och den ensamma

rödhaken, som är en värmande
eld och likt Kristus
kommer till oss i sin svaghet,
med med en genomträngande sång.

Det har blivit mycket citat och högstämdheter på sistone. När andra säger bättre det jag själv tänker tar jag gärna ett kliv bakåt.

Mer Current 93

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.

April 2008

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.

Jag önskar att Håkan var tjej

Bild från svt.se.

Jag lyssnar på För Sent för Edelweiss och inser hur otroligt starcrushed jag hade blivit om det hade varit en tjej som gjort den. Finns det någon kvinnlig motsvarighet till slyngel?

Jag tror att det som kittlar är att texterna skulle få en helt annan udd om de istället hade handlat om en tjej. Det som i Hellströms fall ofta känns som en ganska strömlinjeformad (men också skitbra!) inskrivning i både en ganska väl upptrampad berättartradition om manlig mognad och den manliga artistens mognad in i en ännu mer upptrampad rocktradition, skulle kännas betydligt fräschare om det istället var en tjej som berättade. En tjej som hade jobbat på bageri, åkt på en roadtrip, velat se som i slowmotion hur hennes ex gick sönder inuti, fått stryk och inte varit skyldig nån nåt längre. Fräschare och för undertecknad dessutom underligt attraktivt. Oförlöst bad girl-pepp?

Det kan också ha att göra med en grej jag tänkte på när jag pratade med Å om hur det för henne var svårt att inte känna sig som den tilltalade (alltså den som texterna riktade sig till, i egenskap av tjej), och att identifikationen alltså snarare var som texternas objekt snarare än subjekt. Det var också därför som vi hade olika uppfattning om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som jag tycker är strålande och hon mer tycker är lite obehaglig. Hon menade också att det var en genusfråga i och med att det finns något manligt i att tillåta sig den sortens svartmålning och, ehm, sadism gentemot sitt ex. Jag vill braska lite för att jag helt kan ha missförstått vad hon menade, i så fall lär det visa sig i kommentarsfältet.

Att som heterokille vilja höra i praktiken samma ord uttalas av en tjej kan alltså ha att göra med just det att vilja känna sig som texternas objekt och inte deras subjekt. Man kan bli trött på att höra sin egen röst, så att säga. Samtidigt är det förstås också komplicerat, lite som killar som "VILL få bli objektifierade" fast det verkligen inte är samma sak som för tjejer. Att äta kakan och ha den kvar.

*

En annan grej: Senaste Arena har en artikel av Ann Heberlein om det här med konsumtionskritikens makt- och klassdimensioner, ett ämne som jag tycker är högintressant men som artikeln inte riktigt når hela vägen med. Någonstans på mitten tar det stopp och urartar i en ganska blodfattig "men jag tycker ju OM att shoppa"-argumentation som känns helt ointressant. Och så givetvis lite om hur medelklassens smakfulla konsumtion definieras som ett avståndstagande från arbetarklassens omåttliga och smaklösa dito. Men det känns också som att det har sagts till leda.

Tusen pluspoäng dock för att hon dissar grönavågenfamiljen som i nyidealistisk nit bosatt sig på landet för att vara "självförsörjande", medan de fortfarande leechar systemet på barnbidrag, bostadsbidrag, och annat. Det är lite befriande att höra någon säga "men tänk om alla gjorde så?" och faktiskt mena det.

Kattens år

groom, couch and sleep, originally uploaded by rahen z.

Precis i början av året var jag hemma hos Anton och åt middag. Jag fick för första gången höra Year of the Cat av enhitsundret Al Stewart. Ett svalt piano följer lyssnaren på promenad genom en oändligt drömsk text där soliga gator och ett liv i ödets händer vecklar ut sig som genom solbelyst rispapper. Jag lyssnade intensivt på den i början av året, men sen allt mindre, som man gör.

Men nu när det meteorologiska och det tematiska sammanfaller lite bättre plockar jag fram den igen. Den påminner mig alltid om scenerna från Nordafrika i Brideshead Revisited, när Charles letar efter Sebastian, som gått bort sig i alkoholen. Jag tänker mig att juniresan blir något åt det hållet. Jag vill bara helt kort känna på främlingsskapet och den ohämmade romantiken. Det kan man unna sig mitt i all ironi.

The title comes from Vietnamese astrology. The Year of the Cat is also called the Year of the Rabbit... It comes every 12 Years and it is supposed to be a stress free year. The Last Year of the Cat was 1999. It was also the Year of the Cat in 1975, the year before this came out. But, there is no guarantee that the Year of the Cat that Stewart sang about was 1975, since it could have been 1963, 1951,1939, 1927 and so forth. (Länk)

Det är lägligt att jag hörde den just i år. Visserligen är inte det riktiga kattens år förrän 2011 nästa gång, men det känns inte så viktigt. Det här året är just tänkt att bli ett sorts mellanår. Jag samlar ihop mig, summerar, sjunker in i vardagens lunk och lutar mig tillbaka en kort stund innan allt sätter igång igen. Jag märker att jag inte alls tänker lika mycket som förut, vilket kanske borde oroa mig, men det känns också som att det är ett sundhetstecken, och helt i linje med det här årets karaktär.

Låten finns i olika versioner på Youtube, men albumversionen är mest representativ. Den finns som hemmasnickrad, inte helt bra musikvideo här.

Rick 'n roll

Det känns som att 4chan håller på att närma sig ett totalt folkligt genomslag (med ett yrvaket Hem & Skola hack i häl, och troligtvis en slutgiltig newfagifiering av hela användarbasen som konsekvens).

I samband med första april har mängder med sidor haft 4chan-memes som aprilskämt (troligtvis utan att veta var de ursprungligen har fötts), och raiden mot epilepsiforumen härom veckan omskrevs i pressen som en "hackerattack". Syftet verkar för de intervjuade lite oklart, men svaret är såklart: For the lulz. (Länkar: 1 2 3 4)

Nu har också Rick Astley, vars Never Gonna Give You Up blivit Myspace-generationens motsvarighet till "du har en fläck på tröjan"-skämtet, insett vidden av livet som mem och talar om att göra en comebackturné. Vet inte jag. Will probably need moar aids.

Youtube: Paroles, paroles

Titeln till det förra inlägget var en anspelning på den här fantastiska låten:



Mais tu peux bien les offrir à une autre
qui aime le vent et le parfum des roses
Moi, les mots tendres enrobés de douceur
se posent sur ma bouche mais jamais sur mon cœur

Avstämning med mig själv

KYOTO SAGANO, originally uploaded by G O L D T O P.

Dålig aktivitet på sistone. Har haft dubier om livet men är nu tillbaka på banan.

Okej. Heltidsjobb fixat. Borde kunna vara här fram till maj 2009. Perfekt. Kommer kunna lägga undan bra med pengar varje månad tack vare Guds försyn (dvs låg hyra och frukost på jobbet), förhoppningsvis runt 7000-8000 kronor. På ett år blir det en hel del.

Sedan är tanken att det ska bära av till Japan kring juni 2009 och så blir jag förhoppningsvis kvar där en månad eller så, kanske några veckor mer. Tänker helt oreflekterat köpa upp mig på teknikprylar och annat som jag faktiskt inte brukar tänka så mycket på annars. Om inga större buggar eller barnsjukdomar rapporterats om Sigman tills dess kommer jag antagligen köpa en där. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra där, men tanken är att jag ska mjölka vännerna på bekanta och försöka ta mig runt hyfsat billigt boendemässigt, och samtidigt få någon sorts insyn i det Egentliga Japan. Göra en Lost in Translation. Får väl se.

Sen har jag juli och augusti i Sverige (antar jag) och då vet jag inte vad jag ska hitta på riktigt. Kommer förhoppningsvis kunna jobba ända fram till sommarslutet om jag trixar lite, och därmed kunna bunkra upp med ännu fler besparingar inför den långa hårda studietiden framför mig. Om inte får jag väl hitta på något annat. Pengar kommer åtminstone inte vara något problem för bara två månaders uppehälle. Kanske till och med kostar på mig en liten posh kulturresa genom Sverige eller något annat av det själsliga 65-åringar som jag brukar syssla med.

Och ja, sen bär det väl förhoppningsvis av någonstans inåt landet, mot psykologprogrammet. Men allt sånt är förstås skrivet i stjärnorna, i Guds händer, et cetera. Men jag är nöjd med min plan. Allt kommer att bli bra.

*

Jag vill också göra offentlig avbön för alla hårda ord jag yppat om Håkan Hellströms nya skiva. Jag var lite snabb med att döma ut den. I själva verket är åtminstone hälften av låtarna alldeles briljanta (proggloskan Zigenarliv Dreamin' är dock fortfarande omöjlig att försvara). Tro & Tvivel kan mycket väl vara Håkans bästa låt någonsin. Så, nu är det sagt.

Mp3: The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)

Jag hittade den här igår när jag slösurfade runt efter bra mp3bloggar (hittade inga, needle in a haystack-känslan). Den är med all säkerhet från stormaktstiden mätt i hipstertid, men eftersom jag inte har några ambitioner att ligga i framkant på något område på den här bloggen skiter jag i det.

Den är en åtta minuter lång sammanfattning av allting jag önskar få av en utekväll, men väldigt sällan får. Men om jag med förbundna ögon finge sjunka ner i ett kroppstempererat saltvattenbadkar där den här låten spelades om och om igen skulle jag kanske till slut få uppleva den kvällen.

The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)

Kinapunken provocerar med taoism och flum

SvD skriver om kinesisk punk. Det är kul och lite beklämmande läsning. Ulrika K Engström försöker verkligen med proggborgerlig välvilja krama ur de osnutna punkglinen någon sorts subversivitet och politisk aggression, men får bara hånfullt ointresse tillbaka. Under genomläsningen blir det alltmer tydligt att den kinesiska punken är en ren medelklassrörelse med ungefär lika starkt socialt patos som stureplansklubben Solidaritet.

–Jag vill inte vara anarkist och jag vill inte förändra något politiskt. Alla som bor i Kina vet att det är omöjligt att vinna mot det politiska systemet. Om det här var 1968 eller 1989 så skulle jag ha gjort det. Då var det viktigt, då betydde politiken något. Men nu är det inte så längre, säger Lu Chen och förklarar punken som en diffus frihetslängtan med likheter till såväl antikonströrelsen dadaismen som daoismen, en tvåtusenårig religionsfilosofi som går ut på doktrinen wuwei, vilket betyder ungefär ”icke-agerande”. Enligt daoismen är meningen med livet att finna vägen, ”dao”. Människan ska leva i harmoni med naturen och på så sätt förstå världen, utan alltför mycket lagar och regler.

/.../

Därmed förklarar Lu Chen varför han som artist hellre väljer att penetrera sig själv med en ölflaska än att klaga på sin regering. Lu Chen menar att det irriterar honom att punk per definition måste vara politisk i väst. Vi förstår inte det kinesiska sättet att se på den – att det är mer konstruktivt att undvika en konfrontation.

/.../

–Punk handlar om att hitta friheten inom sig själv, säger Lu Chen.

På något sätt sluts liksom cirkeln här. Vi bevittnar den euroamerikanska motkulturskulturens slutgiltiga förpackande till konsumtionsvara, av själva den ideologi som den förespråkade. Lorne L Dawson har skrivit en bok om sekter (jag återkommer till den), och söker den postmoderna sektens ursprung i den euroamerikanska motkulturen under 60-talet. Mycket träffande beskriver han hur den erans radikalism och antiauktoritarism (finns det ordet på svenska?) mest mynnade ut i en radikal självupptagenhet och politikens privatisering, en fruktbar grogrund för dagens liberala världsbild:

The structural realities of modernity, 'technological production, beraucratic organization, and empirical science' had been left intact by the cultural turmoil of the time, and they continued to necessitate a utilitarian orientation to life. As educations ended and jobs loomed, it was difficult to sustain the 'expressive ideals' of the counterculture, founded on unregulatory feeling and pop philosophy. /.../ Moreover, the very success of the sixties had, ironically, helped to usher in a more permissive and hedonistic milieu, well suited to the ethic of mass consumption promoted by advanced industrial societies. Accordingly, the sixties gave way to the 'me generation' and the general cynicism of the seventies and early eighties. In American pop culture, disco displaced psychedelic rock, being radical gave way to being a yuppie (young urban professional), and self-help and encounter therapies were substituted for the revolution.

Visst, på ett sätt är väl den kinesiska punken fortfarande urpunken trogen genom att den faktiskt provocerar rättvisemärkta kulturjournalisters socialliberala drömmar om ungdomligt uppror. Kan man vara mer kultursideinkorrekt än att vara självupptagen och politiskt likgiltig, eller än värre, slött auktoritär?

Och visst finns det ju en öppning för en diskussion om vem som kan vara vad och göra vad globalt sett, vem som styr vad punk egentligen borde vara, att det bara är äkta punk när det görs på euroamerikanska villkor, och så vidare. Momus skrev nyligen en utmärkt text om hur Väst har så svårt att se sig själv som "efter", globalt sett.

Men det är ändå svårt att slå ifrån sig känslan av att kinapunken är en så talande bild för sakernas tillstånd. Att man måste vara medelklass för att ha råd att vara punkare i Kina år 2008 säger på något sätt allt som kan sägas om världen. Om punken någonsin varit radikal har den nu slutligen utsatts för sitt slutgiltiga fadersmord.

Världens bästa klipp sånär som på tre punkter

Det finns bara tre saker som hindrar det här klippet från att vara helt flawless:
1) Texten i början
2) Att det inte är Cher (Jerry Springer ställde ju upp! Come on!)
3) Den SJUKT fula toningen till blyertsskiss de sista sekunderna

I övrigt: Flawless. Jag började nästan gråta av lycka när jag såg det första gången.