Fable 2: Första intrycken

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla. 

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

*

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Den Tomma Kyrkan

Igreja do Convento do Carmo, Lisboa (Portugal), originally uploaded by Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian.

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
men undkommit och lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist ska börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

- R. S. Thomas

Kom att tänka på den här dikten när jag såg bilden. Det finns flera på Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian på Flickr, en del av deras The Commons-projekt.

Granada

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.



Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*



Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.

Fåglarna

Song Bird, originally uploaded by Amanda ~ Amaranthine.

Om det ensamma nynnandet på psalmer:

Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem. Sjungandet drager dem icke blott ut från dem själva, utan gör även, att de förlora sig själva ur sikte, liksom en ur buren undsluppen liten fågel flyger hit och dit, från den ena kvisten till den andra, och sjunger af all sin kraft, emedan den nyvunna friheten fyller den med glädje. Den sjunger på ett ställe och flyger så till ett annat för att pröfva på, om den verkligen är fri; sedan, när den känner sig säker om sin frihet, börjar den på nytt att sjunga; luften vidgar dess stämma, och ju lättare det blir att sjunga, desto mer sjunger den. Den själ, som är i detta tillstånd, känner sig på samma sätt, och i henne sjunges det en liten fågels sång. Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel skulle förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga.

— Hjalmar Ekström, c:a 1925

Psalmsång kan lysa upp de mest försumpade hjärtmarker. Ofta sitter jag ensam i kyrkbänken på lunchen och bläddrar i Cecilia eller Svenska Psalmboken och sörjer att jag inte kan läsa noter, än mindre sjunga rent. Det måste jag åtgärda under året. Jag är åtminstone evigt tacksam att vi under skoltiden tvingades iväg till kyrkan så ofta som vi blev, så att de kändaste psalmerna sparades i ryggmärgen. Texterna har grumlats lite under åren, men att bara nynna är också rogivande.

Den annars så rysligt stränge Ekström påminner i sina mer naturlyriska stunder en hel del om Frans av Assisi. Småfåglar och fågelsång förenar inte bara dessa båda gudsmän, utan även R.S. Thomas:

Sång

Jag väljer vitt, men med
röda stänk, likt snön
om vintern med några få
järneksbär och den ensamma

rödhaken, som är en värmande
eld och likt Kristus
kommer till oss i sin svaghet,
med med en genomträngande sång.

Det har blivit mycket citat och högstämdheter på sistone. När andra säger bättre det jag själv tänker tar jag gärna ett kliv bakåt.

Själens dunkla natt, di två sista stroferna

På vallen när för vinden
Jag bredde ut hans hår i soluppgången,
låg saligt smekt om kinden
jag i hans armar fången
och alla sinnens styrka var förgången.

I glömska jag försänkt mig
böjd över vännens anlete med munnen.
Allt upphör när jag skänkt mig
— var tår i ångest runnen
är gömd bland vita liljor och försvunnen.

— Johannes av Korset, c:a 1580

April 2008

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.

Läkedom, av R.S. Thomas

Läkedom

Sjuksalar. Sängarnas segel
i stiltje. Sköterskorna kryssar
hit och dit. Kloroformens bris
ökar och avtar. Sjukhus
är sin egen väderlek. Temperaturerna
har ingenting att göra
med världen utanför. Kirurgerna,
dessa mästare i navigationens
konst, följer skalpellens kompass
genom orkaner av smärta
till en lugn hamn. Någonstans
långt nere i patientens mörker,
där tron dog, börjar bönen
likt en ympkvist eller ett transplantat
att läka själens vävnad och
leda det förundrade jaget mellan
tvillingpelare, där livets änglar
svingar sina flammande svärd.

Jag gillar den här sortens diktande. En ganska rak och tydlig gestaltning med enhetligt bildspråk och samtalston, där språket och formen är inte huvudattraktion. Jag har sådär i allmänhet svårt för dunkelt berättande om det inte är absolut nödvändigt. Ett visst mått av skärpa kan man begära av sin läsare, men inte förmågan till tankeläsning. Jag inser att jag låter lite stilfientlig och banal när jag skriver så, men det står jag för.

Att just den här dikten fastnade just idag kan ha att göra med att jag själv eventuellt ska gestalta en himmelsk varelse någon gång de närmaste veckorna. Om allt går vägen kommer jag att ha har en gång gestaltat ärkeängeln Gabriel på mitt CV i framtiden. Det hoppas jag på.