Läkedom, av R.S. Thomas

Läkedom

Sjuksalar. Sängarnas segel
i stiltje. Sköterskorna kryssar
hit och dit. Kloroformens bris
ökar och avtar. Sjukhus
är sin egen väderlek. Temperaturerna
har ingenting att göra
med världen utanför. Kirurgerna,
dessa mästare i navigationens
konst, följer skalpellens kompass
genom orkaner av smärta
till en lugn hamn. Någonstans
långt nere i patientens mörker,
där tron dog, börjar bönen
likt en ympkvist eller ett transplantat
att läka själens vävnad och
leda det förundrade jaget mellan
tvillingpelare, där livets änglar
svingar sina flammande svärd.

Jag gillar den här sortens diktande. En ganska rak och tydlig gestaltning med enhetligt bildspråk och samtalston, där språket och formen är inte huvudattraktion. Jag har sådär i allmänhet svårt för dunkelt berättande om det inte är absolut nödvändigt. Ett visst mått av skärpa kan man begära av sin läsare, men inte förmågan till tankeläsning. Jag inser att jag låter lite stilfientlig och banal när jag skriver så, men det står jag för.

Att just den här dikten fastnade just idag kan ha att göra med att jag själv eventuellt ska gestalta en himmelsk varelse någon gång de närmaste veckorna. Om allt går vägen kommer jag att ha har en gång gestaltat ärkeängeln Gabriel på mitt CV i framtiden. Det hoppas jag på.