Ofärdig tanke om Thanatos

Två unga kvinnor dömdes idag till livstids fängelse för ett sällsynt hårresande brott - de hade under erotiska och sadistiska former mördat en jämnårig kvinna, och har dessutom inte visat någon som helst ånger inför sina handlingar, utom att de önskar att de dragit ut på plågorna än längre.

Mitchell took at least 45 minutes to die, the court was told. The killers then kissed over Mitchell's dead body before filming the scene on a mobile phone, laughing and mocking the girl's accent. (Länk)

*

Huset som Freud byggde är både nedmonterat och obebott sånär som på några bittra övervintrare sedan ett par decennier tillbaka, och det ska vi nog vara tacksamma för. Åtminstone om vi har oturen att drabbas av allvarliga depressioner och andra psykiska besvär som psykoanalysen mer eller mindre visat sig oförmögen att göra något konkret åt, trots att man envetet hävdat motsatsen.

Dock hittar man fortfarande i husets källare en ljusskygg figur, uppkrupen i ett hörn, sällsynt vital - Thanatos, dödsdriften. Freuds stora förtjänst är enligt mig att han tog de äktmänskliga bråddjupen på allvar, han riktade blicken mot människans stora fantasirikedom när det gäller att förnedra, plåga och skända sina artfränder. Det intressanta är just det brutala, överdrivna och perversa i det, det extra steget. Den mörka twisten på det annars lite banala fenomenet aggression, det steg som känns svårt att rationalisera och reducera med några evolutionsteoretiska hugskott.

Det är antagligen också därför som den behandlats lite styvmoderligt och försvunnit ur samtalet, medan talet om det libidinala levt vidare i högsta välmåga. Könsdriften är för den moderna människan enbart möjlighet, ett ymnighetshorn av njutning och frihet som ligger öppet för alla som vill smaka. Dödsdriften och aggressionen är patologi och skam, bristande behärskning. Notera spänningen dem emellan - notera också likheterna.

Det är fascinerande att dödsdriften och könsdriften verkar förstärka varandra. De tycks vara syskonviljor framfödda av samma trubbiga tendens till mänsklig kärlekslöshet. Det tycks också vara så att de retas av tabun - när människan av antingen rädsla eller vördnad ritar en gräns, skapar en anspänning, stöter tvillingdrifterna fram för att på varsitt sätt överträda den. Ibland växlar de form, som när våldtäkten tar könsdriftens form men är bara våld (våldtäktsmän har sällan erektion).

Freud menade att dödsdriften i själva verket inte i första hand var en drift mot dödandet, utan själva icke-livet, en återgång till det livlösa stoft som är människans vagga. En spännande tanke, säkerligen utan någon som helst förankring i påvisbara fysiologiska fakta.

Freuds nyfikenhet för människans garderobsliv känns värdefull idag på ett paradoxalt sätt: Samtidigt som Freud verkligen är en av de stora normivrarna hos humanvetenskaperna (hans tvärsäkerhet gällande könens egenskaper och hans formulerande av en hel psykologi utifrån den urbana kärnfamiljsmodellen, exempelvis), känns hans öppenhet inför människans irrationella och perversa sidor som en frisk fläkt i dessa wellnesstider. KBT kan kännas väldigt ängsligt och blint som angreppssätt när det gäller sexuella och sadistiska fantasier. De avfärdas som inlärda ångestdämpare och fixeringar, ytskum från knutar i ens livshistoria som går att bända upp med ren viljestyrka. Det kan förstås stämma. Men med det har också möjligheten att tala om det blivit mindre, att reflektera över sin mänsklighet har blivit svårare, om man inte vill riskera att bli omänskligförklarad.

*

Den sortens nyheter som den ovanför, fungerar enligt samma princip som den makabra deckaren: vårt behov av att betrakta tabun överträdas (på ständigt mörkare och mer frånstötande sätt, med fler och fler detaljer) får sitt utlopp, samtidigt som vår civiliserade mänsklighet kräver en bestraffning, mördaren måste fast, ordningen måste återställas. Men inte förrän vi fått veta allt. Om vi kunde skulle vi kanske peta på liket.