tisdag 4 mars 2008

Kinapunken provocerar med taoism och flum



SvD skriver om kinesisk punk. Det är kul och lite beklämmande läsning. Ulrika K Engström försöker verkligen med proggborgerlig välvilja krama ur de osnutna punkglinen någon sorts subversivitet och politisk aggression, men får bara hånfullt ointresse tillbaka. Under genomläsningen blir det alltmer tydligt att den kinesiska punken är en ren medelklassrörelse med ungefär lika starkt socialt patos som stureplansklubben Solidaritet.

–Jag vill inte vara anarkist och jag vill inte förändra något politiskt. Alla som bor i Kina vet att det är omöjligt att vinna mot det politiska systemet. Om det här var 1968 eller 1989 så skulle jag ha gjort det. Då var det viktigt, då betydde politiken något. Men nu är det inte så längre, säger Lu Chen och förklarar punken som en diffus frihetslängtan med likheter till såväl antikonströrelsen dadaismen som daoismen, en tvåtusenårig religionsfilosofi som går ut på doktrinen wuwei, vilket betyder ungefär ”icke-agerande”. Enligt daoismen är meningen med livet att finna vägen, ”dao”. Människan ska leva i harmoni med naturen och på så sätt förstå världen, utan alltför mycket lagar och regler.

/.../

Därmed förklarar Lu Chen varför han som artist hellre väljer att penetrera sig själv med en ölflaska än att klaga på sin regering. Lu Chen menar att det irriterar honom att punk per definition måste vara politisk i väst. Vi förstår inte det kinesiska sättet att se på den – att det är mer konstruktivt att undvika en konfrontation.

/.../

–Punk handlar om att hitta friheten inom sig själv, säger Lu Chen.

På något sätt sluts liksom cirkeln här. Vi bevittnar den euroamerikanska motkulturskulturens slutgiltiga förpackande till konsumtionsvara, av själva den ideologi som den förespråkade. Lorne L Dawson har skrivit en bok om sekter (jag återkommer till den), och söker den postmoderna sektens ursprung i den euroamerikanska motkulturen under 60-talet. Mycket träffande beskriver han hur den erans radikalism och antiauktoritarism (finns det ordet på svenska?) mest mynnade ut i en radikal självupptagenhet och politikens privatisering, en fruktbar grogrund för dagens liberala världsbild:
The structural realities of modernity, 'technological production, beraucratic organization, and empirical science' had been left intact by the cultural turmoil of the time, and they continued to necessitate a utilitarian orientation to life. As educations ended and jobs loomed, it was difficult to sustain the 'expressive ideals' of the counterculture, founded on unregulatory feeling and pop philosophy. /.../ Moreover, the very success of the sixties had, ironically, helped to usher in a more permissive and hedonistic milieu, well suited to the ethic of mass consumption promoted by advanced industrial societies. Accordingly, the sixties gave way to the 'me generation' and the general cynicism of the seventies and early eighties. In American pop culture, disco displaced psychedelic rock, being radical gave way to being a yuppie (young urban professional), and self-help and encounter therapies were substituted for the revolution.

Visst, på ett sätt är väl den kinesiska punken fortfarande urpunken trogen genom att den faktiskt provocerar rättvisemärkta kulturjournalisters socialliberala drömmar om ungdomligt uppror. Kan man vara mer kultursideinkorrekt än att vara självupptagen och politiskt likgiltig, eller än värre, slött auktoritär?

Och visst finns det ju en öppning för en diskussion om vem som kan vara vad och göra vad globalt sett, vem som styr vad punk egentligen borde vara, att det bara är äkta punk när det görs på euroamerikanska villkor, och så vidare. Momus skrev nyligen en utmärkt text om hur Väst har så svårt att se sig själv som "efter", globalt sett.

Men det är ändå svårt att slå ifrån sig känslan av att kinapunken är en så talande bild för sakernas tillstånd. Att man måste vara medelklass för att ha råd att vara punkare i Kina år 2008 säger på något sätt allt som kan sägas om världen. Om punken någonsin varit radikal har den nu slutligen utsatts för sitt slutgiltiga fadersmord.

1 kommentarer:

Anonym sa...

Att någonting kommer från medelklassen utesluter väl inte automatiskt att det är befriat från all form av subversivitet? Även om kinespunken knappast ens har ambitionen att vara en musikrörelse som står på arbetarklassens sida så är det väl trots allt bara de rättvisemärkta kulturjournalisterna som hoppas på det?

Uppbärarna av subkulturen är uppfostrade av en extremt politiserad generation, vilket är viktigt för sammanhanget. När delar av föräldragenerationen fortfarande dyrkar Mao blir "likgiltigheten" politiskt laddat på ett helt annat sätt än vad man först kan tro.

Sen så är kinespunken och i viss mån även popmusiken en stark kraft som ifrågasätter traditionella könsroller. Men precis som du säger är så är ointresset för "vanliga kineser" till synes ganska så kompakt hos dessa upprorsmakare.