Om Trots Allt

Den vagt kristna tidskriften Trots Allt ska gå från papper till enbart nätupplaga, till synes av krasst ekonomiska skäl. Jag fick i samband med det en inbjudan till gruppen "Rädda Trots Allt!" på Facebook härom veckan, men bestämde mig till slut för att inte gå med. Nu har jag förstås inga illusioner om att det här skulle vara något världsomvälvande beslut, men det fick mig att inse att jag - trots år av gratisläsande på bibliotek - gott tycker att den kan få gå i graven. Och det är egentligen inte så mycket illvilja som frustrerad besvikelse.

Som jag ser det behöver tidningssverige tveklöst en tidskrift för "de stora frågorna" som det så försynt kallas. Problemet är att Trots Allt hade en kristen profil som var så nedtonad att det antagligen gick ett par prenumeranter förbi att det ens fanns en sådan. Och även om jag har full respekt för att folk inte vill diskutera livsfrågor i ett religiöst sammanhang, tvärtom, blev det i Trots Allts fall varken eller. Det outtalade ramverket var en tydligt existentiellt-poetisk tolkning av svenskkyrklig protestantism, som låg som en skugga över de trevande intervjufrågorna. Ibland höll det hela vägen, men ofta blev det lite för sökande, lite för mycket floskler och klyschor som fick stå oemotsagda. Symptomatiskt för den mylla ur vilken den växte, kanske. Bristen på en tydlig förankring gjorde att det sällan blev mer än just sökande, detta ord som Svenska Kyrkan älskar mer än något annat. Respekten blev hållningslöshet, samhällspatoset blev fair trade, allvaret blev med tiden en sliten klyscha.

Den hugade kan glänta på det betydligt mer uttalat kristna alternativet IKON. Profilen är så öppet frikyrklig att en blek svenskkyrklig läsare kan bli alldeles generad, men just att man är så tydlig med var man står gör frågorna man tar upp begripliga, slutsatserna logiska. När Gud inte längre är elefanten i rummet utan snarast utgångspunkten för samtalen finns det en annan rymd i samtalen, och många intervjuer jag läser där tycker jag är mer personliga och naknare än de intervjuer jag läst i Trots Allt.

Därför har jag ingenting emot att Trots Allt fått somna in.

Världens minsta text skriven

Via Pink Tentacle: ‘Atomic pen’ writes with individual atoms

"Världens minsta text skriven". Jahaja, tänker vän av ordning - Här braskas det! Men om man ska tro den japanske forskaren är det faktiskt alldeles och bokstavligt (!) sant. Ett forskarteam vid Osakas universitet har framställt en atompenna, med vilken den hugade kan skriva på enskilda atomer. Något för Morden i Midsomer 2199, utan tvekan.

Och jodå, undertecknad skrev ovanligt litet som ung och gör det fortfarande. Det är prydligare, och spar dessutom papper. "The completed text measures 2 x 2 nanometers, which is roughly 40,000 times smaller than the width of the average human hair." Prydligt var ordet! Frågan är nu: Hur många Summa Theologiae kan stansas på ett knappnålshuvud? Hoho...

Sydkorea snart aliasfritt

Via Guardian: South Korea wants to gag the noisy internet rabble

South Korea is going much further. Not only will all sites that publish news be liable to the same restrictions as newspapers, TV and radio, they will be answerable to a government regulatory body - the Korean Communications Standards Commission.

The rules extend beyond websites to individuals. All forum and chatroom users will be required to make verifiable real-name registrations, while internet companies will have to make their search algorithms public to improve "transparency". Most controversial of all, the commission will be given powers to suspend the publication of articles accused of being fraudulent or slanderous, for a minimum of 30 days. During this period the commission will then decide if an article that has been been temporarily deleted or flagged should be removed permanently.

För det första är det ju lite komiskt att just Sydkorea tänker sig att alla som yttrar sig på nätet ska ha verifierbara, riktiga namn, med tanke på att ungefär hälften av Sydkoreas befolkning heter antingen Kim, Lee eller Park.

Men för det andra är det också intressant att ett land med en så stark onlinespelarkultur ska anta den här lagen - är det här samtidigt döden för att hitta på användarnamn när man spelar online? Utan att vilja låta som kaosforskaren i Jurassic Park ("nature finds a way") känns det annars som att folk ganska fort kommer flytta sina obekväma yttranden till onlinevärldarna för att på så vis kunna behålla sin anonymitet. Och om det nu mot förmodan också blir förbjudet med påhittade namn i spel - hur gör man då i typ WoW, där man faktiskt inte får heta vad som helst?

Spännande...

Får väl dock hålla med om att anonymiteten tar fram det värsta hos folk. Att utbilda om netikett i skolan, vilket är ett annat led i den här kampanjen, låter ju blåögt, men är kanske inte så dumt som det kan låta.

Youtube: Biden och faderskapet

Tråkigt nog är jag inte alls så insatt i det amerikanska valet som jag egentligen vill, men jag lyssnade i alla fall på vicepresidentdebatten nu imorse på Youtube. Det var väl inte några jätteöverraskningar, men det är skönt med en debatt som hålls på en relativt saklig nivå - publiken var nästan knäpptyst (utom vid några få tillfällen då man kunde höra dämpade skratt) och det var imponerande lite pajkastning eller personangrepp.

Särskilt rörande var förstås det här klippet, som redan skapat ett mindre buzz på bloggar och videotjänster:



Från Wikipedia:

A few weeks after the election, Biden's wife and year-old daughter were killed
in an automobile accident while Christmas shopping in Hockessin, Delaware on
December 18, 1972. (Neilia Biden's station wagon was hit by a tractor-trailer as
she pulled out from an intersection; the truck driver was cleared of any
wrongdoing.) Biden's two sons, Beau and Hunter, were critically injured in the
accident, but both eventually made full recoveries. Biden considered resigning
in order to care for them; persuaded not to by Senate Majority Leader Mike
Mansfield; he was sworn into office from one of their bedsides.

/.../

A single father for five years, Biden left standing orders that he be
interrupted in the Senate at any time if his sons called.

Leah McElrath Renna skriver bra om talets feministiska dimension på Huffington Post. Om det är en sak som jag verkligen tycker är viktigt (det var länge sedan jag använde det ordet) är det att få män med barn att vara närvarande och närande. Att se en man uttala sig på det här sättet i det offentliga, och dessutom visa sig sårbar, är om inte annat väldigt uppfriskande.

Molyneux bryter mark i Fable 2

Lite i anknytning till mitt tidigare inlägg om vardagsspel vill jag helt kort citera Wikipedia om Peter Molyneuxs Fable 2, som släpps om exakt en månad - spelet har nämligen stöd för familjeskapande:

The sex aspect, relatively unimportant in the first game, has also been built upon significantly. Players will be able to choose to have protected or unprotected sex, and by extension choose whether or not to have a child. Female player characters will become pregnant, and they will undergo the relevant physical changes. Sex will, however, fade to black as in Fable. Same-sex marriages, as in the first game, will be possible.

The player's child or children will look upon the player as an example and will also follow their alignment, looks, etc. A player's family can be killed by a co-op player but only if friendly fire is made active by the host player. If the player's spouse is killed the player's child will go to the orphanage.

Fable II will also feature sexually transmitted diseases (the player can choose whether to employ safe sex), and adultery will be "fully support[ed]". Divorces will also be possible, as in the first game, but this time the former spouses will take half of what players have got in the game, and Molyneux confirmed that it would be cheaper if the players murdered their spouses instead. Polygamy is also possible.

- Wikipedia: Fable 2

Imponerande! Jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda spel som har ett lika avancerat och/eller frikostigt utbud av relationsformer som det här. Ett spel i tiden.

Skolskjutningens logik

Via DN: Ännu en skolskjutning i Finland. Har inga stora förklaringar eller teorier att bjuda på, tror sånt här är svårt att helt förhindra.

Den dramatiska kurvan följer en viss logik: En lång period av frätande bitterhet som stegras till en konstant platå av hat, förberedelserna under några veckor, och så kaoset under själva dådet - oftast är offren slumpmässiga, personer som råkade vara i närheten. När skytten är tillräckligt trängd, av polisen eller sina egna motstridiga impulser, tar han (för det är alltid en han) livet av sig, om han inte blivit dödad först.

Just kamikazeaspekten har jag aldrig förstått. Det underliga är att jag ofta hör av mina vänner att det är en naturlig impuls att ta så många som möjligt med sig i fallet om man ändå ska dö. Utan att vilja framstå som skenhelig har jag aldrig någonsin känt den impulsen, ens i mina bittraste stunder. Vilken psykisk knut löser det önskemålet?

Människodjurets avgrunder...

Aldrig mer utedass

SvD: Svarta änkan etablerad i Sverige

– Det händer ofta att de kommer till Sverige via bil- eller reservdelsimporter och de klarar det svenska klimatet alldeles utmärkt, säger John Hontalas, akvarist på Skansen till SvD.

Svarta änkan gillar dunkla, varmare utrymmen där den i lugn och ro kan spinna sitt kraftiga och klibbiga nät. I Sverige hittas den ofta i garage eller på utedass.

Det här är, utan konkurrens, de sämsta nyheter jag hört i hela mitt liv. I likhet med t.ex. J.R.R. Tolkien hatar jag verkligen spindlar, för att inte tala om hur livrädd jag är för dem, och det är illa nog att det finns några arter alls av det vidriga djuret på våra breddgrader. I ljuset av det låter den här nyheten som ett dåligt skämt, men det är alltså sant. Jag måste nog sätta mig en stund och smälta det här.

Alla gånger jag har behövt säga till mig själv "det finns i alla fall inga riktigt giftiga spindlar i Sverige" när jag smyger in på ett mörkt utedass eller får spindelnät i ansiktet när jag tar en genväg genom snår och buskar flimrar förbi framför ögonen... Den säkerheten finns inte längre. Brrr.

9 september

Imorgon sätter man igång LHC (Large Hadron Collider), världens största maskin. Även om jag tror att uppgiften om rörets "27 km omkrets" är ett tryckfel är den garanterat stor. Ett par forskare och andra vänner av ordning befarar att man kommer bygga mänsklighetens första, och med all sannolikhet sista, svarta hål när man sätter igång den, men jag är inte så orolig: Why the World WON'T End on September 10.

Samtidigt vore det kanske ett passande slutmål för mänskligheten. Vi böjer oss närmare och närmare den klara yta som är det yttersta svaret på precis allting, och när vi äntligen nuddar den bryts ytspänningen och allt faller samman.

*

Jag har opererat mitt högra öga. Det är ärligt talat en ganska bedrövlig syn, även om mamma insisterar på att jag överdriver. Det ser lite grisigt ut i alla fall, kanterna där vitan dyker in under ögonlocken är mörka av blod.

Förhoppningsvis är det värt det. Tanken är att jag ska få fason på ögonen så att jag äntligen ska kunna korrigera mitt brytningsfel. Just nu känns det mest olustigt att inte riktigt se klart för att någon varit framme med kniven bara millimeter från den ena av mina viktigaste mottagare av information från omvärlden. Har aldrig varit såhär nära blindhet förut. Inte för att jag är i närheten av blind, men det är ändå det närmaste.

Jag är sjukskriven en vecka, men ironiskt nog orkar jag inte använda datorn så mycket. Börjar bli lite stissig av att inte kunna göra saker som har med seende att göra. P3 Dokumentär i all ära, men jag behöver något att göra med händerna samtidigt. Sticka, månne?

*

Även om jag inte orkar läsa så intensivt har jag tagit mig an Walden till slut. Jag tänker mig att det är en bok som faktiskt tjänar på att läsas långsamt. Har också bestämt mig för att jag ska stryka under i den, så om någon lånar den i framtiden vill jag be om ursäkt på förhand.

Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap - vilket är nödvändigt för att växa - han som så ofta måste använda sin kunskap?

Vi kan avstå exakt så mycket uppmärksamhet om oss själva som vi uppriktigt kan ägna något annat.

Länktips: Mjölksjöar

Verkligheten kommer ikapp myten: Mystery ocean glow confirmed in satellite photos

Mariners have long told of rare nighttime events in which the ocean glows intensely as far as the eye can see in all directions.

/.../

The newly released images show a vast region of the Indian Ocean, about the size of Connecticut, glowing three nights in a row. The luminescence was also spotted from a ship in the area.

"The circumstances under which milky seas form is almost entirely unknown," says Steven Miller, a Naval Research Laboratory scientist who led the space-based discovery. "Even the source for the light emission is under debate."

För det första: Det måste vara så sagolikt vackert.

För det andra: Det finns ingenting som är så uppmuntrande som en förbluffad vetenskapsman.

Operation Immortality

Solar System, originally uploaded by turbojoe.

Via Kotaku: Cliffs of Dover Guitarist Adds DNA to Project Immortality

[Eric] Johnson, Pike and Bruton [...] will be adding their digitized DNA as well as their influences, instruments of choice, and examples of their work, to the “Immortality Drive,” a storage device which Garriott will store on the ISS as part of Operation Immortality. The Immortality Drive is currently in the process of being loaded with information from people all over the world at the OperationImmortality.com website.
Visitors to the website can submit their suggestions for humanity’s greatest achievements, leave their immortalized message for future generations, and may even have their DNA selected to join the rock stars on an out of this world trip to possibly become the future of mankind.

Först och främst: Jag älskar Cliffs of Dover. Bästa låten i Guitar Hero 3. Så.

Samtidigt som jag är rätt förtjust i det här med att få tummen ur och börja kolonisera solsystemet (the dream of Mars will never die) och i förlängningen hela Universum, är jag inte lika förtjust i tidskapselsprojekt. Okej om man faktiskt väntar sig att någon avart av mänskligt liv ska hitta lämningarna om tusen år, då finns det fortfarande en chans att de kan relatera till innehållet och få ut något av det. Men känns det inte helt orimligt optimistiskt att någon annan livsform än människan alls skulle kunna begripa vad det är vi skickar ut? De kanske inte ens har öron att höra med eller fingrar att plinka med.

Dessutom tycker jag att sparandet av den egna DNA-uppsättningen känns så tragiskt som projekt. Såvida man inte kan lyckas digitalisera hela sin hjärna och skapa en fantomkropp (för att inte stimulansinflödet ska avstanna och hjärnan ska glömma hur det känns att faktiskt ta in världen) kommer man som person ha rätt liten glädje av att det om tusen år klonas någon med exakt samma DNA-uppsättning som en själv. Man är fortfarande fast i sin egen kropp idag, och när man väl är död är man död.

Men tanken svindlar: Att med digital teknik kunna ta sömlösa hopp från en döende värdkropp till en ung och frisk, och ändå behålla sin livshistoria intakt i ett levande minne. Det vore något.

DN plankar Filter?

Jag brukar rätt sällan kräla ner från mitt elfenbenstorn och befatta mig med den prosaiska verkligheten, men nu kunde jag inte låta bli att reagera: Visst har DN gjort precis samma reportage som Erik Almqvist gjorde i andra numret av magasinet Filter när de skriver om att de svenska jordgubbarna har blivit vattnigare? Skamlöst, i så fall.

Rollspel och musique concrète

Square-Enix gör ett spel till iPod. Mycket riktigt: Man spelar med hjälp av låtarna man lagt in och styr med snurrhjulet. Om jag tolkat infon rätt skapas karaktären utifrån låtens ljudbild och struktur (exakt hur är oklart), och så använder man dem för att slåss i relativt välkända rollspelsslagsmål i turbaserade rundor. Man levlar sina karaktärer genom att lyssna på låtarna utanför spelet. Spel som är såhär stenhårt konceptuella brukar antingen bli droglikt beroendeframkallande eller nästan ospelbara. Återstår att se vilket det blir.

En annan tendens hos spel som går ut på att bli bättre genom upprepandet av rätt enkla mönster, typ grinding i MMORPGs, är att de riskerar att bli ganska mekaniska till upplevelsen. Känslan blir närmare ett lite analt pillande med siffror än att bli bortsvept till en annan värld. Att folk kommer låta sina iPods ligga i laddaren vid sängbordet dygnet runt, spelandes helt komiskt konstiga playlists för att levla sina karaktärer är nog att räkna med, givet att spelet blir populärt från första början.



En annan sak man kommer att tänka på är det här med hur själva överföringen av egenskaper från ljudinformation till karaktär kommer se ut. En annan logisk följd av mekaniseringen av spelupplevelsen är ju att folk förr eller senare kommer lista ut vilka ljudkombinationer som ger de bästa karaktärerna, och skapa artificella ljudfiler som bara ska tolkas av programmet. Lite beroende på hur själva tolkningen fungerar kommer det antagligen ge upphov till ganska intressanta kompositioner, bruksljud helt utan avsikt att bli uppspelade för människoöron...

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kommer att tänka på den bärbara konsolen Barcode Battler från 1991, som gick ut på ungefär samma sak, fast med streckkoder. Spelarna väntades knata runt i butiker och storköp och scanna av streckkoder på olika varor, för att sedan se vad koden tolkades som - en ny karaktär, en fiende eller kanske ett vapen eller någon annan pryl. På något sät känns det som att dagens butiksägare skulle vara väldigt misstänksamma mot mellanstadieelever som gick runt i butiken med någon liten dosa utan att någonsin köpa något.

PS. Tack Thomas för tipset!

PPS. Blogger strular lite idag, så jag vet inte hur feeden ser ut. Och förresten vet jag att det här inte handlar om musique concrète, men det är så svårt att komma på snärtiga inläggsrubriker som inte låter som föredragen man skulle hålla för klassen i högstadiet.

Asmodernt

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...

Konspiration!

Det blir inte mer Arkiv X i verkligheten än såhär! En person har omkommit och 280 personer sitter i karantän sedan en märklig, våldsam influensa drabbat passagerare på ett tåg i Kanada. Den isolerade miljön, mobiliteten som försvårar sökandet efter en eventuell gärningsman som bara kan ha hoppat av tåget precis var som helst längs rälsen, att bara regeringens "specialister" får gå in...

Men den stora tragiken med alla grandiosa konspirationsteorier är förstås att de i slutändan bara framstår som alltförmänskliga pappersväggar mot meningslösheten. Man vill så gärna tro att det finns en tanke - visserligen en ond tanke, men ändå en tanke - bakom allt fruktansvärt som händer, men verkligheten är i själva verket bara banalt slumpmässig, tomt gapande med alla trådar hängandes lösa.

Men lite misstänkt är det ju...

Soft news

Som gammal vän av kloster och allt som har med sådana att göra har jag såklart väldigt svårt att inte bli lite rörd av den här nyheten: Praying dog joins temple. Jag såg notisen i Metro härom veckan men orkade inte fota urklippet och sen slängde jag väl tidningen.

Priest Joei Yoshikuni would like Conan to meditate, but "it's not like we can make him cross his legs", he says.

Har en hund buddhanatur? Ho ho...

*

In other news: DN På Stan har fått en makeover (och en egen .nu-adress). Känns lite som om den värdelösa tidningen Groove och den utmärkta tidskriften Filter skulle få ett utomäktenskapligt barn. Formatet är fint, första omslaget var väl lite tråkigt men layouten i övrigt känns bra. Men jag fattar inte hur den kan vara så tjock? Den måste ju vara minst dubbelt så tjock som när den var i tabloidformat, och så mycket mindre har den väl inte blivit?

Rick 'n roll

Det känns som att 4chan håller på att närma sig ett totalt folkligt genomslag (med ett yrvaket Hem & Skola hack i häl, och troligtvis en slutgiltig newfagifiering av hela användarbasen som konsekvens).

I samband med första april har mängder med sidor haft 4chan-memes som aprilskämt (troligtvis utan att veta var de ursprungligen har fötts), och raiden mot epilepsiforumen härom veckan omskrevs i pressen som en "hackerattack". Syftet verkar för de intervjuade lite oklart, men svaret är såklart: For the lulz. (Länkar: 1 2 3 4)

Nu har också Rick Astley, vars Never Gonna Give You Up blivit Myspace-generationens motsvarighet till "du har en fläck på tröjan"-skämtet, insett vidden av livet som mem och talar om att göra en comebackturné. Vet inte jag. Will probably need moar aids.

Vatikanen har återigen blivit missförstådd

Många tidningar har i dagarna gått ut med stora rubriker om SJU NYA DÖDSSYNDER, ofta dessutom i anslutning till fullständigt galna förklaringar av vad en dödssynd innebär. Några svenska tidningar som skrivit om det är SvD, Aftonbladet och Sydsvenskan.

Jag blev förstås lite orolig att Vatikanen givit vika för tidsandan och, i strid med all romersk tradition, hipp som happ introducerat sju nya dödssynder lite på en höft sådär. Jag gick lite närmare källan, till de amerikanska jesuiternas veckomagasin America, för att undersöka saken ordentligare.

Lugnande ord mötte mig i artikeln Seven (New) Deadly Sins? Or Not?:

Contrasting an older understanding of sin as more individualistic in nature, Bishop Girotto noted that sin "today...has an impact and resonance that is above all social, because of the great phenomenon of globalization." He pointed to a number of "social sins" (by now a familiar term to Catholics accustomed to hearing it applied to racism, sexism and anti-Semitism). Among those he mentioned were economic injustice, environmental irresponsibility, accumulation of excessive wealth and genetic experimentation with unforeseen consequences.

The media's reporting, however, transmogrified this into something different. "Seven New Deadly Sins," wrote the Times Online, mistaking the main point of the interview, which was that these new social sins were in fact different in nature for those more individualist "deadly sins," which focused more on regulating a variety of human passions. "Vatican Lists New Sinful Behavior," wrote the Associated Press, as if accumulating excessive wealth hadn't been already condemned by the church for centuries, and, before that by--well, Jesus for one.

...

The Vatican's intent seemed to be less about adding to the traditional "deadly" sins (lust, anger, sloth, pride, avarice, gluttony, envy) than reminding the world that sin has a social dimension, and that participation in institutions that themselves sin is an important point upon which believers needed to reflect.

In other words, if you work for a company that pollutes the environment, you have something more important to consider for Lent than whether or not to give up chocolate.

Och så var det med den saken.

Ofärdig tanke om Thanatos

Två unga kvinnor dömdes idag till livstids fängelse för ett sällsynt hårresande brott - de hade under erotiska och sadistiska former mördat en jämnårig kvinna, och har dessutom inte visat någon som helst ånger inför sina handlingar, utom att de önskar att de dragit ut på plågorna än längre.

Mitchell took at least 45 minutes to die, the court was told. The killers then kissed over Mitchell's dead body before filming the scene on a mobile phone, laughing and mocking the girl's accent. (Länk)

*

Huset som Freud byggde är både nedmonterat och obebott sånär som på några bittra övervintrare sedan ett par decennier tillbaka, och det ska vi nog vara tacksamma för. Åtminstone om vi har oturen att drabbas av allvarliga depressioner och andra psykiska besvär som psykoanalysen mer eller mindre visat sig oförmögen att göra något konkret åt, trots att man envetet hävdat motsatsen.

Dock hittar man fortfarande i husets källare en ljusskygg figur, uppkrupen i ett hörn, sällsynt vital - Thanatos, dödsdriften. Freuds stora förtjänst är enligt mig att han tog de äktmänskliga bråddjupen på allvar, han riktade blicken mot människans stora fantasirikedom när det gäller att förnedra, plåga och skända sina artfränder. Det intressanta är just det brutala, överdrivna och perversa i det, det extra steget. Den mörka twisten på det annars lite banala fenomenet aggression, det steg som känns svårt att rationalisera och reducera med några evolutionsteoretiska hugskott.

Det är antagligen också därför som den behandlats lite styvmoderligt och försvunnit ur samtalet, medan talet om det libidinala levt vidare i högsta välmåga. Könsdriften är för den moderna människan enbart möjlighet, ett ymnighetshorn av njutning och frihet som ligger öppet för alla som vill smaka. Dödsdriften och aggressionen är patologi och skam, bristande behärskning. Notera spänningen dem emellan - notera också likheterna.

Det är fascinerande att dödsdriften och könsdriften verkar förstärka varandra. De tycks vara syskonviljor framfödda av samma trubbiga tendens till mänsklig kärlekslöshet. Det tycks också vara så att de retas av tabun - när människan av antingen rädsla eller vördnad ritar en gräns, skapar en anspänning, stöter tvillingdrifterna fram för att på varsitt sätt överträda den. Ibland växlar de form, som när våldtäkten tar könsdriftens form men är bara våld (våldtäktsmän har sällan erektion).

Freud menade att dödsdriften i själva verket inte i första hand var en drift mot dödandet, utan själva icke-livet, en återgång till det livlösa stoft som är människans vagga. En spännande tanke, säkerligen utan någon som helst förankring i påvisbara fysiologiska fakta.

Freuds nyfikenhet för människans garderobsliv känns värdefull idag på ett paradoxalt sätt: Samtidigt som Freud verkligen är en av de stora normivrarna hos humanvetenskaperna (hans tvärsäkerhet gällande könens egenskaper och hans formulerande av en hel psykologi utifrån den urbana kärnfamiljsmodellen, exempelvis), känns hans öppenhet inför människans irrationella och perversa sidor som en frisk fläkt i dessa wellnesstider. KBT kan kännas väldigt ängsligt och blint som angreppssätt när det gäller sexuella och sadistiska fantasier. De avfärdas som inlärda ångestdämpare och fixeringar, ytskum från knutar i ens livshistoria som går att bända upp med ren viljestyrka. Det kan förstås stämma. Men med det har också möjligheten att tala om det blivit mindre, att reflektera över sin mänsklighet har blivit svårare, om man inte vill riskera att bli omänskligförklarad.

*

Den sortens nyheter som den ovanför, fungerar enligt samma princip som den makabra deckaren: vårt behov av att betrakta tabun överträdas (på ständigt mörkare och mer frånstötande sätt, med fler och fler detaljer) får sitt utlopp, samtidigt som vår civiliserade mänsklighet kräver en bestraffning, mördaren måste fast, ordningen måste återställas. Men inte förrän vi fått veta allt. Om vi kunde skulle vi kanske peta på liket.