Asmodernt

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...