Om Trots Allt

Den vagt kristna tidskriften Trots Allt ska gå från papper till enbart nätupplaga, till synes av krasst ekonomiska skäl. Jag fick i samband med det en inbjudan till gruppen "Rädda Trots Allt!" på Facebook härom veckan, men bestämde mig till slut för att inte gå med. Nu har jag förstås inga illusioner om att det här skulle vara något världsomvälvande beslut, men det fick mig att inse att jag - trots år av gratisläsande på bibliotek - gott tycker att den kan få gå i graven. Och det är egentligen inte så mycket illvilja som frustrerad besvikelse.

Som jag ser det behöver tidningssverige tveklöst en tidskrift för "de stora frågorna" som det så försynt kallas. Problemet är att Trots Allt hade en kristen profil som var så nedtonad att det antagligen gick ett par prenumeranter förbi att det ens fanns en sådan. Och även om jag har full respekt för att folk inte vill diskutera livsfrågor i ett religiöst sammanhang, tvärtom, blev det i Trots Allts fall varken eller. Det outtalade ramverket var en tydligt existentiellt-poetisk tolkning av svenskkyrklig protestantism, som låg som en skugga över de trevande intervjufrågorna. Ibland höll det hela vägen, men ofta blev det lite för sökande, lite för mycket floskler och klyschor som fick stå oemotsagda. Symptomatiskt för den mylla ur vilken den växte, kanske. Bristen på en tydlig förankring gjorde att det sällan blev mer än just sökande, detta ord som Svenska Kyrkan älskar mer än något annat. Respekten blev hållningslöshet, samhällspatoset blev fair trade, allvaret blev med tiden en sliten klyscha.

Den hugade kan glänta på det betydligt mer uttalat kristna alternativet IKON. Profilen är så öppet frikyrklig att en blek svenskkyrklig läsare kan bli alldeles generad, men just att man är så tydlig med var man står gör frågorna man tar upp begripliga, slutsatserna logiska. När Gud inte längre är elefanten i rummet utan snarast utgångspunkten för samtalen finns det en annan rymd i samtalen, och många intervjuer jag läser där tycker jag är mer personliga och naknare än de intervjuer jag läst i Trots Allt.

Därför har jag ingenting emot att Trots Allt fått somna in.

Smulor från bloggbordet

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:


Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Höst

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Fable 2: Första intrycken

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla. 

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

*

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Cassianus: Excerpter

För att rentvå Johannes från eventuella gnostiska associationer bestämde jag mig för att skriva av ett par av mina favoritpartier ur första bokens första del, om hur man bemöter de olika dödssynderna. Jag älskar hans torra men lågmält målande språk, hans skärskådande blick, hur tydligt det är att han indirekt talar ur egna erfarenheter.

*

När ledans demon har fått grepp om en olycklig själ, uppväcker den horror loci hos honom (motvilja mot den plats där han bor). Då börjar munken förakta de bröder som bor i närheten eller lite längre bort och som han dagligen umgås med. Alla tycks de honom oandliga och han anser att så länge han är bunden till deras gemenskap, kan han inte bära någon frukt, andligt sett. Själva den plats han bor på, förefaller honom ofruktbar. Han lovprisar andra platser långt borta och utmålar för sitt inre att gemenskapen med bröderna där, skulle ha varit särskilt behaglig. Ja, där kan man verkligen leva i en andlig gemenskap. Allt här är sterilt, i jämförelse med det som finns där. Till slut tror han att han riskerar sin hälsa om han inte flyttar ifrån den plats där han nu bor, ty här kommer han att gå under.

Omkring femte eller sjätte timmen, det vill säga omkring kl. 11 eller 12 framkallar denne demon en sådan kroppslig utmattning och enorm aptit på mat, att det känns för vår man som om han just hade återkommit från en mycket lång resa eller blivit utmattad av hårt arbete och som om han inte hade ätit på två eller tre dagar.

Så ser han sig ängsligt om både hit och dit och suckar över att ingen kommer och hälsar på honom. Han springer ut och in i bostaden och tittar hela tiden efter solen, därför att tiden går så sakta. Han försänks i en ogripbar förvirring, lik en dimma som sveper in marken, och han blir andligt trög och kraftlös. Slutligen ser han inget annat läkemedel mot sina anfäktelser än att besöka någon, vem det vara må - eller han flyr till sängen. (Johannes Cassianus - Det rena hjärtat, s. 62-63)

*

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter lång tid, störtar de sig fram som yra löshästar. Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt. (ibid, s. 56)

Bedrövelse följer ofta av vrede eller ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere - och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, som onödigt struntprat. Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla. (ibid, s. 59)

*

Om någon fastar för att bli sedd, gör fastan honom högmodig; om han gör det i hemlighet - och för att undgå ärelystnad - blir han likväl plundrad, nämligen av sin självöverskattning. Eller antag att någon avstår från att förrätta långa böner i andras närvaro för att inte falla offer för ärelystnad. Trots det undgår han inte frestelsen - han räknar det ju som en merit att han döljer sin fromhet.

Träffande har fäderna jämfört ärelystnaden med en lök. Det yttre skalet måste avlägsnas, men därmed är inte saken klar. Avlägsnar man det ena skalet så är nästa där. (ibid, s. 67)

*

Så, mitt favoritstycke, en personbeskrivning värdig Dostojevskij:

Om man samtalar om andliga ting, kan den högmodige inte koncentrera sig, utan låter blicken flacka eftersom han är uttråkad. Han blir hes, harklar sig och spottar fastän han inte behöver det;  alltid knotar han. Han rör fingrarna nervöst som om han skulle ha suttit på en myrstack eller på nålar. Allt som sägs till allas uppbyggelse - och som uppfattas så av andra - bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas. Medan andra begrundar sina liv, funderar han över om det som sägs är ämnat att misstänkliggöra honom. Ängsligt försöker han utforska varför man säger det ena eller det andra just nu. Eller också grubblar han över hur han kritiskt ska kunna bemöta enskilda punkter i det sagda. Av allt som framställs till allas bästa, begriper han följaktligen ingenting och är därför ur stånd att ta det till sig och ändra sig. Lärdomarna medför för hans del inte den minsta nytta, utan bara skada. Ty eftersom han förargar sig och tror att allt är riktat mot honom, förhärdar han sig hårdnackat och retas till allt häftigare vrede. Efteråt uttrycker han sig arrogant och avvisande och kan bara ge förbittrade och förvirrade svar. Högdraget och jäktat kastar han sig in i samtal, pratar forcerat och finner hela tiden saker att fräckt besvära sig över. Vänlig, välvillig tystnad vet han inte vad det är. Hans tystnad är högmodig och indignerad. Något tecken på hjärtats bävan eller på ödmjukhet visar han aldrig. Ibland kan han bli uppsluppen och göra sig lustig på ett vanvördigt sätt, men strax stelnar han på nytt och blir giftigt allvarlig. Med den sortens tystnad vårdar han hela tiden sin vrede över andra och slipper på så sätt försona sig med dem. Andras försök till försoning retar bara upp honom ännu mer. (ibid, s. 76-77)

Sagt, tänkt och skrivet

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

*

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop. 

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans. 

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Den geometriska ikonen

Den Tomma Kyrkan

Igreja do Convento do Carmo, Lisboa (Portugal), originally uploaded by Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian.

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
men undkommit och lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist ska börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

- R. S. Thomas

Kom att tänka på den här dikten när jag såg bilden. Det finns flera på Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian på Flickr, en del av deras The Commons-projekt.

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

Två kommentarer till

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Postsecret

På Postsecret såg jag för några veckor sedan ett kort som jag inte kunnat sluta tänka på. Vad jag vet arkiveras inte korten (annat än i postsecretmannens egna arkiv, för att sedan släppas i glansiga coffeetableböcker), så jag kan inte svära på att det var exakt såhär texten löd, men ungefär:

I always said I would never understand your faith because it was so illogical.

Then I realized you believed in ME and now I understand.

Bilden är inte så banal som den först kan framstå. Jag kräver inte att man ska kunna tala till hundra procent logiskt om tro, men man måste kunna tala om den på något sätt. Bilder som denna ställer dörrar på glänt.

Den för också tillbaka behovet av en i klassisk mening personlig Gud, en Gud som är ett Du och inte ett Det, för att stjäla en rätt sliten bubersk tankefigur. Många i postsekulära samhällen tror ju på "något", "en kraft", men de som faktiskt tror på en personlig Gud är försvinnande få. Jag är övertygad om att det är något oersättligt som går förlorat i den nerbantningen.

Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

Sundén - Utdrag

Franciskanens bekymmerlöshet liksom Zenmästarens, deras broderlighet och ömhet gentemot alla levande varelser, torde sammanhänga med något som Chesterton försökt att formulera på följande sätt:
"Att vi alla i varje detalj, varje ögonblick, är, som en kristen skulle säga, beroende av Gud, eller, såsom till och med en agnostiker skulle säga, beroende av tillvaron och tingens natur, det är icke en fantasins illusion. Tvärtom är det ett fundamentalt faktum som vi hölja med det dagliga livets illusion, liksom med en täckelse. - Den som har sett hela världen hänga på Guds barmhärtighet, som på ett hår, han har sett sanningen, vi skulle kunna säga den nakna sanningen". Stigmatiseringen innebär ett övervinnande av misstron mot denna barmhärtighet, liksom Zen-upplevelsen innebär övervinnandet av den buddhistiska misstron mot livet. Religion innebär och betyder, det visar jämförelsen mellan kristendom och buddhism, människans relation till helheten.

Hjalmar Sundén - "Hedendom i kristendom", taget ur essäsamlingen Älgskyttar, helgon och exegeter, W&W, s. 92.

Avslutningsvis, detta med djuren

Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

― Ords. 15:17

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.



Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

Asmodernt

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...

van Goghs Rum: Utdrag

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

Länktips: Hijab Style

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:





Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...

Kort instick

Inget internet hemma, ingen tid att skriva några längre tirader från jobbet. Dagarna går mest åt till arbete, Mass Effect och läsning. Jag behöver de här långa pauserna. Känns som min livskänsla stegrar mest när jag gör minst, så länge det är självvalt.

Har angripit Martin Lönnebos van Goghs Stol igen. Underligt krävande, trots att den är stilmässigt rak och enkel. Har läst tusen böcker som alla uppmanar en till långsam läsning, men jag har aldrig brytt mig om det. Nu kommer jag hela tiden på mig själv med att sakta in eller stanna upp. Läser medvetet bara ett kapitel åt gången.

Martin skriver att människan är ett träd med rötterna i himlen. Är det därför jag blir så lycklig av de här kvällarna när luften är sval men marken fortfarande är varm? För ett träd som är upp och ner bör ju värmen komma nerifrån.

*

Ett lästips för den som av en händelse skulle ha ett exemplar av Svenska Dagbladet till hands: Intervjun idag med poeten Nelson Cletus Nwadike, som av någon anledning inte finns på nätet (här finns dock en kortare intervju), är nödvändig läsning för alla språkvänner. När Nwadike jämför svenska och barndomsspråket ibo är det som om han pratade om nära vänner - kärleksfullt noterar han deras olika temperament och vanor.

Jag identifierar mig väldigt mycket med det här lite uppslukade sättet att gå in i språk som om de vore städer, med en utpräglad stil och känsla. Jag ska inte ge mig på någon klyschspäckad hyllning till varför jag älskar språk, men det är ungefär den känslan som slår mig varje gång jag får en översikt av ett språk jag inte kan: att vandra runt i främmande kvarter, med ovana byggnadsutsmyckningar och höjdskillnader, självklara för de som alltid bott där, hisnande för mig.