Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo