Den Tomma Kyrkan

Igreja do Convento do Carmo, Lisboa (Portugal), originally uploaded by Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian.

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
men undkommit och lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist ska börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

- R. S. Thomas

Kom att tänka på den här dikten när jag såg bilden. Det finns flera på Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian på Flickr, en del av deras The Commons-projekt.

Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

B16 och liknelsen om kyrkfönstret

Jesse asleep, originally uploaded by Lawrence OP.

Jag lider av en lättare skrivkramp just nu. Dels för att jag har mer än vanligt på jobbet och dels för att jag måste reda ut en del saker i mitt huvud.

Som pausfågel plockar jag in Benedikt XVI och ett utdrag ur hans predikan under besöket i New York:

The first has to do with the stained glass windows, which flood the interior with mystic light. From the outside, those windows are dark, heavy, even dreary. But once one enters the church, they suddenly come alive; reflecting the light passing through them, they reveal all their splendor. Many writers — here in America we can think of Nathaniel Hawthorne — have used the image of stained glass to illustrate the mystery of the Church herself. It is only from the inside, from the experience of faith and ecclesial life, that we see the Church as she truly is: flooded with grace, resplendent in beauty, adorned by the manifold gifts of the Spirit. It follows that we, who live the life of grace within the Church’s communion, are called to draw all people into this mystery of light.

Felet med dagens arkitektur

"I believe that many aspects of the pathology of everyday architecture today can ... be understood through an analysis of the epistemology of the senses, and a critique of the ocular bias of our culture at large, and of architecture in particular. The inhumanity of contemporary architecture and cities can be understood as the consequence of the negligence of the body and the senses, and an imbalance in our sensory system. The growing experiences of alienation, detachment and solitude in the technological world today, for instance, may be related with a certain pathology of the senses. It is thought-provoking that this sense of estrangement and detachment is often evoked by the technologically most advanced settings, such as hospitals and airports. The dominance of the eye and the suppression of the other senses tends to push us into detachment, isolation and exteriority. The art of the eye has certainly produced imposing and though-provoking structures, but it has not facilitated human rootedness in the world. The fact that the modernist idiom has not generally been able to penetrate the surface of popular taste and values seems to be due to its one-sided intellectual and visual emphasis; modernist design at large has housed the intellect and the eye, but it has left the body and the other senses, as well as our memories, imagination and dreams, homeless."

Från A Daily Dose of Architecture.

Jag tänker ofta på det här, hur dagens arkitektur är så renrakad på hemligheter. Gångar och gator är raka, man kan se helt rakt fram till nästa kala vägg eller där vägen delar sig. Kärleken till vindlande gångar är inte bara ett romantiskt svärmande. Det är snarare det irrationella som lockar hos t.ex. Gamla Stan och monteliusområdet än någon förhoppning om eventuell förlorad autenticitet. Samtidigt är dagens "lekfulla" arkitektur på något sätt självtillräcklig, det känns ofta som att den står som ett monument över en mänsklig föreställning om lekfullhet, som människor sedan kan betrakta och le åt, men någon konkret lekfullhet eller irrationalitet står egentligen inte att finna.

Jag tänker också på hur jag älskar när det luktar om staden. På somrarna luktar det ibland sopor vid Slussen, och även om det är en söt och tung halvstank är den ändå så mycket bättre än när det inte luktar alls. Direkt slår det upp minnen från min barndoms frankrikevistelser, där soporna ofta ligger och jäser och droppar i gathörnen och i portarna. Det är också därför jag har så många minnen från farmor och farfars hus i Östergötland: det luktar där. Gräs, hö, ko, gammalt trä, fräna kemikalier i boden, svag sälta från vattnet, gamla människors ingrodda människolukt.

En stor del av charmen med sommaren är också möjligheten att ha fönstret på glänt, för att släppa in ljuden från gatan. Enstaka rop och skratt som bryter sorlet från bilar, sirener och myllret av steg om man bor i stadskärnan, raska steg och fåglar om man bor vid en bakgata. En stad med dålig akustik är en halv stad.

Moderna byggnader känner man egentligen bara med några kvadratcentimeter av sin kropp, och då ändå via ombud: skosulorna. Ytorna är blanka, saknar karaktär. Rummen i de äldsta delarna av Gamla Stan ser inte sällan ut som fiskenät av parkett, gropar med glest mellan brädornas maskor. De buktar neråt, retar ens balanssinne.

Jag vill leva i sådana städer!

Bild från 3ABXO3.

Fascistisk kyrkoarkitektur

Kristendomen har som bekant inte världens bästa track record när det gäller förhållandet till den världsliga makten. Franco, Mussolini, i viss mån Hitler, Salazar i Portugal (katolsk fascistisk diktatur 1933-1974), med flera. Trots det finns det ganska få kyrkor uppförda i klassiskt fascistisk stil (även om en del säkert tycker att de flesta romerska och gotiska kyrkorna har något totalitärt och skrämmande över sig).

Ett undantag har jag dock hittat: National Shrine of the Little Flower Catholic Church, underligt nog belägen i USA. Grundaren, Fader Charles Coughlin, var dock uttalad fascist och höll uppviglande radiotal från själva kyrktornsbyggnaden. Det är tveksamt om talen kan kallas predikningar då de nästan aldrig tog upp trosfrågor, utan mer fokuserade på att uttrycka sitt stöd för Mussolini och Hitler och dessas antisemitism. Efter Kristallnatten (som f.ö. inte var ett isolerat tyskt fenomen utan skedde på flera håll i världen, också i USA) hade han t.ex. på klassiskt antisemitiskt sätt lagt skulden på judarna själva. Vatikanen gjorde, tillsammans med Joseph Kennedy, vad de kunde för att tysta Coughlin, men förgäves.

Det allra mest deprimerande i sammanhanget är väl att hans radioprogram inte var någon lokal rättshaveristisk angelägenhet, utan nådde enligt uppgift en knapp tredjedel av den amerikanska befolkningen, och han fick 80000 lyssnarbrev i veckan. Han var otroligt populär. Hans program tystnade slutligen genom direkt påverkan från the National Association of Broadcasters, när USA officiellt tagit ställning i kriget och därmed började lägga upp strategier för inrikes nyhetsspridning - alltför känsliga politiska ämnen censurerades. Man fick till och med postverket att vägra sprida hans publicerade texter. En sann eldsjäl, alltså.

Ironiskt är förstås att kyrkan är uppkallad efter helgonet Thérèse av Lisieux, som dog blott 24 år gammal. Hon är framför allt känd för sin barnsliga men mycket djupt upplevda tro. Hennes blidhet och oskyldighet kontrasterar på ett beklämmande sätt med Coughlins frustande aggressivitet.

För den som är bekant med HBO-serien Carnivàle kan det också vara kul att veta att Brother Justin var delvis inspirerad av Fader Coughlin.