Felet med dagens arkitektur

"I believe that many aspects of the pathology of everyday architecture today can ... be understood through an analysis of the epistemology of the senses, and a critique of the ocular bias of our culture at large, and of architecture in particular. The inhumanity of contemporary architecture and cities can be understood as the consequence of the negligence of the body and the senses, and an imbalance in our sensory system. The growing experiences of alienation, detachment and solitude in the technological world today, for instance, may be related with a certain pathology of the senses. It is thought-provoking that this sense of estrangement and detachment is often evoked by the technologically most advanced settings, such as hospitals and airports. The dominance of the eye and the suppression of the other senses tends to push us into detachment, isolation and exteriority. The art of the eye has certainly produced imposing and though-provoking structures, but it has not facilitated human rootedness in the world. The fact that the modernist idiom has not generally been able to penetrate the surface of popular taste and values seems to be due to its one-sided intellectual and visual emphasis; modernist design at large has housed the intellect and the eye, but it has left the body and the other senses, as well as our memories, imagination and dreams, homeless."

Från A Daily Dose of Architecture.

Jag tänker ofta på det här, hur dagens arkitektur är så renrakad på hemligheter. Gångar och gator är raka, man kan se helt rakt fram till nästa kala vägg eller där vägen delar sig. Kärleken till vindlande gångar är inte bara ett romantiskt svärmande. Det är snarare det irrationella som lockar hos t.ex. Gamla Stan och monteliusområdet än någon förhoppning om eventuell förlorad autenticitet. Samtidigt är dagens "lekfulla" arkitektur på något sätt självtillräcklig, det känns ofta som att den står som ett monument över en mänsklig föreställning om lekfullhet, som människor sedan kan betrakta och le åt, men någon konkret lekfullhet eller irrationalitet står egentligen inte att finna.

Jag tänker också på hur jag älskar när det luktar om staden. På somrarna luktar det ibland sopor vid Slussen, och även om det är en söt och tung halvstank är den ändå så mycket bättre än när det inte luktar alls. Direkt slår det upp minnen från min barndoms frankrikevistelser, där soporna ofta ligger och jäser och droppar i gathörnen och i portarna. Det är också därför jag har så många minnen från farmor och farfars hus i Östergötland: det luktar där. Gräs, hö, ko, gammalt trä, fräna kemikalier i boden, svag sälta från vattnet, gamla människors ingrodda människolukt.

En stor del av charmen med sommaren är också möjligheten att ha fönstret på glänt, för att släppa in ljuden från gatan. Enstaka rop och skratt som bryter sorlet från bilar, sirener och myllret av steg om man bor i stadskärnan, raska steg och fåglar om man bor vid en bakgata. En stad med dålig akustik är en halv stad.

Moderna byggnader känner man egentligen bara med några kvadratcentimeter av sin kropp, och då ändå via ombud: skosulorna. Ytorna är blanka, saknar karaktär. Rummen i de äldsta delarna av Gamla Stan ser inte sällan ut som fiskenät av parkett, gropar med glest mellan brädornas maskor. De buktar neråt, retar ens balanssinne.

Jag vill leva i sådana städer!

Bild från 3ABXO3.