Fallet Owe Wikström

Under en period i mitt liv var jag ganska inne på buddhism. Jag skyller på ungdomlig naivitet och en alltför stor kompromissvilja i förhållandet mellan samhället, individen och det gudomliga. Idag menar jag att den västerländska tappningen av buddhism i praktiken är ett direkt utflöde ur och den slutgiltiga produkten av ett postmodernt samhälle: det individcentrerade, moralrelativistiska, psykologiserande, passiviserande - allt finns där (därmed inte sagt att buddhismen behöver vara sådan). Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv.

I alla fall. Även om jag inte längre ägnar mycket tid åt buddhismen har jag snappat upp ett och annat på vägen (som vanligt tillbringade jag betydligt mer tid med näsan i en bok än sittande på en kudde), däribland detta med koanmetoden, som på olika sätt blivit en del av det västerländska medvetandet tack vare 70-talets beatniks och hippies. En koan är en gåta som den unge buddhistmunken får när han inträder i ett kloster. Gåtan är ofta helt obegriplig, och undflyr rationellt tänkande, för att provocera adepten till att spränga sina konceptuella gränser och nå intuitiv kunskap om tillvarons sanna natur. Den mest kända är antagligen "Två händer klappar och du hör ett ljud. Hur låter en hand som klappar?". Mindre kända är t.ex. "Vad är Buddha? -Tre pund lin", eller "Har en hund buddhanatur? -Mu!".

Tanken är sedan att adepten ska sitta och nöta på de här gåtorna från alla möjliga håll, för att till slut nå en sorts inre vändning (f.ö. fascinerande beskrivet och teoretiserat av den banbrytande religionspsykologen Hjalmar Sundén i boken Zen). I sin nyvunna klarhet ska man sedan presentera ett "svar", som oftast är lika obegripligt som frågan - det kan vara att skrika rakt ut, att slänga sina skor genom fönstret, att bara buga och krypa ut ur rummet, eller vad det nu kan vara. Rena lekstugan.

Det här var egentligen en omotiverat lång och snårig utläggning för att komma fram till formuleringen jag vill använda om hur jag känner inför religionspsykologen, prästen och författaren Owe Wikström, en känsla som alltså liknar den uppmaning som ungmunkarna får när de ska ta sig an sin första koan: det är som ett glödande klot av järn i strupen, som du varken kan spy upp eller svälja. Det är nämligen så det är när jag läser hans böcker.



Owe Wikström är kanske mest känd som mannen bakom den kletiga pockettiteln Långsamhetens lov, och har efter den skrivit om resandet som fenomen (Ikonen i fickan), och romanläsandets uppbyggliga kvaliteter (Sonjas godhet). Utöver de här böckerna har han också skrivit en del akademisk litteratur (Den religiösa människan, Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna) och en del inomkristen litteratur (exempelvis den utmärkta lilla boken En liten vägledning till nåden och en lysande handledning till kristen själavård). Han har en imponerande bredd i sin bildning (utbildad präst, psykoterapeut och en extremt produktiv akademisk karriär som utmynnat i en professur i religionspyskologi), och han är enligt mig en lysande akademisk skribent.

Problemen kommer när han tappar fokus och lutar sig tillbaka. Om stilen i hans akademiska och kristna texter är fokuserad, kritisk och ändå lättläst, är den i hans mer fritt hållna texter nästan outhärdlig - såsig, kvalmig och så gubbtrevlig att man blir alldeles spyfärdig. Det gör att jag alltid ger mig i kast med hans böcker med lite skräckblandad förtjusning. Det blir inte bättre av att det i de såsigare böckerna finns enstaka guldkorn som jag inte vill missa. Framför allt har intervjun med den amerikanske molekylärbiologen som fick en kallelse och blev katolsk förortspräst i Frankrike bitit sig fast i minnet, från slutet av Ikonen i fickan.

Men - fortfarande är det till stora delar ganska harlekinaktig prosa. Hur har det blivit såhär? Jag har några teorier:

Ett liv i humaniorans akademiska korridorer sätter sina spår. Nästan all bra humaniora handlar om å ena sidan, å andra sidan-resonemang. Slutsaterna man når blir i bästa fall kompromisser. För att orka leva med det lär man sig antagligen älska det kompromissade, det helt nyanserade. Inte konstigt att eggen blir slö med tiden. Den akademiska självkritiken och "ärligheten mot sig själv" blir med tiden nästan patologisk. Wikström verkar ganska trött på sig själv och sitt tvivel emellanåt.

Wikström är svenskkyrklig protestant. Förlåt, men jag tror faktiskt att det har lite med saken att göra. Anders Piltz är t.ex. också ärkeakademiker, men skriver trots det med ett mäktigt patos och total skärpa. Protestantismens inneboende sekulära tendens blir tydlig när Wikström bara skriver drivet när han redan är inuti kristendomen. När han ska skriva allmängiltigt och populärt är han protestantiskt försynt, ursäktande, sekulär. (Det här är förstås tillspetsat - exempelvis är både Ola Sigurdson och Martin Lönnebo utmärkta populärteologiska författare, för att bara välja två protestanter jag gillar. Men principen står jag fast vid.)

Oavsett hans kvaliteter som pocketförfattare vill jag inte avsluta den här texten utan att rekommendera hans i min mening bästa böcker:

Den outgrundliga människan - Trots den klyschiga titeln en utmärkt bok som utreder människans psykologi utifrån ett kristet perspektiv. Osentimentalt och väldigt, väldigt intressant.

Det bländande mörkret - En utförlig beskrivning av nådens psykologiska uttryck när den verkar i människans hjärta. Kritiskt men inte onödigt försynt. Ett utmärkt komplement till Wilfrid Stinissens bok Natten är mitt ljus, på samma tema.

Aljosjas leende - Tar avstamp i Dostojevskijs klassiker Bröderna Karamazov för att teckna psykologiska porträtt av huvudpersonerna och hur de företräder olika positioner gällande tro och tvivel. Just utläggningarna om Aljosja är bland det bästa jag hört till kristendomens försvar.