I affekt

Jag var på bio ikväll, såg Cloverfield. Habil katastrofunderhållning.

Tio minuter in i filmen kommer Alienerad Förortsungdom inklampandes (blandade etniciteter, försök inte), mycket medvetna om hur mycket de stör, törstande efter irriterade hyschanden och tillrättavisningar, för att kunna kontra med ännu mer irriterande uppkäftigheter och åtnjuta någon sorts erkännande av omvärlden. Vid filmens slut hade de givetvis dekorerat hela golvet framför duken med popcorn och flytt fältet.

När jag sovit på saken vet jag att det här i grunden är ett tragiskt kvitto på ett samhälle med havererad integrations- bostads- och fördelningspolitik. Men just nu är det för mig ett kvitto på ett samhälle med alldeles för svagt fokus på ORDNUNG THROUGH SUPERIOR ÖVERVÅLD!!! Jag tror för övrigt att jag till viss del har Jonas Thente med mig på den här punkten.

Jag tror att den här romantiseringen kring ohyfs och revolt är ett proggborgerligt medelklassfenomen som bara omhuldas i kvava seminarielokaler, alla arbetare jag träffat har varit rörande överens om att hyfs och respekt är jävligt bra grejer. Min närmaste kollega på jobbet, en tar-ingen-skit-kommunistkärring från Norrlands inland hatar framför allt två saker: ohyfsade skitungar och snobberi. Kombinationen är förstås värst, men ingen, oavsett klass, undkommer hennes vrede.