Att ge tidsandan ett ansikte

Någon skrev en gång "vägrar vara endimensionell". Amen to that.

Samtidigt: Kommer osökt att tänka på ett konstverk jag såg på Moderna för många år sedan. Det var en mycket intrikat maskin, säkert fem-sex meter lång och tre meter hög, ihopsatt av långa plaströr, pulserande slangar, kar fulla av fräna vätskor, glasflaskor och annat. Det visade sig vara ett slags artificiellt matsmältningssystem, där slutprodukten blev en synnerligen verklighetstrogen bajskorv. Jag är den bajskorven. Samhället som omger mig är maskinen.