Left 4 Dead

Efter två veckors konstant spelande kan jag konstatera att Left 4 Dead är 2008 års roligaste spel. Att dividera om huruvida det egentligen är det "bästa" spelet - högst på prispallen enligt alla kriterier osv - känns poänglöst. Jag vet i alla fall att jag inte har haft så här kul sedan de första veckorna med Battlefield 2 för drygt tre år sedan.



Intressant grej: En oproportionerligt stor del av bildresultaten man får upp om man googlar på "Left 4 Dead" är den här bilden, i olika storlekar. Det verkar som att de flesta träffarna kommer från artiklar som använt bilden när de skrivit om L4D. Det är en ruta från spelets introfilm, och i princip den enda i hela spelet där Zoe (som tjejen heter) ser hjälplös och rädd ut. I resten av introfilmen och hela spelet igenom finns det inga fler sådana klipp, hon är precis lika desperat och mordisk som alla andra huvudpersoner.

Ändå/just därför är den så populär. Omedveten manlig terapiverksamhet, gissar jag på. Behovet av att återställa ordningen.

Fable 2: Upprättelse

Jag borde egentligen hänga tvätt nu, men jag är datorlös över helgen så jag tänkte passa på att ge Fable 2 lite välförtjänt upprättelse: Det är ett mycket, mycket bra spel.

När spelupplägget sjunkit in och sidouppdragen, jobben, och de beroendeframkallande slagsmålsscenerna börjat dyka upp i jämnt tempo är det helt enkelt omöjligt att sluta spela. Den uppmärksamhet och omvårdnad man lägger på sin karaktär går ganska snabbt över gränsen för det sunda och världen utanför spelet blir alltmer otydlig.

Som det skenheliga harhjärta jag är njuter jag i fulla drag av att få vara outhärdligt god och tillmötesgående mot precis alla i hela världen (utom banditer, som jag på fantasyvis har ihjäl på löpande band), och jag får leva ut mina munkfantasier med kläder, frisyrer och även skägg om jag så vill (även om jag spelar som tjej). Jag har givetvis också ögonlapp. Bilder kommer.

För första gången sedan jag gifte mig har jag också varit och hälsat på min fjantige men älskvärde man. Utan att spoila för mycket får man ganska tidigt i spelet möjligheten att antingen krossa hans hjärta eller gifta sig med honom, och trogen som jag är den konflikträdda vägen i livet tog jag det minst obehagliga alternativet. Jag har låtit honom roa sig bäst han kunnat i den lilla vagnen man börjar sitt vuxna liv i, medan jag varit ute och gjort stordåd.

Han var förståeligt nog lite putt över att jag först nu behagat dyka upp, men några slängkyssar och ett fyrstjärnigt halsband senare var han helt överlycklig att se mig. Eftersom han varit så snäll och väntat troget har han gjort sig förtjänt av ett lite bättre boende, så jag ska se om jag kan hitta något finare åt oss i Gamla Stan... Risken är ju förstås att han blir lite bortskämd. Han kanske ska få ett barn att gulla med under de långa perioderna jag är ute i fält, Molyneux bestämde sig ju i sista minuten för att skippa hela graviditetsbiten, så det är ganska snabbt fixat...

Som ni märker blir man fullständigt uppslukad. Jag är mycket nöjd.

När jag tröttnat återstår dessutom Fallout 3! Good times.

Fable 2: Första intrycken

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla. 

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

*

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Zero Punctuation: Silent Hill: Homecoming

Zero Punctuation recenserar Silent Hill: Homecoming. Helt briljant. Kul spoof på telefonsamtalet i SH3 på slutet också.

Prövningsdagar

Fable 2 (aka spelet som t.ex. fick 10/10 av Eurogamer och 9/10 av EDGE) finns redan att få tag på i butik i Sverige (eventuellt är det slutsålt nu, men det fanns åtminstone tidigare idag), och Webhallen släpper sina ex på fredag. Jag har givetvis förbokat.

Men. Jag ska också skriva Högskoleprovet lördag morgon, och under inga omständigheter vill jag missa mina små men inte jättesmå chanser att höja mig ett poäng eller två för att jag skulle ha suttit uppe och spelat halva natten. Vilket jag såklart kommer göra om jag faktiskt köper spelet på fredagen. Vad jag kommer få göra är därför antagligen att hämta ut spelet och sen gå tillbaka till jobbet och lägga det där. Så får jag hämta ut det på lördag eftermiddag, med kod och passerkort och hela den processen. Spelet får under inga omständigheter befinna sig i närheten av mitt Xbox360 förrän tidigast klockan 16.00 på lördag. Annars kommer det vara kört.

Det här kommer bli så svårt, så svårt...

Sydkorea snart aliasfritt

Via Guardian: South Korea wants to gag the noisy internet rabble

South Korea is going much further. Not only will all sites that publish news be liable to the same restrictions as newspapers, TV and radio, they will be answerable to a government regulatory body - the Korean Communications Standards Commission.

The rules extend beyond websites to individuals. All forum and chatroom users will be required to make verifiable real-name registrations, while internet companies will have to make their search algorithms public to improve "transparency". Most controversial of all, the commission will be given powers to suspend the publication of articles accused of being fraudulent or slanderous, for a minimum of 30 days. During this period the commission will then decide if an article that has been been temporarily deleted or flagged should be removed permanently.

För det första är det ju lite komiskt att just Sydkorea tänker sig att alla som yttrar sig på nätet ska ha verifierbara, riktiga namn, med tanke på att ungefär hälften av Sydkoreas befolkning heter antingen Kim, Lee eller Park.

Men för det andra är det också intressant att ett land med en så stark onlinespelarkultur ska anta den här lagen - är det här samtidigt döden för att hitta på användarnamn när man spelar online? Utan att vilja låta som kaosforskaren i Jurassic Park ("nature finds a way") känns det annars som att folk ganska fort kommer flytta sina obekväma yttranden till onlinevärldarna för att på så vis kunna behålla sin anonymitet. Och om det nu mot förmodan också blir förbjudet med påhittade namn i spel - hur gör man då i typ WoW, där man faktiskt inte får heta vad som helst?

Spännande...

Får väl dock hålla med om att anonymiteten tar fram det värsta hos folk. Att utbilda om netikett i skolan, vilket är ett annat led i den här kampanjen, låter ju blåögt, men är kanske inte så dumt som det kan låta.

Döda, ligga, äkta

Plockar utmaning från bl.a. GGG och XBF: Vilka spelkaraktärer skulle du vilja döda, ligga med, samt gifta dig med?

Vill döda: Krokiga blocket, Tetris. Kommer alltid när man minst behöver det för att skapa små, små hål i annars perfekta byggnadsverk. Medan i princip alla andra block skulle kunna överleva med enbart likformiga är det här blocket helt beroende av att andra kan rädda dess skinn. Inget som är friskt är krokigt, det här blocket är demoniskt.



Runner-up: Issun, Okami. Bedrövligt klyschig "jag är liten och därför fräck och kaxig"-karaktär som hela tiden kommenterar allt som händer, hur uppenbart det än är. Hans tvångsmässiga kommenterande av alla kvinnliga karaktärers utseende (alla är "babes") blir tråkigt ungefär på en gång. Spelets irriterande låtsasspråk hjälper förstås inte mycket.



Vill ligga med: Chun-Li, Street Fighter. Vilka lår! Skulle känna mig rätt säker på vägen hem med henne också. OBS: Lider i övrigt inte särskilt av gula febern. Är f.ö. nöjd med att ha hittat en så udda bild på henne. Militärskjortan <3



Runner-Up: Morrigan, Darkstalkers. Ultravulgo tjej, men jag har aldrig hävdat att jag inte skulle vara lättköpt. Hon är trots allt en succuba (som det tydligen heter på svenska), det är ju lite hennes jobb att spela på manliga fantasier. Att hon inte är förstahandsvalet är för att hon antagligen hade dödat/torterat/förvandlat mig till en padda efter, eller i värsta fall före, själva akten.



Vill äkta: Egentligen är jag så ultramonogam att jag typ får dåligt samvete av att ens tänka på att gifta mig med någon annan än T, men om jag för sakens skull måste välja skulle jag nog ta Quistis Trepe i Final Fantasy VIII. Självständig, professionell, glasögonprydd... Eventuellt lite för kylig kanske.



Runner-up: Jill Valentine, Resident Evil. Mest för att jag haft en crush på henne sen jag var typ 13. Även om jag älskade RE3 tycker jag att hennes nya outfit funkade sådär. Det är inte många som klär i basker, men till halvmilitära outfits undviker man jag-önskar-att-det-var-60-talet-så-jag-fortfarande-hade-spännande-åsikter-associationerna. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för vad som skulle hända om det plötsligt blev en zombie outbreak (vilket är något jag nog oroar mig för lite för ofta för bara kunna säga att det är på skoj).

*

Av någon anledning blir det här alltid lite mer patetiskt när killar gör det...

Och så är jag egentligen lite emot hora/madonnauppdelningen. Jag vill ligga med den jag gifter mig med också!

1 Oktober

Nu har jag gjort slag i saken: Var nyss ute och hämtade upp mitt exemplar av Resident Evil-remaken till Gamecube. Nu ska jag vara tyst, åtminstone tills RE5 har kommit.

*

En helt annan sak: Finns det ett ord för det här tvångsmässiga beteendet jag, och rätt många jag känner har, som går ut på att man måste sitta och markera textstyckena på skärmen hela tiden?

Jag har dessutom en tvångstanke om att alltid markera "jämnt", dvs att om en text ser ut såhär:

xxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
xxx

...markerar jag alltid såhär:

xxxXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXX

...så att den sista stumpen liksom kan fogas in harmoniskt i den biten jag inte markerat. Det måste finnas ett ord för det här. Är jag knäpp? Jag vet att det inte bara är jag som sitter och markerar text i alla fall.

"Survival horror"

“Person all alone in creepy area surrounded by swarms of bad guys” does not a
survival horror game make – that’s just a basic tenet in nearly all video games.
By that definition, hell, even Super Mario Bros. is survival horror. (Kotaku - Does Survival Horror Really Still Exist?)

Hear, hear! Som jag tjatat om förut tycker jag att Resident Evil-serien går åt helt fel håll. Från de två första spelens hopplöshet och sjukliga stämning, med detaljer och miljöer som faktiskt byggde upp en obehaglig stämning, till fjärde och femte delens Bruce Willis-action med lite goreinslag. Jag kunde dra mig för att alls gå vidare i de tidiga spelen för att jag fått vaga aningar om vad som väntade bakom nästa dörr (de extra utdragna öppna-dörr-scenerna med dunkande hjärtljud som ibland dök upp var priceless), medan jag i Resident Evil 4 i princip bara kände riktigt obehag när jag träffade på de väsande grå varelserna i militärbasen på andra skivan. Och det var just för att man kunde höra dem innan man såg dem, vilket satte fantasin i rullning. Tyvärr var det annars mest bara att tuta och köra, sparka in dörren och meja ner de stönande horderna efter bästa förmåga. Stämning mofo, look it up.

Dessutom hade de två första spelen vettiga kvinnliga karaktärer, medan man mot slutet av RE4 är så trött på Ashleys totala brist på självbevarelsedrift att man är beredd att lämna kvar henne på ön. Och världens tröttaste you go girl-klyscha, femme fatalen Ada är inte särskilt mycket mer uppmuntrande. HALLÅ? Rebecca i RE1 var också osäker och spensligt byggd, men hon försökte i alla fall slåss och var inte helt beroende av oneliner-Leon hela tiden.

Så, en i affekt nerklottrad rant till ingens glädje. Jag får väl helt enkelt köpa de gamla spelen igen och sluta gnälla...

Vimeo: Unfinished Swan Tech demo

The Unfinished Swan - Tech Demo 9/2008 from Ian Dallas on Vimeo.

Obehagligt och snyggt: Unfinished Swan.

Som vanligt tack till Thomas för tipset.

Molyneux bryter mark i Fable 2

Lite i anknytning till mitt tidigare inlägg om vardagsspel vill jag helt kort citera Wikipedia om Peter Molyneuxs Fable 2, som släpps om exakt en månad - spelet har nämligen stöd för familjeskapande:

The sex aspect, relatively unimportant in the first game, has also been built upon significantly. Players will be able to choose to have protected or unprotected sex, and by extension choose whether or not to have a child. Female player characters will become pregnant, and they will undergo the relevant physical changes. Sex will, however, fade to black as in Fable. Same-sex marriages, as in the first game, will be possible.

The player's child or children will look upon the player as an example and will also follow their alignment, looks, etc. A player's family can be killed by a co-op player but only if friendly fire is made active by the host player. If the player's spouse is killed the player's child will go to the orphanage.

Fable II will also feature sexually transmitted diseases (the player can choose whether to employ safe sex), and adultery will be "fully support[ed]". Divorces will also be possible, as in the first game, but this time the former spouses will take half of what players have got in the game, and Molyneux confirmed that it would be cheaper if the players murdered their spouses instead. Polygamy is also possible.

- Wikipedia: Fable 2

Imponerande! Jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda spel som har ett lika avancerat och/eller frikostigt utbud av relationsformer som det här. Ett spel i tiden.

Min spelhistoria

Den här lilla introduktionen skrev jag för ett annat sammanhang som aldrig lyfte riktigt:

Ur de djupaste lagren av mitt minne gräver jag upp en ögonblicksbild: Jag sitter på dagis och har fått bannor för att jag spelat våldsspelet Karate Champ till Nes. Jag är rätt säker på att det också fanns Super Mario Bros och Duck Hunt. Men det var Karate Champ som för första gången fick mig att verkligen känna spelupplevelsens förföriska, sinnesvidgande kraft. Den lämnade mig aldrig.

Några år senare fick jag ett Game Boy av mina farföräldrar. Jag höll ut förvånansvärt länge med bara den konsolen med tanke på hur mycket jag läste om andra konsoler.Nintendomagasinet, Super Power, säkert en del andra tidningar passerade revy utan att göra några avtryck… Jag insåg snart att jag ofrivilligt valt sida i den infekterade striden mellan Sega och Nintendo. För att lära känna fienden läste jag ett nummer av Sega Force och fick för första gången uppleva hur otroligt grabbig tv-spelsjournalistiken av tidigt 90-tal var. Som den känsliga blomma jag var redan då tog jag illa vid mig av sexskämten och den hårda jargongen på insändarsidorna. Jag flydde tillbaka till Nintendo.

Mitt minne är dåligt, åren flyter ihop… Jag sitter på sängen hos min mellanstadiekompis och samkör SAOL med hans Game Genie för att försöka hacka Manic Mansion ochMega Man till oigenkännlighet. Jag hyr Secret of Mana till Snes varje kväll i tre veckors tid på den lokala videobutiken, där jag också avverkar oändliga mängder mediokra produkter. Att mina föräldrar höll god min är ett under. Minns det enda spel som jag köpt utan att först ha läst recensioner först: Utopia. Säkert ett okej spel, men på tok för svårt för mig som tolvåring eller vad jag nu kan ha varit… Lovade mig själv att aldrig köpa ett spel utan att först läsa en recension av det.

Under en intensiv tid i högstadiet var vi hemma hos en kompis som bodde nära skolan nästan varje lunchrast, spelade Goldeneye 007 till N64 i säkert ett års tid. Det avlöstes av Chu Chu Rocket till Dreamcast, sen slutade vi umgås…. Här börjar minnet klarna, jag får ett Playstation och övertalar pappa att intet ont anande köpa ut Resident Evil till mig på Spelia på Valhallavägen. Final Fantasy VII, Breath of Fire III, Wipeout 2097 avlöser varandra, Super Power har blivit Super Play och texterna börjar bli läsbara, tv-spel börjar slå igenom på marknaden, Lara Croft blir pinsamt nog representant för den “vuxna” spelbranschen… Börjar för första gången få upp ögonen för PC-spelen, i samband med att vi får hem en dator via mammas jobb. Ger mina föräldrar slag när jag börjar spela Starcraft över modem hela nätterna, kan fortfarande vakna kallsvettig och drömma om de telefonräkningarna…

I gymnasiet tonar tv-spelandet ut lite, musik och annat ålderstypiskt tar vid… När kaoset efter gymnasiet lagt sig kommer intresset tillbaka, jag går in i en ny blomstringstid, köper konsoler och spel för alla dessa heltidspengar man aldrig haft förut. Playstation 2, Gamecube, en väns Xbox, tv-spelskvällarna är ett faktum. Vid den här tiden har tv-spel blivit en kulturform lika naturlig som film eller musik, Nöjesguiden börjar recensera spel. En ung bransch, visserligen, men i rasande snabb utveckling.

Senaste tiden har jag varit så lyckligt lottad att jag haft en flickvän med lika stort spelintresse som jag, på gott och ont antagligen, vänner och familj har kanske blivit lidande… Mass Effect, Bioshock, Guitar Hero III, Elder Scrolls IV: Oblivion har vi avverkat ihop. Nu står tråkigt nog vårt gemensamma Xbox 360 415 km bort från mig i Göteborg, vi har delad vårdnad…

Mass Effect blir film och jag whinar lite

Thomas tipsade: BioWare's Mass Effect Headed to the Big Screen!

Egentligen borde jag bli glad, Mass Effect är upplevelsemässigt ett av de bästa spelen jag har spelat. Delvis. Mot slutet tyckte jag, utan att försöka spoila för någon, att det blev lite linjärt. När man hela tiden tidigare i spelet åtminstone vaggats in i illusionen om att ens beslut får konsekvenser för den fortsatta handlingen, fick man i slutet allt färre sätt att spela på. Jag tror problemet låg i att det blev för episkt, för - filmiskt.

Jag upplever alltid den bästa delen i ett spel som mellanpartiet, när man vant sig vid kontrollerna och miljöerna och det varken introduceras några jättenyheter eller handlingen stegras mot ett tydligt mål. Det gäller framför allt rollspel och äventyrsspel, och det är oftast då man i sådana spel får springa omkring efter eget huvud och roa sig med sidouppdrag eller levlande. Det är också då man tillåts försjunka i världen man hamnat i - jag brukar tycka att det är omåttligt kul att se vardagen gestaltas i spelvärldar, att se individuella eller sociala konflikter komma upp till ytan, eller bara att strosa omkring i omgivningarna.

Mer otippat kanske är att det också brukar vara fallet när jag t.ex. spelar Starcraft. När jag fått igång ekonomin och byggt upp ett försvar börjar jag ofelbart att leka the Sims med mina gubbar. Jag blir otroligt irriterad om inte byggnaderna ligger stadsplaneringsmässigt logiskt i förhållande till varandra, och jag får väldigt dåligt samvete när jag skickar in en ensam zealot in i motståndarbasen bara för att se vad som har byggts. Tänker mig alltid att man håller en högtidlig ceremoni till hans minne hemma i basen, för att hedra hans ädelmod. Föga förvånande är det rätt sällan jag vinner i multiplayer...

Utan att jag tänker på det lägger jag alltså fortfarande till en massa saker till spelen som egentligen inte finns där. Jag tänker att det kan vara en skada från när jag var yngre och spelen verkligen krävde en hel del fantasi för att kunna svepa iväg en till andra världar. Att t.ex. karaktärerna i Final Fantasy III/VI till Snes kunde titta ner i marken (vilket alltså var deras enda animation i dialoger, den användes för att gestalta nedstämdhet, skam eller tigande) var fullt tillräckligt för att förmedla en stark känslomässig spänning. 

I dagens spel gör jag nog mest den fantasiövningen i glappet mellan mellansekvenser och spelgränssnitt, eftersom ens karaktär i mellansekvenserna (oftast) har ett betydligt mer trovärdigt rörelseschema än i spelarläget, även om det är gjort med samma grafikmotor som spelet i övrigt. Att man i allvarligt stämda spel ibland råkar styra sin karaktär till att stå och springa mot en vägg eller skjuta mot gatlampor fast han storymässigt är otroligt kontrollerad kräver också att man är beredd att ignorera en del av det man ser på skärmen... Men det här var ett stickspår.

För att inte tappa tråden vill jag återvända till Mass Effects eventuella filmatisering. Min invändning är egentligen den att spelet för mig fick sin storhet just i dess myller av dialoger och småuppdrag, där man dessutom ofta hade påfallande stor frihet. Just för att världen kändes så levande kunde jag utan problem leva med att nästan alla uppdrag gick ut på att åka till en planet, köra runt i en fem minuter, hitta basen, döda alla och åka hem. De gånger jag verkligen blev helt lyrisk av Mass Effect var när jag insåg hur otroligt skickligt man ställt svåra filosofiska frågor, när jag verkligen kunde komma på mig själv med att fundera på hur livet som Krogan eller Asari skulle te sig i deras universum. Jag spelar för att bli swept away, inte för att få en kick. Total eskapism. Det är antagligen också därför jag nästan inte står ut med att spela skräckspel, jag lever mig in i dem för mycket.

Om jag känner filmvärlden rätt kommer man dock bara köra över alla de här detaljerna, eller som bäst lägga dem som en fond över huvudstoryn, som kommer bli precis lika bombastisk som spelets sista fjärdedel. Och precis som jag (nästan) tröttnade på Mass Effect mot slutet kommer jag antagligen inte ens vilja se filmen. Jag hatar att känna den dramatiska kurvans sugande uppåtrörelse i världar som jag framför allt vill leva i - inte rädda.

EG recenserar Song Summoner

Song Summoner, som jag skrev lite om nyligen, har recenserats av Eurogamer. Spelet fick en välvillig sexa. Utöver själva spelupplägget, som tycks vara av generiskt strategirollspelssnitt, verkar mina högt ställda förväntningar på ett avancerat konverteringssystem av låt till karaktär inte ha infriats. Även om en låt tydligt ger upphov till en specifik klass, är karaktärens egenskaper till synes helt slumpmässiga.

Så mycket för mina förhoppningar om spelet som en lättillgänglig edutainment-introduktion till ljudkonst och dekonstruerande av musikbegreppet...

Bloggtips: Girl in the Machine

Joy! Har hittat en jättebra teamblogg om feminism och gaming! Finns inte så mycket att tillägga, den talar för sig själv: Girl in the Machine

Bra inlägg jag läst so far:
- The Horror Heroine Effectiveness Scale
- Exploring Androgyny in Video Games
- Alice Elliot's Divinity

Girls of Gaming

Ny trailer för Resident Evil 5

Okej, jag erkänner. Det ser faktiskt mer lovande ut än det har gjort förut. De korta nattklippen ser strålande ut, fienderna ser äckliga och fina ut, och äntligen har man fått se andra miljöer än kåkstaden. Bortsett från de komiskt klyschiga storykaraktärerna (vit kostym, galet skratt: check; tilltagen urringning, giftsprutor: check; ansiktsmask, cape: check) tror jag faktiskt att det kan bli något den här gången också. Enda risken som jag ser det är att det blir Resident Evil 4.1 och inte 5. Dessutom: Biljakter, explosioner, masspsykoser... Metal Gear Evil, någon?

*

Från det ena till det andra: Trailern ovanför är som synes från Eurogamer, min personliga hovleverantör av recensioner, artiklar och videoklipp. I likhet med t.ex. svenska Level och Super Play finns där minst en tjej på redaktionen, vilket alltid muntrar upp. Med tanke på att spelvärlden ofta känns lika inkluderande som Rotary blir minsta framsteg på den fronten något av en världshändelse. Tack vare internet har det dock dykt upp en del initiativ på området, t.ex. Feminist Gamers, Gamer Girls Unite, Gamegirl.com, Game Girl Advance, och ett par till.

Men problemen blir tydliga redan på första sidan googleträffar (för att inte tala om bildresultaten): Tjejer + spel betyder fortfarande antingen barbiespel (vilket egentligen är det mest hånfulla: nästan alla spel som riktar sig till tjejer är faktiskt barnspel) eller ögongodis för manliga gamers. Gametrailers.com gjorde nyligen sitt bästa för att försämra det tillståndet genom att lansera Girls of Gaming, en portal för reklamsnuttar och "artiklar" av tveksam verkshöjd, som alla har gemensamt att de försöker förena bikinibrudar och gaming. Inget ont om bikinibrudar (varma dagar spelar säkert många tjejer i bikini), men det känns ändå rätt fattigt som koncept. Kort sagt: Borde inte killar som gillar spel börja fatta att det är mer intressant för dem att ha levande tjejer att spela med än filmade tjejer att runka till?

I det perspektivet är antagligen World of Warcraft ett av 2000-talets viktigaste feministiska initiativ.

Rollspel och musique concrète

Square-Enix gör ett spel till iPod. Mycket riktigt: Man spelar med hjälp av låtarna man lagt in och styr med snurrhjulet. Om jag tolkat infon rätt skapas karaktären utifrån låtens ljudbild och struktur (exakt hur är oklart), och så använder man dem för att slåss i relativt välkända rollspelsslagsmål i turbaserade rundor. Man levlar sina karaktärer genom att lyssna på låtarna utanför spelet. Spel som är såhär stenhårt konceptuella brukar antingen bli droglikt beroendeframkallande eller nästan ospelbara. Återstår att se vilket det blir.

En annan tendens hos spel som går ut på att bli bättre genom upprepandet av rätt enkla mönster, typ grinding i MMORPGs, är att de riskerar att bli ganska mekaniska till upplevelsen. Känslan blir närmare ett lite analt pillande med siffror än att bli bortsvept till en annan värld. Att folk kommer låta sina iPods ligga i laddaren vid sängbordet dygnet runt, spelandes helt komiskt konstiga playlists för att levla sina karaktärer är nog att räkna med, givet att spelet blir populärt från första början.



En annan sak man kommer att tänka på är det här med hur själva överföringen av egenskaper från ljudinformation till karaktär kommer se ut. En annan logisk följd av mekaniseringen av spelupplevelsen är ju att folk förr eller senare kommer lista ut vilka ljudkombinationer som ger de bästa karaktärerna, och skapa artificella ljudfiler som bara ska tolkas av programmet. Lite beroende på hur själva tolkningen fungerar kommer det antagligen ge upphov till ganska intressanta kompositioner, bruksljud helt utan avsikt att bli uppspelade för människoöron...

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kommer att tänka på den bärbara konsolen Barcode Battler från 1991, som gick ut på ungefär samma sak, fast med streckkoder. Spelarna väntades knata runt i butiker och storköp och scanna av streckkoder på olika varor, för att sedan se vad koden tolkades som - en ny karaktär, en fiende eller kanske ett vapen eller någon annan pryl. På något sät känns det som att dagens butiksägare skulle vara väldigt misstänksamma mot mellanstadieelever som gick runt i butiken med någon liten dosa utan att någonsin köpa något.

PS. Tack Thomas för tipset!

PPS. Blogger strular lite idag, så jag vet inte hur feeden ser ut. Och förresten vet jag att det här inte handlar om musique concrète, men det är så svårt att komma på snärtiga inläggsrubriker som inte låter som föredragen man skulle hålla för klassen i högstadiet.

Ny trailer till RE5

On a brighter (?) note: En ny trailer har släppts till Resident Evil 5. Bortsett från mitt vanliga PK-gnäll (?) tycker jag faktiskt att det ser ut att bli lite väl likt fyran, bara lite upphottat grafiskt. Den obligatoriska kvinnliga sidekicken har nu också officiellt gjort entré, och det känns ju inte helt otippat att hon i egenskap av god afrikan ser ut som Halle Barry och inte som de mörkare pigmenterade fiendekvinnorna. Nåja.

Positivt är i alla fall att man skymtar en del snaskigt äckelpäckel, och att det utlovats ännu mer grävande i Umbrella och T-viruset. Egentligen är det just grävandet som gör mig mest sugen på att spela, eftersom RE4 knappt släppte till någonting alls om umbrellaorganisationen eller deras planer. Som det känns just nu verkar annars Resident Evil, som spelupplevelse betraktad, stå helt still.

Ska nog försöka leta reda på RE2, som jag fortfarande tycker är den mest lyckade delen i serien, framför allt stämningsmässigt. Och det är ju mer för den krypande b-skräckisstämningen än för brosprängningar och kravallpanik som jag gillat den här spelserien.

Via Xboxflickan.

Länktips: Nytt klipp från Resident Evil 5

Via Spelfeber: Joystiq har ett kort klipp från Resident Evil 5 uppe. Ja, det är snyggt. Jag älskar att ljuset bränner när man kommer ut ur ett mörkt rum (och att ögonen måste vänja sig vid mörkret när man kommer in i samma rum), och animationerna är såklart jättebra.

Men alltså, det är ju omöjligt att inte känna ett visst obehag inför det här med att man går runt och slaktar afrikaner. Det kanske är irrationellt och eventuellt på något sätt rasistiskt (svårt att veta numera) att jag känner så, men det är väl ändå en annan sak än om fienderna vore vita (vilket de varit i alla de andra spelen)?

Okej, det kanske lurar någon sorts västerländsk myt om asiaters primitiva rasism i det här resonemanget också. Men det är liksom gestaltningen som stör. Om det var mer Africans With Mainframes (bildligt talat, mer afro-cyberpunk eller vad som helst), om det inte bara var så förfärligt stereotypt, skulle det liksom kännas mer okej. Om det bara var en slump att de var svarta. Men när de porträtteras som galna flockdjur (alternativt okontaktbara dagdrivare) blir det liksom lite för nära de schablonbilder som används redan i en massa andra dunkla sammanhang för att det ska kännas helt lugnt.

Jag tror att jag blir ovanligt beklämd av det här just för att jag egentligen älskar Resident Evil-serien, och gärna vill kunna spela femman också utan att känna mig som Nathan Bedford Forrest. Jag håller tummarna för att Capcom ror det här i land på ett bra sätt.

Hakan-i-gatansnygg trailer för Street Fighter IV

Trailer på Eurogamer TV (missa inte att den finns i hög kvalitet också). MÅSTE SES!

Capcom har släppt en massa ögongodis från den fjärde delen i serien som firade tjugo år (!!!) förra året. Den här spelserien är alltså äldre än min flickvän. Den är antagligen också den spelserie som släppts i flest versioner av i princip samma spel (hela listan finns här) det ser ut att vara typ 40 olika editions och "Super", "Turbo", "Alpha", osv.

Jag var egentligen lite för liten när Street Fighter II var som störst, och den del i serien som jag förstört flest tummar på lär snarare vara Street Fighter Alpha III, som jag hade köpt av en snäll svartimportör vid Fridhemsplan för typ sju-åtta år sedan. Han åkte till Asien varje vinter och kom hem med mängder av piratade spel, som han annonserade ut på en frimärkesstor yta i Gula Tidningen. Tror de kostade mellan 70 och 100 kronor styck.

Alltså det PIRRAR i magen när jag kollar på den här trailern. Först tyckte jag att karaktärerna kändes lite tunga och biffiga, men när man ser animationerna och flytet i ronderna känns det mer som att tyngden är perfekt avvägd för att skapa en känsla av, ja, tyngd och kraft i slagsmålen. Dessutom är ju tempot ruskigt högt. Och även om det är lite trist att det bara är två nya karaktärer (som känns rätt bleka såhär långt, Viper känns som Cammy och Abel är typ en ren plankning av Cody) är ju Chun-Li tillbaka, till alla fanboys stora glädje och överläppsvettningar.