Schmidt Sting Pain Index

Det är tråkigt att vara så förkrossande dålig på naturvetenskapligt tänkande som jag är. Inte ens populärvetenskap brukar lämna några större intryck, och även om det jag läser är helt fantastiskt kommer jag aldrig ihåg detaljerna.

Därför blir jag så glad de få gånger jag faktiskt hittar naturvetenskapliga skildringar som inte kräver så mycket förkunskaper eller begåvning. Ett strålande exempel på en sådan är Fredrik Sjöbergs augustprisvinnare Flugfällan, om flugsamlande och svenska kändisar på området. Lärt, välskrivet och roligt.

Lika kul är Justin O. Schmidts Schmidt Sting Pain Index, som är precis vad det låter som. Entomologen (insektsforskaren, för den som liksom jag inte hade en aning) Schmidt har med livet som insats låtit sig bli biten och stungen av 78 olika insektsarter och mycket levande redogjort för smärtans karaktär och intensitet på en skala från 0.0 till 4.0, där 2.0 ungefär motsvarar ett getingstick. Wikipedia bjuder på några smakprov:

• 1.0 Sweat bee: Light, ephemeral, almost fruity. A tiny spark has singed a single hair on your arm.
• 1.2 Fire ant: Sharp, sudden, mildly alarming. Like walking across a shag carpet & reaching for the light switch.
• 1.8 Bullhorn acacia ant: A rare, piercing, elevated sort of pain. Someone has fired a staple into your cheek.
• 2.0 Bald-faced hornet: Rich, hearty, slightly crunchy. Similar to getting your hand mashed in a revolving door.
• 2.0 Yellowjacket: Hot and smoky, almost irreverent. Imagine W. C. Fields extinguishing a cigar on your tongue.
• 2.x Honey bee and European hornet: Like a matchhead that flips off and burns on your skin.
• 3.0 Red harvester ant: Bold and unrelenting. Somebody is using a drill to excavate your ingrown toenail.
• 3.0 Paper wasp: Caustic & burning. Distinctly bitter aftertaste. Like spilling a beaker of hydrochloric acid on a paper cut.
• 4.0 Tarantula hawk: Blinding, fierce, shockingly electric. A running hair drier has been dropped into your bubble bath.
• 4.0+ Bullet ant: Pure, intense, brilliant pain. Like fire-walking over flaming charcoal with a 3-inch rusty nail in your heel.


Värstingen själv - en bullet ant.

Youtube: Teratologens återkomst del 1 & 2

För den som händelsevis missat det har någon vänlig/förtappad själ lagt upp SVT:s korta reportage om Nikanor Teratologen på Youtube. F.ö. oväntat roliga intervjuer (Teratologen själv intervjuas förstås inte), jag skrattade rakt ut flera gånger här i min ensamhet.

Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.

För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.

Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.

Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.

Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:

"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."

Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.

Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.

Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.

Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.

Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.

Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Höst

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Cassianus: Excerpter

För att rentvå Johannes från eventuella gnostiska associationer bestämde jag mig för att skriva av ett par av mina favoritpartier ur första bokens första del, om hur man bemöter de olika dödssynderna. Jag älskar hans torra men lågmält målande språk, hans skärskådande blick, hur tydligt det är att han indirekt talar ur egna erfarenheter.

*

När ledans demon har fått grepp om en olycklig själ, uppväcker den horror loci hos honom (motvilja mot den plats där han bor). Då börjar munken förakta de bröder som bor i närheten eller lite längre bort och som han dagligen umgås med. Alla tycks de honom oandliga och han anser att så länge han är bunden till deras gemenskap, kan han inte bära någon frukt, andligt sett. Själva den plats han bor på, förefaller honom ofruktbar. Han lovprisar andra platser långt borta och utmålar för sitt inre att gemenskapen med bröderna där, skulle ha varit särskilt behaglig. Ja, där kan man verkligen leva i en andlig gemenskap. Allt här är sterilt, i jämförelse med det som finns där. Till slut tror han att han riskerar sin hälsa om han inte flyttar ifrån den plats där han nu bor, ty här kommer han att gå under.

Omkring femte eller sjätte timmen, det vill säga omkring kl. 11 eller 12 framkallar denne demon en sådan kroppslig utmattning och enorm aptit på mat, att det känns för vår man som om han just hade återkommit från en mycket lång resa eller blivit utmattad av hårt arbete och som om han inte hade ätit på två eller tre dagar.

Så ser han sig ängsligt om både hit och dit och suckar över att ingen kommer och hälsar på honom. Han springer ut och in i bostaden och tittar hela tiden efter solen, därför att tiden går så sakta. Han försänks i en ogripbar förvirring, lik en dimma som sveper in marken, och han blir andligt trög och kraftlös. Slutligen ser han inget annat läkemedel mot sina anfäktelser än att besöka någon, vem det vara må - eller han flyr till sängen. (Johannes Cassianus - Det rena hjärtat, s. 62-63)

*

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter lång tid, störtar de sig fram som yra löshästar. Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt. (ibid, s. 56)

Bedrövelse följer ofta av vrede eller ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere - och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, som onödigt struntprat. Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla. (ibid, s. 59)

*

Om någon fastar för att bli sedd, gör fastan honom högmodig; om han gör det i hemlighet - och för att undgå ärelystnad - blir han likväl plundrad, nämligen av sin självöverskattning. Eller antag att någon avstår från att förrätta långa böner i andras närvaro för att inte falla offer för ärelystnad. Trots det undgår han inte frestelsen - han räknar det ju som en merit att han döljer sin fromhet.

Träffande har fäderna jämfört ärelystnaden med en lök. Det yttre skalet måste avlägsnas, men därmed är inte saken klar. Avlägsnar man det ena skalet så är nästa där. (ibid, s. 67)

*

Så, mitt favoritstycke, en personbeskrivning värdig Dostojevskij:

Om man samtalar om andliga ting, kan den högmodige inte koncentrera sig, utan låter blicken flacka eftersom han är uttråkad. Han blir hes, harklar sig och spottar fastän han inte behöver det;  alltid knotar han. Han rör fingrarna nervöst som om han skulle ha suttit på en myrstack eller på nålar. Allt som sägs till allas uppbyggelse - och som uppfattas så av andra - bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas. Medan andra begrundar sina liv, funderar han över om det som sägs är ämnat att misstänkliggöra honom. Ängsligt försöker han utforska varför man säger det ena eller det andra just nu. Eller också grubblar han över hur han kritiskt ska kunna bemöta enskilda punkter i det sagda. Av allt som framställs till allas bästa, begriper han följaktligen ingenting och är därför ur stånd att ta det till sig och ändra sig. Lärdomarna medför för hans del inte den minsta nytta, utan bara skada. Ty eftersom han förargar sig och tror att allt är riktat mot honom, förhärdar han sig hårdnackat och retas till allt häftigare vrede. Efteråt uttrycker han sig arrogant och avvisande och kan bara ge förbittrade och förvirrade svar. Högdraget och jäktat kastar han sig in i samtal, pratar forcerat och finner hela tiden saker att fräckt besvära sig över. Vänlig, välvillig tystnad vet han inte vad det är. Hans tystnad är högmodig och indignerad. Något tecken på hjärtats bävan eller på ödmjukhet visar han aldrig. Ibland kan han bli uppsluppen och göra sig lustig på ett vanvördigt sätt, men strax stelnar han på nytt och blir giftigt allvarlig. Med den sortens tystnad vårdar han hela tiden sin vrede över andra och slipper på så sätt försona sig med dem. Andras försök till försoning retar bara upp honom ännu mer. (ibid, s. 76-77)

Sagt, tänkt och skrivet

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

*

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop. 

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans. 

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

Två kommentarer

Eftersom en icke oansenlig andel av de träffar bloggen får är när folk söker på Owe Wikström känner jag att jag har fått ett ansvar att fortsätta vårt komplicerade förhållande. Därför läser jag nu hans senaste bok, Till Längtans Försvar. Som vanligt irriterar jag mig lite, men är hittills faktiskt mest positivt överraskad.

Människans naturligt grandiosa självuppfattning punkterades regelbundet. (Wikström, s. 115)

På tåget till jobbet imorse såg jag denna korta mening i ett avsnitt om hur vi idag har skärmat av oss från döden, medan man i forna tider ofta gjorde en stor och kollektiv sak av ett dödsfall - man bar sorgband, klädde sig i svart och stannade upp med mössan i hand när begravningståget gick förbi. Även om jag inte helt håller med honom tycker jag att det är fint och kärnfullt skrivet.

Jag skulle snarare säga att döden är mer närvarande som abstrakt information än någonsin, men att själva sorgearbetet är mer privatiserat, mer hemlöst.

*

Läste också i Metro (jag läser snabbt ibland) att en viss Ann Söderlund ska starta ett nytt program som heter Världens härligaste män. Programidén är väl inte helt dum, vad jag förstått går det ut på att hon ska åka Jorden runt och träffa män från olika kulturer för att jämföra dem. Ungefär. Allt som gör män till en grupp och manlighet till ett diskussionsområde är ju egentligen sympatiskt, så det blir säkert bra. Men jag reagerade på det här svaret i artikeln:

Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?
– Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska tala om något
annat i stället. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt
barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett
collegeaktigt sätt.

Kom osökt att tänka på The Bechdel-Wallace Test:

Bechdel credits her friend Liz Wallace for the test, which appears in a 1985 strip entitled "The Rule", in which a character says that she only watches a movie if it satisfies the following requirements:
1. It has to have at least two women in it,
2. Who talk to each other,
3. About something besides a man.

I say no more...

Länktips: Bokvideo.se

Mycket trevligt initiativ för den som gärna får en röst och ett ansikte på författaren under läsningen: Bokvideo.se

Sidan har tydligen funnits uppe sedan i maj, men jag har lyckats missa det ända till alldeles imorse, när jag såg länken på Peter Englunds alltid lika läsvärda blogg.

Förutom Peters inslag rekommenderar jag också John Ajvide Lindqvists hemmasnickrade filmsnutt. Men kan det verkligen vara sant att den lilla trädkojan är hans skrivarstuga? Han måste antingen vara enormt vig eller skriva i extremt effektiva intervall.

9 september

Imorgon sätter man igång LHC (Large Hadron Collider), världens största maskin. Även om jag tror att uppgiften om rörets "27 km omkrets" är ett tryckfel är den garanterat stor. Ett par forskare och andra vänner av ordning befarar att man kommer bygga mänsklighetens första, och med all sannolikhet sista, svarta hål när man sätter igång den, men jag är inte så orolig: Why the World WON'T End on September 10.

Samtidigt vore det kanske ett passande slutmål för mänskligheten. Vi böjer oss närmare och närmare den klara yta som är det yttersta svaret på precis allting, och när vi äntligen nuddar den bryts ytspänningen och allt faller samman.

*

Jag har opererat mitt högra öga. Det är ärligt talat en ganska bedrövlig syn, även om mamma insisterar på att jag överdriver. Det ser lite grisigt ut i alla fall, kanterna där vitan dyker in under ögonlocken är mörka av blod.

Förhoppningsvis är det värt det. Tanken är att jag ska få fason på ögonen så att jag äntligen ska kunna korrigera mitt brytningsfel. Just nu känns det mest olustigt att inte riktigt se klart för att någon varit framme med kniven bara millimeter från den ena av mina viktigaste mottagare av information från omvärlden. Har aldrig varit såhär nära blindhet förut. Inte för att jag är i närheten av blind, men det är ändå det närmaste.

Jag är sjukskriven en vecka, men ironiskt nog orkar jag inte använda datorn så mycket. Börjar bli lite stissig av att inte kunna göra saker som har med seende att göra. P3 Dokumentär i all ära, men jag behöver något att göra med händerna samtidigt. Sticka, månne?

*

Även om jag inte orkar läsa så intensivt har jag tagit mig an Walden till slut. Jag tänker mig att det är en bok som faktiskt tjänar på att läsas långsamt. Har också bestämt mig för att jag ska stryka under i den, så om någon lånar den i framtiden vill jag be om ursäkt på förhand.

Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap - vilket är nödvändigt för att växa - han som så ofta måste använda sin kunskap?

Vi kan avstå exakt så mycket uppmärksamhet om oss själva som vi uppriktigt kan ägna något annat.

Om Aristippos

Knowledge, originally uploaded by mistca.

Aristippos i kjol, parfymerad på torget, en flitig bordellbesökare, en av få filosofer att ha en lika stor vinkällare som bibliotek ... (Michel Onfray, Antikens visdomar, s. 103-104)

Bordellbesöken kan jag skippa, men i övrigt - en filosof i min smak! Det finns förvisso många som har en lika stor vinkällare som bibliotek, men att bara ha en vinkällare och ett bibliotek - det vore något.

För övrigt är boken - del 1 i serien Filosofins Mothistoria, signerad Onfray, på Nya Doxa förlag - en verkligt omtumlande upplevelse. Jag, i likhet med i princip alla mina jämnåriga utom de särskilt vetgiriga filosofistudenterna, har inga särskilt levande minnen från skolans filosofilektioner. Jag har alltid sett filosofin, särskilt när det gäller de gamla grekerna, som studiet av hårklyverier, patologisk världsfrånvändhet och barnsligt tuppfäktande. Det har dessutom känts brännande inaktuellt för det egna livet.

Jag tycker visserligen fortfarande att det stämmer i många fall, men Onfray har gjort ett bra jobb med att gräva upp de riktigt livskraftiga, jordnära tänkarna ur det söndermytologiserade antika Grekland och med stilsäkerhet och personlighet presenterat deras olika ståndpunkter. Jag har blivit platonhatare på kuppen, det är rent bedrövligt vilka brott den mannen har begått mot det mänskliga tänkandet under alla år...

PS. Det är lätt att upptäcka en dålig översättning, men det är sällan översättningen är så strålande smidig att den sticker ut åt andra hållet - Jim Jakobsson som översatt de första tre delarna i serien är dock exempel på just det. Även om man (jag) hela tiden kan höra franskan som ett eko är översättningen alltid glasklar och utan konstiga halvfranska blandningar. Om han någonsin googlar på sitt namn kan det ju vara roligt att få upp en sådan här hyllning i det lilla... DS

Det goda livet

Mljet, originally uploaded by neilpeach.

I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.

Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)

Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.

Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.

Reality check: Bokinköp

I anknytning till det förra inlägget tänkte jag att jag skulle göra en liten delårsrapport för mig själv och se hur mycket böcker jag egentligen har lyckats samla på mig under årets första sju-åtta månader. Jag räknar in serierna.

Böcker:
Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat
R.W. Connell - Maskuliniteter
Martin Lönnebo - Bibelns pärlor
Red. Lars Gustaf Andersson & Elisabeth Mansén - Vidgade sinnen
Johannes av Korset - Levande kärlekslåga
Johannes av Korset - Andlig sång
Anders Arborelius - Allt eller intet
Emilia Fogelklou - Minnesbilder och ärenden
Marisha Pessl - Fördjupade studier i katastroffysik
Maria Sveland - Bitterfittan
Rowan Williams - Tystnad och honungskakor
C.G. Jung - Jaget och det omedvetna
John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Gunnel Vallquist - Texter i urval
Gunnel Vallquist - Till dess dagen gryr
Hjalmar Ekström - Utblottelse
Per Mases - En liten vägledning till tystnaden
Anders Piltz - En liten vägledning till att läsa Bibeln
Helena Granström - Alltings mått
Nathan Söderblom - Tal och essayer
Torgny Lindgren - Dorés Bibel
Torgny Lindgren - Norrlands akvavit
Arthur Koestler - Lotusen och roboten
Clarence Crafoord - Människan är en berättelse
Pierre Bourdieu - Moteld
Liv Strömquist - 100% Fett
Simone Weil - Väntan på Gud
Mohammed Omar - Parakletos
Mara Lee - Ladies

Manga:
Kei Toume - Lament of the Lamb, 1-7
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata - Death Note, 1-6
Osamu Tezuka - M&W

Serier:
Alan Moore - Promethea, 3-5 (fick 1 och 2 av T)
Neil Gaiman - Sandman, 1-5
Joann Sfar - The Rabbi's Cat, 1-2

Jag måste nog sätta mig ner. Allt som allt blir detta 53 individuella böcker, om man räknar varje seriealbum som en bok. Bara de riktiga böckerna är drygt 30 stycken. Samtidigt... Tja, det är kanske vad en storrökare skulle lagt på cigaretter under samma period, jag vet inte. Många av böckerna är ju trots allt pocket eller från antikvariat och kostar därför oftast mindre än en hundring styck. Men det är ändå sex och en halv bok i månaden, drygt fyra i månaden om man bara räknar "riktiga" böcker. Tack gode Gud för antikvariat.

Sett till de faktiska böckerna tonar en, åtminstone för mig, rätt väntad bild fram: Idel religiös läsning, uppblandat med lite samtida verk och ett par ekon av mitt mörka akademiska förflutna. Det är väl lika bra att spela med öppna kort. Kommer antagligen bli mer och mer psykologiskt inriktad litteratur framöver.

*

Och, ehm, jag köpte faktiskt ett par böcker till idag. Det var 40 procents rea! Utförsäljning! Don't look at me like that! (Aderton Antikvariat vid Studentpalatset, om någon undrar).

Michel Onfray - Den kristna hedonismen. Intressant tema, jag är inte sämre än att jag gladeligen ger mig i kast med kristenhetens inre motsägelser och spänningsfält. Inbillar mig att jag kommer lära mig en massa nyttigt, även om jag inte är så förtjust i Onfray och hans hedonistiska manifest.

Pierre Teilhard de Chardin & Louis Massignon - Artos banbrytarserie. Liten essäbok om två katolska tänkare på gränsen till det relativistiska tidevarvet - den ene är vetenskapsman, den andre islamolog. Båda ska enligt uppgift ändå ha lyckats hantera mötet med både vetenskapens framsteg och den religiösa pluralismen utan att tappa tron, tvärtom. Får se om jag blir övertygad.

A. Alvarez - Natt. "En undersökning av nattlivet, det nattliga språket, sömnen och drömmarna". Låter lite flummigt, men författaren (som faktiskt bara verkar heta "A") är litteraturkritiker, så jag litar på att han håller sig på rätt sida av snömosgränsen. Dessutom gillar jag tematiskt upplagda böcker.

Johan Huizinga - Ur medeltidens höst. Med tanke på hur ofta jag har tänkt att jag ska läsa den här (med intresset för det katolska kommer intresset för det medeltida av bara farten) kunde jag inte låta bli när den gick för ynka 48 kronor efter rabatten. Ful utgåva.

Johan Cullberg - Kris och utveckling. Har en känsla av att jag kommer att behöva läsa den här förr eller senare.

Clarence Crafoord - Hjärtats oro. Mer psykologi, denna gång om åldrandets, sjukdomens och döendets psykologi. Lagom poetiskt för att jag ska bli nyfiken. Dessutom gillar jag Crafoord sedan tidigare.


P.S. Att jag vet att en person som bara heter A ändå är en man är helt enkelt för att det finns en bild på honom på en av flikarna...

Min ursäkt för att smyga runt i antikvariat i tid och otid

Jenny: Honestly, what is it about them that bothers you so much?
Giles: The smell.
Jenny: Computer's don't smell, Rupert.
Giles: I know! Smell is the most powerful trigger to the memory there is. A certain flower or a whiff of smoke can bring up experiences long forgotten. Books smell... musty and rich. The knowledge gained from a computer is... it has no texture, no context. It's there and then it's gone. If it's to last, then the getting of knowledge should be tangible. It should be, um, smelly.

- Buffy the Vampire Slayer S01E08

Sundén - Utdrag

Franciskanens bekymmerlöshet liksom Zenmästarens, deras broderlighet och ömhet gentemot alla levande varelser, torde sammanhänga med något som Chesterton försökt att formulera på följande sätt:
"Att vi alla i varje detalj, varje ögonblick, är, som en kristen skulle säga, beroende av Gud, eller, såsom till och med en agnostiker skulle säga, beroende av tillvaron och tingens natur, det är icke en fantasins illusion. Tvärtom är det ett fundamentalt faktum som vi hölja med det dagliga livets illusion, liksom med en täckelse. - Den som har sett hela världen hänga på Guds barmhärtighet, som på ett hår, han har sett sanningen, vi skulle kunna säga den nakna sanningen". Stigmatiseringen innebär ett övervinnande av misstron mot denna barmhärtighet, liksom Zen-upplevelsen innebär övervinnandet av den buddhistiska misstron mot livet. Religion innebär och betyder, det visar jämförelsen mellan kristendom och buddhism, människans relation till helheten.

Hjalmar Sundén - "Hedendom i kristendom", taget ur essäsamlingen Älgskyttar, helgon och exegeter, W&W, s. 92.

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.



Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

van Goghs Rum: Utdrag

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

Kort instick

Inget internet hemma, ingen tid att skriva några längre tirader från jobbet. Dagarna går mest åt till arbete, Mass Effect och läsning. Jag behöver de här långa pauserna. Känns som min livskänsla stegrar mest när jag gör minst, så länge det är självvalt.

Har angripit Martin Lönnebos van Goghs Stol igen. Underligt krävande, trots att den är stilmässigt rak och enkel. Har läst tusen böcker som alla uppmanar en till långsam läsning, men jag har aldrig brytt mig om det. Nu kommer jag hela tiden på mig själv med att sakta in eller stanna upp. Läser medvetet bara ett kapitel åt gången.

Martin skriver att människan är ett träd med rötterna i himlen. Är det därför jag blir så lycklig av de här kvällarna när luften är sval men marken fortfarande är varm? För ett träd som är upp och ner bör ju värmen komma nerifrån.

*

Ett lästips för den som av en händelse skulle ha ett exemplar av Svenska Dagbladet till hands: Intervjun idag med poeten Nelson Cletus Nwadike, som av någon anledning inte finns på nätet (här finns dock en kortare intervju), är nödvändig läsning för alla språkvänner. När Nwadike jämför svenska och barndomsspråket ibo är det som om han pratade om nära vänner - kärleksfullt noterar han deras olika temperament och vanor.

Jag identifierar mig väldigt mycket med det här lite uppslukade sättet att gå in i språk som om de vore städer, med en utpräglad stil och känsla. Jag ska inte ge mig på någon klyschspäckad hyllning till varför jag älskar språk, men det är ungefär den känslan som slår mig varje gång jag får en översikt av ett språk jag inte kan: att vandra runt i främmande kvarter, med ovana byggnadsutsmyckningar och höjdskillnader, självklara för de som alltid bott där, hisnande för mig.

Granada

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.



Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*



Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.