I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.
Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)
Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.
Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar