Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.



Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

Kinapunken provocerar med taoism och flum

SvD skriver om kinesisk punk. Det är kul och lite beklämmande läsning. Ulrika K Engström försöker verkligen med proggborgerlig välvilja krama ur de osnutna punkglinen någon sorts subversivitet och politisk aggression, men får bara hånfullt ointresse tillbaka. Under genomläsningen blir det alltmer tydligt att den kinesiska punken är en ren medelklassrörelse med ungefär lika starkt socialt patos som stureplansklubben Solidaritet.

–Jag vill inte vara anarkist och jag vill inte förändra något politiskt. Alla som bor i Kina vet att det är omöjligt att vinna mot det politiska systemet. Om det här var 1968 eller 1989 så skulle jag ha gjort det. Då var det viktigt, då betydde politiken något. Men nu är det inte så längre, säger Lu Chen och förklarar punken som en diffus frihetslängtan med likheter till såväl antikonströrelsen dadaismen som daoismen, en tvåtusenårig religionsfilosofi som går ut på doktrinen wuwei, vilket betyder ungefär ”icke-agerande”. Enligt daoismen är meningen med livet att finna vägen, ”dao”. Människan ska leva i harmoni med naturen och på så sätt förstå världen, utan alltför mycket lagar och regler.

/.../

Därmed förklarar Lu Chen varför han som artist hellre väljer att penetrera sig själv med en ölflaska än att klaga på sin regering. Lu Chen menar att det irriterar honom att punk per definition måste vara politisk i väst. Vi förstår inte det kinesiska sättet att se på den – att det är mer konstruktivt att undvika en konfrontation.

/.../

–Punk handlar om att hitta friheten inom sig själv, säger Lu Chen.

På något sätt sluts liksom cirkeln här. Vi bevittnar den euroamerikanska motkulturskulturens slutgiltiga förpackande till konsumtionsvara, av själva den ideologi som den förespråkade. Lorne L Dawson har skrivit en bok om sekter (jag återkommer till den), och söker den postmoderna sektens ursprung i den euroamerikanska motkulturen under 60-talet. Mycket träffande beskriver han hur den erans radikalism och antiauktoritarism (finns det ordet på svenska?) mest mynnade ut i en radikal självupptagenhet och politikens privatisering, en fruktbar grogrund för dagens liberala världsbild:

The structural realities of modernity, 'technological production, beraucratic organization, and empirical science' had been left intact by the cultural turmoil of the time, and they continued to necessitate a utilitarian orientation to life. As educations ended and jobs loomed, it was difficult to sustain the 'expressive ideals' of the counterculture, founded on unregulatory feeling and pop philosophy. /.../ Moreover, the very success of the sixties had, ironically, helped to usher in a more permissive and hedonistic milieu, well suited to the ethic of mass consumption promoted by advanced industrial societies. Accordingly, the sixties gave way to the 'me generation' and the general cynicism of the seventies and early eighties. In American pop culture, disco displaced psychedelic rock, being radical gave way to being a yuppie (young urban professional), and self-help and encounter therapies were substituted for the revolution.

Visst, på ett sätt är väl den kinesiska punken fortfarande urpunken trogen genom att den faktiskt provocerar rättvisemärkta kulturjournalisters socialliberala drömmar om ungdomligt uppror. Kan man vara mer kultursideinkorrekt än att vara självupptagen och politiskt likgiltig, eller än värre, slött auktoritär?

Och visst finns det ju en öppning för en diskussion om vem som kan vara vad och göra vad globalt sett, vem som styr vad punk egentligen borde vara, att det bara är äkta punk när det görs på euroamerikanska villkor, och så vidare. Momus skrev nyligen en utmärkt text om hur Väst har så svårt att se sig själv som "efter", globalt sett.

Men det är ändå svårt att slå ifrån sig känslan av att kinapunken är en så talande bild för sakernas tillstånd. Att man måste vara medelklass för att ha råd att vara punkare i Kina år 2008 säger på något sätt allt som kan sägas om världen. Om punken någonsin varit radikal har den nu slutligen utsatts för sitt slutgiltiga fadersmord.