Om Trots Allt

Den vagt kristna tidskriften Trots Allt ska gå från papper till enbart nätupplaga, till synes av krasst ekonomiska skäl. Jag fick i samband med det en inbjudan till gruppen "Rädda Trots Allt!" på Facebook härom veckan, men bestämde mig till slut för att inte gå med. Nu har jag förstås inga illusioner om att det här skulle vara något världsomvälvande beslut, men det fick mig att inse att jag - trots år av gratisläsande på bibliotek - gott tycker att den kan få gå i graven. Och det är egentligen inte så mycket illvilja som frustrerad besvikelse.

Som jag ser det behöver tidningssverige tveklöst en tidskrift för "de stora frågorna" som det så försynt kallas. Problemet är att Trots Allt hade en kristen profil som var så nedtonad att det antagligen gick ett par prenumeranter förbi att det ens fanns en sådan. Och även om jag har full respekt för att folk inte vill diskutera livsfrågor i ett religiöst sammanhang, tvärtom, blev det i Trots Allts fall varken eller. Det outtalade ramverket var en tydligt existentiellt-poetisk tolkning av svenskkyrklig protestantism, som låg som en skugga över de trevande intervjufrågorna. Ibland höll det hela vägen, men ofta blev det lite för sökande, lite för mycket floskler och klyschor som fick stå oemotsagda. Symptomatiskt för den mylla ur vilken den växte, kanske. Bristen på en tydlig förankring gjorde att det sällan blev mer än just sökande, detta ord som Svenska Kyrkan älskar mer än något annat. Respekten blev hållningslöshet, samhällspatoset blev fair trade, allvaret blev med tiden en sliten klyscha.

Den hugade kan glänta på det betydligt mer uttalat kristna alternativet IKON. Profilen är så öppet frikyrklig att en blek svenskkyrklig läsare kan bli alldeles generad, men just att man är så tydlig med var man står gör frågorna man tar upp begripliga, slutsatserna logiska. När Gud inte längre är elefanten i rummet utan snarast utgångspunkten för samtalen finns det en annan rymd i samtalen, och många intervjuer jag läser där tycker jag är mer personliga och naknare än de intervjuer jag läst i Trots Allt.

Därför har jag ingenting emot att Trots Allt fått somna in.

Smulor från bloggbordet

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:


Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Fable 2: Första intrycken

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla. 

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

*

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Cassianus: Excerpter

För att rentvå Johannes från eventuella gnostiska associationer bestämde jag mig för att skriva av ett par av mina favoritpartier ur första bokens första del, om hur man bemöter de olika dödssynderna. Jag älskar hans torra men lågmält målande språk, hans skärskådande blick, hur tydligt det är att han indirekt talar ur egna erfarenheter.

*

När ledans demon har fått grepp om en olycklig själ, uppväcker den horror loci hos honom (motvilja mot den plats där han bor). Då börjar munken förakta de bröder som bor i närheten eller lite längre bort och som han dagligen umgås med. Alla tycks de honom oandliga och han anser att så länge han är bunden till deras gemenskap, kan han inte bära någon frukt, andligt sett. Själva den plats han bor på, förefaller honom ofruktbar. Han lovprisar andra platser långt borta och utmålar för sitt inre att gemenskapen med bröderna där, skulle ha varit särskilt behaglig. Ja, där kan man verkligen leva i en andlig gemenskap. Allt här är sterilt, i jämförelse med det som finns där. Till slut tror han att han riskerar sin hälsa om han inte flyttar ifrån den plats där han nu bor, ty här kommer han att gå under.

Omkring femte eller sjätte timmen, det vill säga omkring kl. 11 eller 12 framkallar denne demon en sådan kroppslig utmattning och enorm aptit på mat, att det känns för vår man som om han just hade återkommit från en mycket lång resa eller blivit utmattad av hårt arbete och som om han inte hade ätit på två eller tre dagar.

Så ser han sig ängsligt om både hit och dit och suckar över att ingen kommer och hälsar på honom. Han springer ut och in i bostaden och tittar hela tiden efter solen, därför att tiden går så sakta. Han försänks i en ogripbar förvirring, lik en dimma som sveper in marken, och han blir andligt trög och kraftlös. Slutligen ser han inget annat läkemedel mot sina anfäktelser än att besöka någon, vem det vara må - eller han flyr till sängen. (Johannes Cassianus - Det rena hjärtat, s. 62-63)

*

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter lång tid, störtar de sig fram som yra löshästar. Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt. (ibid, s. 56)

Bedrövelse följer ofta av vrede eller ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere - och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, som onödigt struntprat. Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla. (ibid, s. 59)

*

Om någon fastar för att bli sedd, gör fastan honom högmodig; om han gör det i hemlighet - och för att undgå ärelystnad - blir han likväl plundrad, nämligen av sin självöverskattning. Eller antag att någon avstår från att förrätta långa böner i andras närvaro för att inte falla offer för ärelystnad. Trots det undgår han inte frestelsen - han räknar det ju som en merit att han döljer sin fromhet.

Träffande har fäderna jämfört ärelystnaden med en lök. Det yttre skalet måste avlägsnas, men därmed är inte saken klar. Avlägsnar man det ena skalet så är nästa där. (ibid, s. 67)

*

Så, mitt favoritstycke, en personbeskrivning värdig Dostojevskij:

Om man samtalar om andliga ting, kan den högmodige inte koncentrera sig, utan låter blicken flacka eftersom han är uttråkad. Han blir hes, harklar sig och spottar fastän han inte behöver det;  alltid knotar han. Han rör fingrarna nervöst som om han skulle ha suttit på en myrstack eller på nålar. Allt som sägs till allas uppbyggelse - och som uppfattas så av andra - bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas. Medan andra begrundar sina liv, funderar han över om det som sägs är ämnat att misstänkliggöra honom. Ängsligt försöker han utforska varför man säger det ena eller det andra just nu. Eller också grubblar han över hur han kritiskt ska kunna bemöta enskilda punkter i det sagda. Av allt som framställs till allas bästa, begriper han följaktligen ingenting och är därför ur stånd att ta det till sig och ändra sig. Lärdomarna medför för hans del inte den minsta nytta, utan bara skada. Ty eftersom han förargar sig och tror att allt är riktat mot honom, förhärdar han sig hårdnackat och retas till allt häftigare vrede. Efteråt uttrycker han sig arrogant och avvisande och kan bara ge förbittrade och förvirrade svar. Högdraget och jäktat kastar han sig in i samtal, pratar forcerat och finner hela tiden saker att fräckt besvära sig över. Vänlig, välvillig tystnad vet han inte vad det är. Hans tystnad är högmodig och indignerad. Något tecken på hjärtats bävan eller på ödmjukhet visar han aldrig. Ibland kan han bli uppsluppen och göra sig lustig på ett vanvördigt sätt, men strax stelnar han på nytt och blir giftigt allvarlig. Med den sortens tystnad vårdar han hela tiden sin vrede över andra och slipper på så sätt försona sig med dem. Andras försök till försoning retar bara upp honom ännu mer. (ibid, s. 76-77)

Sagt, tänkt och skrivet

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

*

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop. 

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans. 

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Den geometriska ikonen

Den Tomma Kyrkan

Igreja do Convento do Carmo, Lisboa (Portugal), originally uploaded by Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian.

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
men undkommit och lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist ska börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

- R. S. Thomas

Kom att tänka på den här dikten när jag såg bilden. Det finns flera på Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian på Flickr, en del av deras The Commons-projekt.

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

Två kommentarer till

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Det goda livet

Mljet, originally uploaded by neilpeach.

I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.

Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)

Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.

Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.

Postsecret

På Postsecret såg jag för några veckor sedan ett kort som jag inte kunnat sluta tänka på. Vad jag vet arkiveras inte korten (annat än i postsecretmannens egna arkiv, för att sedan släppas i glansiga coffeetableböcker), så jag kan inte svära på att det var exakt såhär texten löd, men ungefär:

I always said I would never understand your faith because it was so illogical.

Then I realized you believed in ME and now I understand.

Bilden är inte så banal som den först kan framstå. Jag kräver inte att man ska kunna tala till hundra procent logiskt om tro, men man måste kunna tala om den på något sätt. Bilder som denna ställer dörrar på glänt.

Den för också tillbaka behovet av en i klassisk mening personlig Gud, en Gud som är ett Du och inte ett Det, för att stjäla en rätt sliten bubersk tankefigur. Många i postsekulära samhällen tror ju på "något", "en kraft", men de som faktiskt tror på en personlig Gud är försvinnande få. Jag är övertygad om att det är något oersättligt som går förlorat i den nerbantningen.

Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

Sundén - Utdrag

Franciskanens bekymmerlöshet liksom Zenmästarens, deras broderlighet och ömhet gentemot alla levande varelser, torde sammanhänga med något som Chesterton försökt att formulera på följande sätt:
"Att vi alla i varje detalj, varje ögonblick, är, som en kristen skulle säga, beroende av Gud, eller, såsom till och med en agnostiker skulle säga, beroende av tillvaron och tingens natur, det är icke en fantasins illusion. Tvärtom är det ett fundamentalt faktum som vi hölja med det dagliga livets illusion, liksom med en täckelse. - Den som har sett hela världen hänga på Guds barmhärtighet, som på ett hår, han har sett sanningen, vi skulle kunna säga den nakna sanningen". Stigmatiseringen innebär ett övervinnande av misstron mot denna barmhärtighet, liksom Zen-upplevelsen innebär övervinnandet av den buddhistiska misstron mot livet. Religion innebär och betyder, det visar jämförelsen mellan kristendom och buddhism, människans relation till helheten.

Hjalmar Sundén - "Hedendom i kristendom", taget ur essäsamlingen Älgskyttar, helgon och exegeter, W&W, s. 92.

Avslutningsvis, detta med djuren

Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

― Ords. 15:17

Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.



Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

van Goghs Rum: Utdrag

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

Länktips: Hijab Style

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:





Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...

Granada

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.



Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*



Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.

En liten text om att vilja göra en fransk filosof illa

Torka bort det där flinet, tack

Det är få internationellt kända akademiker som provocerar mig så häftigt som fransmannen René Girard, som jag först stiftade bekantskap med i ett nummer av BLM för ett par år sedan. Jag påmindes om hans existens imorse när jag läste igenom min vän Elises B-uppsats om hans idébygge och dess kritiker, och min irritation har inte avtagit med åren (såklart ska ingen skugga falla över uppsatsen för den skull, den är utmärkt).

Som allas favoritsociolog Johan Asplund har konstaterat i sin lilla stridsskrift Rivaler och Syndabockar från 1989 är nämligen Girard något av en akademisk megaloman, som med sina esoteriska och åtminstone för undertecknad rätt långsökta teorier (eller snarare teori, eftersom det bara rör sig om en grundidé) säger sig ha förklarat uppkomsten av all kultur. Redan här drar vän av ordning öronen åt sig. Det tål att upprepas: René Girard hävdar sig ha funnit den slutgiltiga teorin kring hur all mänsklig kultur sedan tidernas begynnelse uppkommit. Det här är förstås ingenting unikt, för den hugade finns hyllmeter med teorier som förklarar "allt", det som är unikt är snarare den arrogans med vilken Girard hävdar sig ha hittat just en sådan.

Teorin går ungefär såhär: Person A begär ett objekt O. Men begäret, menar Girard, har inte med O:s egna egenskaper att göra, utan är egentligen en härmande, mimetisk, handling, som dyker upp i A:s psyke för att det finns en Person B som redan begär O. Det här ger upphov till en triangulär modell där A och B båda begär O, men där A egentligen bara begär O för att B gör det, och dessutom egentligen inte begär O, utan begär B. A begär att vara B, och att det är det som hela härmandet egentligen går ut på.

Jag skojar inte. Han skojar absolut inte.

We borrow our desires from others. Far from being autonomous, our desire for a certain object is always provoked by the desire of another person — the model — for this same object. This means that the relationship between the subject and the object is not direct: there is always a triangular relationship of subject, model, and object. Through the object, one is drawn to the model, whom Girard calls the mediator: it is in fact the model who is sought. (Länk)

Girard har använt den här teorin för att analysera ett antal olika litteraturklassiker, och den har visat sig böjbar nog att fungera väldigt bra i de sammanhangen. Vidare menar Girard att förebilden (the model) genom sitt begär till samma objekt blir en rival: En mimetisk konflikt uppstår.

If two individuals desire the same thing, there will soon be a third, then a fourth. This process quickly snowballs. Since from the beginning the desire is aroused by the other (and not by the object) the object is soon forgotten and the mimetic conflict transforms into a general antagonism. At this stage of the crisis the antagonists will no longer imitate each other's desires for an object, but each other's antagonism. They wanted to share the same object, but now they want to destroy the same enemy. So, a paroxysm of violence would tend to focus on an arbitrary victim and a unanimous antipathy would, mimetically, grow against him. The brutal elimination of the victim would reduce the appetite for violence that possessed everyone a moment before, and leaves the group suddenly appeased and calm. (Länk)

Efter offerhandlingen bildas dock en ambivalent kult kring offret, eftersom den både var upphovet till och lösningen på, den mimetiska konflikten. Offrandet ritualiseras och återupplevs för att mildra ambivalensen och ångesten och för att ge ett utlopp för nya mimetiska konflikter.

Nu ska jag inte vara dum. Den här teorin är nämligen inte alls så pjåkig om man applicerar den på offerritualer, eller, om man är lite vidsynt, vill analysera t.ex. judisk och kristen teologi ur ett psykologiskt perspektiv. Praktexemplet på det senare är förstås Jesu död på korset.

Om det nu inte vore för det lite pinsamma faktumet att det inte finns någon förklaring till varför B begär O från första början, om nu begär alltid uppstår genom härmning. Med stigande förvåning har jag insett att den här frågan än så länge aldrig dykt upp när jag läst om Girard på nätet eller i böcker, utom förstås i Asplunds bok.

Jag kan omöjligen föreställa mig att den här invändningen kan ha gått resten av världen förbi, och jag är övertygad om att svaret på den måste finnas begravd i Girards lika dunkla som massiva textproduktion. Om någon råkar ha en pedagogisk förklaring på det problemet är det bara att peta till en kommentar här under.

Och Girard menar alltså att alla kulturer i hela mänsklighetens historia har börjat med den här sortens offerhandling, som övergått i en kult av den offrade. Man baxnar.

*

Samtidigt: En gnutta ödmjukhet är alltid på sin plats i sådana här lägen. Om man ena sekunden hänförs över - för att plocka ett exempel ur högen - den rätt orimliga idén att Gud (?) medvetet skulle blivit människa (?) för att rädda (?) mänskligheten, och i den andra sekunden tycker att "mimetiska begär" är det knasigaste man hört talas om, kan man med rätta anklagas för hyckleri.

Men till den reflekterande och kritiskt tänkande men likväl troendes försvar kan man ju t.ex. göra en distinktion mellan å ena sidan expansiva helhetsförklaringar - Jesu födelse, Muhammeds mottagande av den Himmelska Koranen, Guds förbund med det judiska folket eller vad det nu kan vara - och reduktiva helhetsförklaringar, dit man kan räkna Girards teorier. I de expansiva fallen kan man tala om en kosmologi, ett sorts mönster, som får konsekvenser på flera nivåer av mänskligt liv. Om Gud blivit människa, vad säger det om människan? Om varje människa? Om mig? I de reduktiva fallen saknas den utvidgande möjligheten, eftersom den är så mekanisk. Att komprimera nyckeln till all världens partikulariteter och till synes kaotiska fragment i en enda idé kan alltså vara lika fruktbart som dödfött.

Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet

Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:

Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"

Må de bäva!

*

Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.

Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.

Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.

Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.

*

Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.