Smulor från bloggbordet

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:


Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Två kommentarer

Eftersom en icke oansenlig andel av de träffar bloggen får är när folk söker på Owe Wikström känner jag att jag har fått ett ansvar att fortsätta vårt komplicerade förhållande. Därför läser jag nu hans senaste bok, Till Längtans Försvar. Som vanligt irriterar jag mig lite, men är hittills faktiskt mest positivt överraskad.

Människans naturligt grandiosa självuppfattning punkterades regelbundet. (Wikström, s. 115)

På tåget till jobbet imorse såg jag denna korta mening i ett avsnitt om hur vi idag har skärmat av oss från döden, medan man i forna tider ofta gjorde en stor och kollektiv sak av ett dödsfall - man bar sorgband, klädde sig i svart och stannade upp med mössan i hand när begravningståget gick förbi. Även om jag inte helt håller med honom tycker jag att det är fint och kärnfullt skrivet.

Jag skulle snarare säga att döden är mer närvarande som abstrakt information än någonsin, men att själva sorgearbetet är mer privatiserat, mer hemlöst.

*

Läste också i Metro (jag läser snabbt ibland) att en viss Ann Söderlund ska starta ett nytt program som heter Världens härligaste män. Programidén är väl inte helt dum, vad jag förstått går det ut på att hon ska åka Jorden runt och träffa män från olika kulturer för att jämföra dem. Ungefär. Allt som gör män till en grupp och manlighet till ett diskussionsområde är ju egentligen sympatiskt, så det blir säkert bra. Men jag reagerade på det här svaret i artikeln:

Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?
– Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska tala om något
annat i stället. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt
barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett
collegeaktigt sätt.

Kom osökt att tänka på The Bechdel-Wallace Test:

Bechdel credits her friend Liz Wallace for the test, which appears in a 1985 strip entitled "The Rule", in which a character says that she only watches a movie if it satisfies the following requirements:
1. It has to have at least two women in it,
2. Who talk to each other,
3. About something besides a man.

I say no more...

Döda, ligga, äkta

Plockar utmaning från bl.a. GGG och XBF: Vilka spelkaraktärer skulle du vilja döda, ligga med, samt gifta dig med?

Vill döda: Krokiga blocket, Tetris. Kommer alltid när man minst behöver det för att skapa små, små hål i annars perfekta byggnadsverk. Medan i princip alla andra block skulle kunna överleva med enbart likformiga är det här blocket helt beroende av att andra kan rädda dess skinn. Inget som är friskt är krokigt, det här blocket är demoniskt.



Runner-up: Issun, Okami. Bedrövligt klyschig "jag är liten och därför fräck och kaxig"-karaktär som hela tiden kommenterar allt som händer, hur uppenbart det än är. Hans tvångsmässiga kommenterande av alla kvinnliga karaktärers utseende (alla är "babes") blir tråkigt ungefär på en gång. Spelets irriterande låtsasspråk hjälper förstås inte mycket.



Vill ligga med: Chun-Li, Street Fighter. Vilka lår! Skulle känna mig rätt säker på vägen hem med henne också. OBS: Lider i övrigt inte särskilt av gula febern. Är f.ö. nöjd med att ha hittat en så udda bild på henne. Militärskjortan <3



Runner-Up: Morrigan, Darkstalkers. Ultravulgo tjej, men jag har aldrig hävdat att jag inte skulle vara lättköpt. Hon är trots allt en succuba (som det tydligen heter på svenska), det är ju lite hennes jobb att spela på manliga fantasier. Att hon inte är förstahandsvalet är för att hon antagligen hade dödat/torterat/förvandlat mig till en padda efter, eller i värsta fall före, själva akten.



Vill äkta: Egentligen är jag så ultramonogam att jag typ får dåligt samvete av att ens tänka på att gifta mig med någon annan än T, men om jag för sakens skull måste välja skulle jag nog ta Quistis Trepe i Final Fantasy VIII. Självständig, professionell, glasögonprydd... Eventuellt lite för kylig kanske.



Runner-up: Jill Valentine, Resident Evil. Mest för att jag haft en crush på henne sen jag var typ 13. Även om jag älskade RE3 tycker jag att hennes nya outfit funkade sådär. Det är inte många som klär i basker, men till halvmilitära outfits undviker man jag-önskar-att-det-var-60-talet-så-jag-fortfarande-hade-spännande-åsikter-associationerna. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för vad som skulle hända om det plötsligt blev en zombie outbreak (vilket är något jag nog oroar mig för lite för ofta för bara kunna säga att det är på skoj).

*

Av någon anledning blir det här alltid lite mer patetiskt när killar gör det...

Och så är jag egentligen lite emot hora/madonnauppdelningen. Jag vill ligga med den jag gifter mig med också!

Youtube: Biden och faderskapet

Tråkigt nog är jag inte alls så insatt i det amerikanska valet som jag egentligen vill, men jag lyssnade i alla fall på vicepresidentdebatten nu imorse på Youtube. Det var väl inte några jätteöverraskningar, men det är skönt med en debatt som hålls på en relativt saklig nivå - publiken var nästan knäpptyst (utom vid några få tillfällen då man kunde höra dämpade skratt) och det var imponerande lite pajkastning eller personangrepp.

Särskilt rörande var förstås det här klippet, som redan skapat ett mindre buzz på bloggar och videotjänster:



Från Wikipedia:

A few weeks after the election, Biden's wife and year-old daughter were killed
in an automobile accident while Christmas shopping in Hockessin, Delaware on
December 18, 1972. (Neilia Biden's station wagon was hit by a tractor-trailer as
she pulled out from an intersection; the truck driver was cleared of any
wrongdoing.) Biden's two sons, Beau and Hunter, were critically injured in the
accident, but both eventually made full recoveries. Biden considered resigning
in order to care for them; persuaded not to by Senate Majority Leader Mike
Mansfield; he was sworn into office from one of their bedsides.

/.../

A single father for five years, Biden left standing orders that he be
interrupted in the Senate at any time if his sons called.

Leah McElrath Renna skriver bra om talets feministiska dimension på Huffington Post. Om det är en sak som jag verkligen tycker är viktigt (det var länge sedan jag använde det ordet) är det att få män med barn att vara närvarande och närande. Att se en man uttala sig på det här sättet i det offentliga, och dessutom visa sig sårbar, är om inte annat väldigt uppfriskande.

Mint + ny blogg

frogeye013, originally uploaded by nikimales.

Som jag nämnt tidigare blir jag väldigt noga med slantarna nu när jag faktiskt har ett visst inflytande över hur de spenderas. För att enkelt och överskådligt hålla koll på det vore det ju smidigt att t.ex. använda gratistjänsten Mint. Problemet är bara att det är i princip meningslöst att registrera sig där om man inte bor i Nordamerika. Alla konton och betalningsvarianter är helt bundna till amerikanska system och banker, och dessutom är alla summor i dollar...

Finns det någon svensk motsvarighet, månne?

Edit: Faktum är att det finns det. Ordnadekonomi.se är precis vad jag letat efter.

*

Jag är tillbaka på jobbet nu, vilket ärligt talat är rätt skönt. De sista dagarna av sjukskrivningen klättrade jag på väggarna.

*

Jag startade ett litet experiment häromdagen, jag har inte kommit så långt ännu, men det finns en liten grund att bygga på. Ämnet var så specifikt att jag kände att jag ville hålla det skilt från mina mer allmänna infall på den här bloggen. Den heter Utsikt från en tronsal och tanken är att den ska behandla maskulinitet och mannen i ett feministiskt sammanhang. Har en del uppslag men har inte skrivit något mer än en liten inledning ännu. Tråkigt nog tror jag man måste registrera sig som Wordpress-användare för att kommentera, det kanske var ett dumt drag egentligen...

Killarna

Det finns väl tusen saker att invända mot eller ha svårt för eller att problematisera med det här, men även efter att jag gjort det återstår ändå känslan av att jag önskar att killar också skrev och läste så. Finns det en glipa i dagens manlighet där man kan slå in en kil? Jag tvivlar.

100

, originally uploaded by hannahelisabeth.

Hundra inlägg, ett halvår senare.

Rekapitulering: Det katolska har mer och mer ebbat ut, vilket jag kanske anade redan då*. Det mer klassiskt romantiska har fått mer plats, såväl som det mer vardagsnära. Jag tar ut svängarna mer när jag känner för det, släpper ibland bara ifrån mig ett citat eller en bild när andan faller på. Jag börjar hitta formen. Att uppdateringarna är fortsatt sporadiska känns rätt bra. Tänker att det är bättre att hålla en regelbundenhet än att bränna ljuset i båda ändar och tröttna. Har också mot alla odds fått något som liknar en liten men hängiven läsekrets, vilket såklart är roligt.

Nya riktningar: "The snake that cannot shed its skin perishes. So do the spirits who are prevented from changing their opinions; They cease to be spirit."

- Friedrich Nietzsche, The Dawn - Aphorism 573

* "Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv." (Länk)

Bloggtips: Girl in the Machine

Joy! Har hittat en jättebra teamblogg om feminism och gaming! Finns inte så mycket att tillägga, den talar för sig själv: Girl in the Machine

Bra inlägg jag läst so far:
- The Horror Heroine Effectiveness Scale
- Exploring Androgyny in Video Games
- Alice Elliot's Divinity

Girls of Gaming

Ny trailer för Resident Evil 5

Okej, jag erkänner. Det ser faktiskt mer lovande ut än det har gjort förut. De korta nattklippen ser strålande ut, fienderna ser äckliga och fina ut, och äntligen har man fått se andra miljöer än kåkstaden. Bortsett från de komiskt klyschiga storykaraktärerna (vit kostym, galet skratt: check; tilltagen urringning, giftsprutor: check; ansiktsmask, cape: check) tror jag faktiskt att det kan bli något den här gången också. Enda risken som jag ser det är att det blir Resident Evil 4.1 och inte 5. Dessutom: Biljakter, explosioner, masspsykoser... Metal Gear Evil, någon?

*

Från det ena till det andra: Trailern ovanför är som synes från Eurogamer, min personliga hovleverantör av recensioner, artiklar och videoklipp. I likhet med t.ex. svenska Level och Super Play finns där minst en tjej på redaktionen, vilket alltid muntrar upp. Med tanke på att spelvärlden ofta känns lika inkluderande som Rotary blir minsta framsteg på den fronten något av en världshändelse. Tack vare internet har det dock dykt upp en del initiativ på området, t.ex. Feminist Gamers, Gamer Girls Unite, Gamegirl.com, Game Girl Advance, och ett par till.

Men problemen blir tydliga redan på första sidan googleträffar (för att inte tala om bildresultaten): Tjejer + spel betyder fortfarande antingen barbiespel (vilket egentligen är det mest hånfulla: nästan alla spel som riktar sig till tjejer är faktiskt barnspel) eller ögongodis för manliga gamers. Gametrailers.com gjorde nyligen sitt bästa för att försämra det tillståndet genom att lansera Girls of Gaming, en portal för reklamsnuttar och "artiklar" av tveksam verkshöjd, som alla har gemensamt att de försöker förena bikinibrudar och gaming. Inget ont om bikinibrudar (varma dagar spelar säkert många tjejer i bikini), men det känns ändå rätt fattigt som koncept. Kort sagt: Borde inte killar som gillar spel börja fatta att det är mer intressant för dem att ha levande tjejer att spela med än filmade tjejer att runka till?

I det perspektivet är antagligen World of Warcraft ett av 2000-talets viktigaste feministiska initiativ.

Länktips: Hijab Style

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:





Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...

Perikores goes modeblogg, del 1

Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)

Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.

April 2008

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.

Rick 'n roll

Det känns som att 4chan håller på att närma sig ett totalt folkligt genomslag (med ett yrvaket Hem & Skola hack i häl, och troligtvis en slutgiltig newfagifiering av hela användarbasen som konsekvens).

I samband med första april har mängder med sidor haft 4chan-memes som aprilskämt (troligtvis utan att veta var de ursprungligen har fötts), och raiden mot epilepsiforumen härom veckan omskrevs i pressen som en "hackerattack". Syftet verkar för de intervjuade lite oklart, men svaret är såklart: For the lulz. (Länkar: 1 2 3 4)

Nu har också Rick Astley, vars Never Gonna Give You Up blivit Myspace-generationens motsvarighet till "du har en fläck på tröjan"-skämtet, insett vidden av livet som mem och talar om att göra en comebackturné. Vet inte jag. Will probably need moar aids.

Paroles, paroles

Donnie Darko, minns ni den? Filmen som på något konstigt sätt fick rykte om sig om att vara väldigt "svår", och som ansågs säga något mycket viktigt om livet och verkligheten. Jag gillar den inte. Ni kanske också minns att den engelska glosan cellar door hade en särskild plats i filmen, att den ansågs vara engelskans vackraste ljudkombination. I filmen säger de aldrig vem som först ansåg detta, men det är faktiskt självaste J.R.R. Tolkien, en språkvän om någon, som är mannen bakom den åsikten. På Wikipedia citeras han två gånger:

Supposing you say some quite ordinary words to me - 'cellar door', say. From that, I might think of a name, 'Selador', and from that a character, a situation begins to grow.

Most English-speaking people...will admit that cellar door is 'beautiful', especially if dissociated from its sense (and from its spelling). More beautiful than, say, sky, and far more beautiful than beautiful. Well then, in Welsh for me cellar doors are extraordinarily frequent, and moving to the higher dimension, the words in which there is pleasure in the contemplation of the association of form and sense are abundant.

Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens fader, delade upp det språkliga tecknet (i allmänhet ett ord) i två delar - det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), alltså dels tecknets form/ljud och dels själva det tankemässiga innehållet, "meningen". Det här framstår idag som ganska en ganska självklar grej, men var revolutionerande där kring slutet av 1800-talet.

För att kunna avgöra om ett ord är "vackert" måste man alltså försöka dränera det på sitt signifié. Annars är det lätt hänt att man bara tänker på behagliga saker som sommarvindar, solregn, ödmjukhet och skärgården. Eller, det kan väl hända att man skulle gilla ordens språkljud oavsett deras betydelser, men risken är ju överhängande att ordets mening tar överhanden. Och då är det ju egentligen egalt hur ordet låter.

*

Detta att isolera ljudet och därmed döda tecknet är faktiskt en annan lingvist och akademisk mångsysslare, Roland Barthes, inne på i sin utmärkta japanstudie Teckenriket, från 1970. Han beskriver suggestivt sin egen tolkning av koanmetoden (som jag skrev lite om i förra inlägget), på ett sätt som faktiskt kräver att citeras i sin helhet:

... det finns ett ögonblick då språket upphör (ett ögonblick som nås genom mycket övning) och det är denna ekolösa klyvning som instiftar både sanningen hos Zen och haikuns form, kort och tom. Här är tillbakavisandet av "utveckling" radikalt, för det handlar inte om att hejda språket inför en tung, uppfylld, djup och mystisk tystnad eller ens inför en själens tomhet som skulle vara öppen för gudomlig kommunikation (Zen är utan Gud). Det som framläggs bör varken utvecklas i diskursen eller i diskursens slut; det som framläggs är matt och det enda man kan göra med det är att ständigt upprepa det. Det är detta som man rekommenderar utövaren som arbetar med en koan (en anekdot som föreslagits honom av hans mästare): inte att besvara den, som om den hade en mening, inte ens att uppfatta dess absurditet (något som fortfarande är en betydelse) utan att tugga om den "ända tills tanden faller". Hela Zenbuddhismen, som haikun bara är en litterär förgrening på, uppträder alltså som en ofantlig praktik avsedd att hejda språket, att sätta stopp för denna inre radio som ständigt sänder inom oss - även i sömnen (kanske är det därför som man hindrar utövarna från att somna in) - och att uttömma, att förbluffa, att låta själens obetvingliga ordström torka ut. Kanske är det som inom Zen kallas satori, och som västerlänningar bara kan översätta med vagt kristna termer (illumination, uppenbarelse, ingivelse), endast en panisk suspension av språket, det vita som raderar ut kodernas regim inom oss, sprickbildningen i denna inre recitation som konstituerar vår person. (Barthes - Teckenriket, s. 84-85, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1999)

Det handlar om att skapa Det Stora Tvivlet hos utövaren, att inte klänga sig fast vid givna ramverk. Just misstron mot språket och det ikonoklastiska hos zenbuddhismen passar dagens teoretiska klimat som handen i handsken (berättelserna om zenmästare som bränner upp heliga texter, förstör buddhastatyer, dödar djur, och utför andra laddade handlingar för att slå sina elever ur sans, är oändliga).

Det är för övrigt det här som framför allt skiljer zenbuddhismen från kristendomen och de andra textreligionerna. I kristendomen skapar Gud världen genom att tala, han skriver världen med språket redan från den absoluta början. Kristus hänvisas konsekvent till som Guds Ord. På papperet är det kanske inte så omvälvande, men konsekvenserna blir intressanta. Det zenbuddhistiska förhållningssättet är just att i upphäva språket, medan det kristna snarare är nersänkt i ett språk, en sorts tillvarons grammatik. Att ägna sig åt mindfulness-träning och annat som är populärt idag (och som säkert fyller somliga intressanta funktioner, men enligt mig inte är en religiös praktik), där man "släpper taget om orden" och låter dem flyta iväg, omöjligt eller futilt i ett kristet sammanhang. Staffan Humlebo bloggade nyligen om det här:

Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Min fetstil. Det här var också ett stickspår.

*

Den här tankebågen har egentligen sitt ursprung i att jag vaknade i gassande sol hos T härom morgonen och hade den pockande känslan av att jag älskade ordet somlig. Just då hade jag för en kort stund ljudbilden fritt hängande, utan den tillhörande meningen. Det underlättas förstås av att ordet inte har en särskilt tydlig betydelse gestaltmässigt. Jag tänkte mig att som liknar ljudet som uppstår vid vattenbrynet på klippor, i de små sänkorna där vågorna dyker in och strömmar ut i en virvel. Ett gulpande läte som sväljer sig självt. Lig känns mer som ett kvistliknande, styvt hängande något. Tillsammans bildar de en harmonisk enhet.

Bilden högst upp är omslaget till Yellow Swans - At All Ends, som jag aldrig hört men tyckte var fint.

Min rss-trädgård

L'orto 19-01-08 (2), originally uploaded by Santa Croce in Gerusalemme.

Jag sitter och städar min Google Reader i en tidslucka på jobbet.

Det är som min egen lilla digitala trädgård, med rötter, grenverk och ädla frukter. Somliga bär bara frukt någon enstaka gång i månaden - tunga och saftiga i dova färger - andra är mer som körsbärsblomster - oöverskådliga mängder av skira små kronblad som blommar och faller bort dagligen. Åter andra blir till slut ostyriga och måste planteras bort eller beskäras till en digest.

Med tiden vissnar alltid några bort, trots växtnäring i form av uppmuntrande kommentarer och trackbacks. Det är alltid lika sorgligt.

Småplock

- Dickon Edwards om att han ger ut en ny skiva med Fosca:

Last time I put out an album, I mentioned it on an email mailing list. Someone piped back unkindly along the lines of, ‘Woo! Well, look out, pop charts!’

Well, yes, it’s unlikely the album’s sales will give Nickelback any sleepless nights. But if a tree falls in a forest and no one blogs about it, it does still make a sound.

‘I’m rather happy with the way I fell just then,’ thinks the tree. ‘I fell in a way that was purely me. Other falling trees are available, and have better press agents, but none of them fall quite like me. Maybe no one heard me. Doesn’t matter. I still did it.’

- Fin blogg med exlibrismärken.

- Hysteriskt kul ångesthumor: Garfield minus Garfield.

- Rörande reklamfilm med ångestframkallande slutkläm. Väldigt bra dock.

- Bra kommentar av Katrine Kielos på Zaremba-artikeln.

Några religiösa undersökningar

Via Doctor Alazerius: 93 procent av världens muslimer är inte terrorister. Missvisande rubrik egentligen, de resterande sju procenten är knappast heller terrorister - däremot tar de inte avstånd från terror som politisk metod. Oavsett detta är det intressant läsning, även om det värsta kanske är att man vid första anblicken blir positivt överraskad.

Via The City and the World: 28 procent av USA:s befolkning har gått från sina föräldrars tro till en annan - eller ingen alls. Har även The Nation under God börjat spricka i fogarna?

Hela Pew Forum är förresten en väldigt intressant samling stora undersökningar om religionens påverkan på olika politiska frågor (t.ex. kan man få reda på att 67% av landets vita katoliker är för dödsstraff och 63% är för homosexuellt partnerskap, vilket åtminstone förvånade mig). I anknytning till artikeln ovanför om muslimers inställning till terrorism kan man också läsa vidare om att de flesta amerikanska muslimerna tillhör en välanpassad medelklass, och att kristna evangelikaler tar den egna religionen på större allvar än många muslimer.

En kul detalj är att blott 1.6% av amerikanerna kallar sig ateister, medan imponerande 12.1% säger sig tro på "nothing in particular", vilket i alla fall jag tycker är en lite rolig formulering. Astrologi och feng shui, månne?