Youtube: Brian Eno - An Ending (Ascent)

Det finns två bra skäl till varför jag vill lyfta fram den här videon:

1. Låten skapar känslan av att någon med oändligt lätt hand plockar bort ens hjärnvävnad veck för veck, borstar rent skallbenet och sedan sakta låter hålrummet fyllas av renaste morgonljus.

2. Det är den första användarskapade musikvideon jag har sett på youtube som inte är pinsam, obegriplig eller bara en svart ruta. Den rentav förhöjer upplevelsen av musiken, vilket nog får betraktas som en nästan unik bragd i sin genre.

Mass Effect blir film och jag whinar lite

Thomas tipsade: BioWare's Mass Effect Headed to the Big Screen!

Egentligen borde jag bli glad, Mass Effect är upplevelsemässigt ett av de bästa spelen jag har spelat. Delvis. Mot slutet tyckte jag, utan att försöka spoila för någon, att det blev lite linjärt. När man hela tiden tidigare i spelet åtminstone vaggats in i illusionen om att ens beslut får konsekvenser för den fortsatta handlingen, fick man i slutet allt färre sätt att spela på. Jag tror problemet låg i att det blev för episkt, för - filmiskt.

Jag upplever alltid den bästa delen i ett spel som mellanpartiet, när man vant sig vid kontrollerna och miljöerna och det varken introduceras några jättenyheter eller handlingen stegras mot ett tydligt mål. Det gäller framför allt rollspel och äventyrsspel, och det är oftast då man i sådana spel får springa omkring efter eget huvud och roa sig med sidouppdrag eller levlande. Det är också då man tillåts försjunka i världen man hamnat i - jag brukar tycka att det är omåttligt kul att se vardagen gestaltas i spelvärldar, att se individuella eller sociala konflikter komma upp till ytan, eller bara att strosa omkring i omgivningarna.

Mer otippat kanske är att det också brukar vara fallet när jag t.ex. spelar Starcraft. När jag fått igång ekonomin och byggt upp ett försvar börjar jag ofelbart att leka the Sims med mina gubbar. Jag blir otroligt irriterad om inte byggnaderna ligger stadsplaneringsmässigt logiskt i förhållande till varandra, och jag får väldigt dåligt samvete när jag skickar in en ensam zealot in i motståndarbasen bara för att se vad som har byggts. Tänker mig alltid att man håller en högtidlig ceremoni till hans minne hemma i basen, för att hedra hans ädelmod. Föga förvånande är det rätt sällan jag vinner i multiplayer...

Utan att jag tänker på det lägger jag alltså fortfarande till en massa saker till spelen som egentligen inte finns där. Jag tänker att det kan vara en skada från när jag var yngre och spelen verkligen krävde en hel del fantasi för att kunna svepa iväg en till andra världar. Att t.ex. karaktärerna i Final Fantasy III/VI till Snes kunde titta ner i marken (vilket alltså var deras enda animation i dialoger, den användes för att gestalta nedstämdhet, skam eller tigande) var fullt tillräckligt för att förmedla en stark känslomässig spänning. 

I dagens spel gör jag nog mest den fantasiövningen i glappet mellan mellansekvenser och spelgränssnitt, eftersom ens karaktär i mellansekvenserna (oftast) har ett betydligt mer trovärdigt rörelseschema än i spelarläget, även om det är gjort med samma grafikmotor som spelet i övrigt. Att man i allvarligt stämda spel ibland råkar styra sin karaktär till att stå och springa mot en vägg eller skjuta mot gatlampor fast han storymässigt är otroligt kontrollerad kräver också att man är beredd att ignorera en del av det man ser på skärmen... Men det här var ett stickspår.

För att inte tappa tråden vill jag återvända till Mass Effects eventuella filmatisering. Min invändning är egentligen den att spelet för mig fick sin storhet just i dess myller av dialoger och småuppdrag, där man dessutom ofta hade påfallande stor frihet. Just för att världen kändes så levande kunde jag utan problem leva med att nästan alla uppdrag gick ut på att åka till en planet, köra runt i en fem minuter, hitta basen, döda alla och åka hem. De gånger jag verkligen blev helt lyrisk av Mass Effect var när jag insåg hur otroligt skickligt man ställt svåra filosofiska frågor, när jag verkligen kunde komma på mig själv med att fundera på hur livet som Krogan eller Asari skulle te sig i deras universum. Jag spelar för att bli swept away, inte för att få en kick. Total eskapism. Det är antagligen också därför jag nästan inte står ut med att spela skräckspel, jag lever mig in i dem för mycket.

Om jag känner filmvärlden rätt kommer man dock bara köra över alla de här detaljerna, eller som bäst lägga dem som en fond över huvudstoryn, som kommer bli precis lika bombastisk som spelets sista fjärdedel. Och precis som jag (nästan) tröttnade på Mass Effect mot slutet kommer jag antagligen inte ens vilja se filmen. Jag hatar att känna den dramatiska kurvans sugande uppåtrörelse i världar som jag framför allt vill leva i - inte rädda.

Wild Combination: Ny trailer

Delicious new trailer is delicious

Eftersom jag följt det här projektet sedan starten (visserligen bara på internet, men det är väl lika nära som något annat medium idag) och till och med donerat en inte blott symbolisk summa till produktionsteamet (för att de skulle kunna köpa loss rättigheterna till arkivbilderna på Arthur) rör det mitt hjärta att se den ha vuxit till en så vacker skapelse.

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat att That's Us/Wild Combination faktiskt bokstavligt talat är världens bästa låt (Youtubeklipp här). Att dokumentären döpts efter den känns väldigt fint.

Can't wait!


P.S. Hittade en version av Jens Lekmans vid det här laget ganska välkända cover på Arthurs A Little Lost som var hemskt rörande: Länk. Missa inte det lilla stråkarrangemanget i andra versen.

Saber Rider and the Star Sheriffs och anime i allmänhet

Förutom att ha en av 80-talets bästa introlåtar - som genom att man bara får höra versen en gång genast måste spelas en gång till - är den här serien troligen ett av mina första möten med anime och manga. Kärlek vid första ögonkastet. Senare skulle jag komma att se flera säsonger av Robotech (den första tv-serie jag följde slaviskt) på den blivande hovleverantören av dubbad anime, Sci-fi Channel - och ännu senare Sailor Moon på TV4.

Jag tror att första gången jag smög upp efter att mamma och pappa gått och lagt sig var för att spela in den rätt skruttiga animen Guyver. Den inte helt pjåkiga Wind of Amnesia, en sorts postapokalyptisk Mad Max Light-anime, slutade med en extremt oskyldig sexscen - som jag minns det såg man ingenting - men jag var livrädd att mina föräldrar skulle få veta att en film jag spelat in hade sexscener. När mamma och pappa slutligen tog mig till köket för att ha ett allvarligt samtal - att de skulle skiljas, visade det sig - var jag livrädd att jag skulle få en utskällning för filmen. För nästan varje händelse i min barn- och ungdom finns det någon anime, manga, något tv-spel eller seriealbum som jag kopplar till det. Det var väl någon sorts trygghet och verklighetsflykt från en mer svårhanterlig verklighet. Fast jag hade i alla fall aldrig tråkigt.

Tillbaka till Saber Rider. På videobutiken i centrum tio minuter hemifrån fanns den att hyra, på svenska dessutom. Jag vet inte hur många gånger jag såg om den. Det sorgliga var nämligen att det bara var en ynka episod som hade kommit i svensk översättning. Jag har förstått att det inte var helt ovanligt att man på vinst och förlust hämtade hem serier från Japan på den tiden. Sedan kunde pengarna ta slut och serien kunde hastigt och lustigt kraschlanda mitt i en säsong, eller som i det här fallet, efter ett enda avsnitt.

Tråkigt nog finns inte den svensdubbade versionen någonstans på internet (medan den engelska dubbningen faktiskt finns både på svenska torrentsiter och på Webhallen), det hade varit roligt att se om jag fortfarande kunde varenda punchline utantill: "Jag hade segern i min hand - nu måste jag slåss för den". Dubbningen var sannolikt helt bedrövlig (det lär den ha varit om den var i närheten av den engelska), men jag var antagligen så liten att jag inte tänkte på det.

En kul detalj är att det är en av få animeserier jag sett där det faktiskt är huvudpersonen och inte skurken som är en dryg snobb - jag tror till och med att han hade surrande i:n i den svenska översättningen.

*

I samma veva som jag hade mitt mangauppvaknande åkte vi en del till Frankrike och Spanien på semester. Där hade man kommit betydligt längre i lanseringen av anime och manga (i Sverige har det ju inte kommit igång förrän de senaste åren), och det kändes helt overkligt att kunna gå in i en vanlig bokhandel och hitta Dragon Ball, Battle Angel Alita, Oh My Goddess, 3x3 Eyes, och hundratals andra serier som jag bara läst om i Super Powers pyttelilla mangaspalt och i mina medlemstidningar från Mangakai och Otaku Z. Det fanns tidningar om manga och anime, stora mässor och frukost-TV. Himmelriket på Jorden.

På söndag åker jag till Spanien igen, för första gången sedan jag var där som nybliven tonåring. Jag kommer säkert köpa med mig ett seriealbum eller två.

Youtube: Tågscenen i Spirited Away

Ibland går Perikores på bloggosfärens gator som en vanlig bloggare, och postar då bara ett youtubeklipp och inte så mycket mer.

På rak arm vet jag ingen filmscen som är mig så kär som den här. Utan att börja plocka isär den känslan tror jag att det har mycket att göra med hur det känns som att varje station de stannar på eller åker förbi rymmer en helt annorlunda, okänd berättelse, som man aldrig får veta något om. Det ödsliga huset på ön med bara ett enda träd är det allra bästa.

Helgerån: Brideshead Revisited

När jag för många år sedan var en flitig besökare på Flashback Forum lade jag på minnet ett inlägg i en debatt om att de (tror jag) japanska kolonisatörerna i Korea hade tvingat många familjer att byta namn till japanska varianter av familjenamnen, som ett led i kolonisationsprocessen. Som all kulturimperialism väldigt förnedrande för den som utsätts. Användaren jämförde det känslomässigt med att gräva upp morfar och installera honom som urinoar. En minnesvärd illustration.

En liknande känsla får jag av det jag just har beskådat: Trailern till den med fasa emotsedda filmatiseringen av Brideshead Revisited. Som ett barn av det gudlösa 2000-talets Sverige håller jag inte många saker heliga. Utom Charles och Sebastian, i Jeremy Irons och Anthony Andrews tolkningar. Det vänder sig i magen när jag ser hur de totalt banaliserat hela berättelsen (Och Julia! Vad har de gjort med Julia?!), fläskat på med ett svulstigt soundtrack och ändrat regin från det ansträngt tillbakahållna till det platt skrikiga. Visserligen är det bara trailern, men ändå...



Länk till trailern på Apple.com (bättre kvalitet)