Cassianus: Excerpter

För att rentvå Johannes från eventuella gnostiska associationer bestämde jag mig för att skriva av ett par av mina favoritpartier ur första bokens första del, om hur man bemöter de olika dödssynderna. Jag älskar hans torra men lågmält målande språk, hans skärskådande blick, hur tydligt det är att han indirekt talar ur egna erfarenheter.

*

När ledans demon har fått grepp om en olycklig själ, uppväcker den horror loci hos honom (motvilja mot den plats där han bor). Då börjar munken förakta de bröder som bor i närheten eller lite längre bort och som han dagligen umgås med. Alla tycks de honom oandliga och han anser att så länge han är bunden till deras gemenskap, kan han inte bära någon frukt, andligt sett. Själva den plats han bor på, förefaller honom ofruktbar. Han lovprisar andra platser långt borta och utmålar för sitt inre att gemenskapen med bröderna där, skulle ha varit särskilt behaglig. Ja, där kan man verkligen leva i en andlig gemenskap. Allt här är sterilt, i jämförelse med det som finns där. Till slut tror han att han riskerar sin hälsa om han inte flyttar ifrån den plats där han nu bor, ty här kommer han att gå under.

Omkring femte eller sjätte timmen, det vill säga omkring kl. 11 eller 12 framkallar denne demon en sådan kroppslig utmattning och enorm aptit på mat, att det känns för vår man som om han just hade återkommit från en mycket lång resa eller blivit utmattad av hårt arbete och som om han inte hade ätit på två eller tre dagar.

Så ser han sig ängsligt om både hit och dit och suckar över att ingen kommer och hälsar på honom. Han springer ut och in i bostaden och tittar hela tiden efter solen, därför att tiden går så sakta. Han försänks i en ogripbar förvirring, lik en dimma som sveper in marken, och han blir andligt trög och kraftlös. Slutligen ser han inget annat läkemedel mot sina anfäktelser än att besöka någon, vem det vara må - eller han flyr till sängen. (Johannes Cassianus - Det rena hjärtat, s. 62-63)

*

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter lång tid, störtar de sig fram som yra löshästar. Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt. (ibid, s. 56)

Bedrövelse följer ofta av vrede eller ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere - och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, som onödigt struntprat. Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla. (ibid, s. 59)

*

Om någon fastar för att bli sedd, gör fastan honom högmodig; om han gör det i hemlighet - och för att undgå ärelystnad - blir han likväl plundrad, nämligen av sin självöverskattning. Eller antag att någon avstår från att förrätta långa böner i andras närvaro för att inte falla offer för ärelystnad. Trots det undgår han inte frestelsen - han räknar det ju som en merit att han döljer sin fromhet.

Träffande har fäderna jämfört ärelystnaden med en lök. Det yttre skalet måste avlägsnas, men därmed är inte saken klar. Avlägsnar man det ena skalet så är nästa där. (ibid, s. 67)

*

Så, mitt favoritstycke, en personbeskrivning värdig Dostojevskij:

Om man samtalar om andliga ting, kan den högmodige inte koncentrera sig, utan låter blicken flacka eftersom han är uttråkad. Han blir hes, harklar sig och spottar fastän han inte behöver det;  alltid knotar han. Han rör fingrarna nervöst som om han skulle ha suttit på en myrstack eller på nålar. Allt som sägs till allas uppbyggelse - och som uppfattas så av andra - bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas. Medan andra begrundar sina liv, funderar han över om det som sägs är ämnat att misstänkliggöra honom. Ängsligt försöker han utforska varför man säger det ena eller det andra just nu. Eller också grubblar han över hur han kritiskt ska kunna bemöta enskilda punkter i det sagda. Av allt som framställs till allas bästa, begriper han följaktligen ingenting och är därför ur stånd att ta det till sig och ändra sig. Lärdomarna medför för hans del inte den minsta nytta, utan bara skada. Ty eftersom han förargar sig och tror att allt är riktat mot honom, förhärdar han sig hårdnackat och retas till allt häftigare vrede. Efteråt uttrycker han sig arrogant och avvisande och kan bara ge förbittrade och förvirrade svar. Högdraget och jäktat kastar han sig in i samtal, pratar forcerat och finner hela tiden saker att fräckt besvära sig över. Vänlig, välvillig tystnad vet han inte vad det är. Hans tystnad är högmodig och indignerad. Något tecken på hjärtats bävan eller på ödmjukhet visar han aldrig. Ibland kan han bli uppsluppen och göra sig lustig på ett vanvördigt sätt, men strax stelnar han på nytt och blir giftigt allvarlig. Med den sortens tystnad vårdar han hela tiden sin vrede över andra och slipper på så sätt försona sig med dem. Andras försök till försoning retar bara upp honom ännu mer. (ibid, s. 76-77)

Sagt, tänkt och skrivet

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

*

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop. 

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans. 

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Den geometriska ikonen

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

Två kommentarer till

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Postsecret

På Postsecret såg jag för några veckor sedan ett kort som jag inte kunnat sluta tänka på. Vad jag vet arkiveras inte korten (annat än i postsecretmannens egna arkiv, för att sedan släppas i glansiga coffeetableböcker), så jag kan inte svära på att det var exakt såhär texten löd, men ungefär:

I always said I would never understand your faith because it was so illogical.

Then I realized you believed in ME and now I understand.

Bilden är inte så banal som den först kan framstå. Jag kräver inte att man ska kunna tala till hundra procent logiskt om tro, men man måste kunna tala om den på något sätt. Bilder som denna ställer dörrar på glänt.

Den för också tillbaka behovet av en i klassisk mening personlig Gud, en Gud som är ett Du och inte ett Det, för att stjäla en rätt sliten bubersk tankefigur. Många i postsekulära samhällen tror ju på "något", "en kraft", men de som faktiskt tror på en personlig Gud är försvinnande få. Jag är övertygad om att det är något oersättligt som går förlorat i den nerbantningen.

Avslutningsvis, detta med djuren

Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

― Ords. 15:17

Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.



Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

van Goghs Rum: Utdrag

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

Granada

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.



Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*



Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.

En liten text om att vilja göra en fransk filosof illa

Torka bort det där flinet, tack

Det är få internationellt kända akademiker som provocerar mig så häftigt som fransmannen René Girard, som jag först stiftade bekantskap med i ett nummer av BLM för ett par år sedan. Jag påmindes om hans existens imorse när jag läste igenom min vän Elises B-uppsats om hans idébygge och dess kritiker, och min irritation har inte avtagit med åren (såklart ska ingen skugga falla över uppsatsen för den skull, den är utmärkt).

Som allas favoritsociolog Johan Asplund har konstaterat i sin lilla stridsskrift Rivaler och Syndabockar från 1989 är nämligen Girard något av en akademisk megaloman, som med sina esoteriska och åtminstone för undertecknad rätt långsökta teorier (eller snarare teori, eftersom det bara rör sig om en grundidé) säger sig ha förklarat uppkomsten av all kultur. Redan här drar vän av ordning öronen åt sig. Det tål att upprepas: René Girard hävdar sig ha funnit den slutgiltiga teorin kring hur all mänsklig kultur sedan tidernas begynnelse uppkommit. Det här är förstås ingenting unikt, för den hugade finns hyllmeter med teorier som förklarar "allt", det som är unikt är snarare den arrogans med vilken Girard hävdar sig ha hittat just en sådan.

Teorin går ungefär såhär: Person A begär ett objekt O. Men begäret, menar Girard, har inte med O:s egna egenskaper att göra, utan är egentligen en härmande, mimetisk, handling, som dyker upp i A:s psyke för att det finns en Person B som redan begär O. Det här ger upphov till en triangulär modell där A och B båda begär O, men där A egentligen bara begär O för att B gör det, och dessutom egentligen inte begär O, utan begär B. A begär att vara B, och att det är det som hela härmandet egentligen går ut på.

Jag skojar inte. Han skojar absolut inte.

We borrow our desires from others. Far from being autonomous, our desire for a certain object is always provoked by the desire of another person — the model — for this same object. This means that the relationship between the subject and the object is not direct: there is always a triangular relationship of subject, model, and object. Through the object, one is drawn to the model, whom Girard calls the mediator: it is in fact the model who is sought. (Länk)

Girard har använt den här teorin för att analysera ett antal olika litteraturklassiker, och den har visat sig böjbar nog att fungera väldigt bra i de sammanhangen. Vidare menar Girard att förebilden (the model) genom sitt begär till samma objekt blir en rival: En mimetisk konflikt uppstår.

If two individuals desire the same thing, there will soon be a third, then a fourth. This process quickly snowballs. Since from the beginning the desire is aroused by the other (and not by the object) the object is soon forgotten and the mimetic conflict transforms into a general antagonism. At this stage of the crisis the antagonists will no longer imitate each other's desires for an object, but each other's antagonism. They wanted to share the same object, but now they want to destroy the same enemy. So, a paroxysm of violence would tend to focus on an arbitrary victim and a unanimous antipathy would, mimetically, grow against him. The brutal elimination of the victim would reduce the appetite for violence that possessed everyone a moment before, and leaves the group suddenly appeased and calm. (Länk)

Efter offerhandlingen bildas dock en ambivalent kult kring offret, eftersom den både var upphovet till och lösningen på, den mimetiska konflikten. Offrandet ritualiseras och återupplevs för att mildra ambivalensen och ångesten och för att ge ett utlopp för nya mimetiska konflikter.

Nu ska jag inte vara dum. Den här teorin är nämligen inte alls så pjåkig om man applicerar den på offerritualer, eller, om man är lite vidsynt, vill analysera t.ex. judisk och kristen teologi ur ett psykologiskt perspektiv. Praktexemplet på det senare är förstås Jesu död på korset.

Om det nu inte vore för det lite pinsamma faktumet att det inte finns någon förklaring till varför B begär O från första början, om nu begär alltid uppstår genom härmning. Med stigande förvåning har jag insett att den här frågan än så länge aldrig dykt upp när jag läst om Girard på nätet eller i böcker, utom förstås i Asplunds bok.

Jag kan omöjligen föreställa mig att den här invändningen kan ha gått resten av världen förbi, och jag är övertygad om att svaret på den måste finnas begravd i Girards lika dunkla som massiva textproduktion. Om någon råkar ha en pedagogisk förklaring på det problemet är det bara att peta till en kommentar här under.

Och Girard menar alltså att alla kulturer i hela mänsklighetens historia har börjat med den här sortens offerhandling, som övergått i en kult av den offrade. Man baxnar.

*

Samtidigt: En gnutta ödmjukhet är alltid på sin plats i sådana här lägen. Om man ena sekunden hänförs över - för att plocka ett exempel ur högen - den rätt orimliga idén att Gud (?) medvetet skulle blivit människa (?) för att rädda (?) mänskligheten, och i den andra sekunden tycker att "mimetiska begär" är det knasigaste man hört talas om, kan man med rätta anklagas för hyckleri.

Men till den reflekterande och kritiskt tänkande men likväl troendes försvar kan man ju t.ex. göra en distinktion mellan å ena sidan expansiva helhetsförklaringar - Jesu födelse, Muhammeds mottagande av den Himmelska Koranen, Guds förbund med det judiska folket eller vad det nu kan vara - och reduktiva helhetsförklaringar, dit man kan räkna Girards teorier. I de expansiva fallen kan man tala om en kosmologi, ett sorts mönster, som får konsekvenser på flera nivåer av mänskligt liv. Om Gud blivit människa, vad säger det om människan? Om varje människa? Om mig? I de reduktiva fallen saknas den utvidgande möjligheten, eftersom den är så mekanisk. Att komprimera nyckeln till all världens partikulariteter och till synes kaotiska fragment i en enda idé kan alltså vara lika fruktbart som dödfött.

Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet

Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:

Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"

Må de bäva!

*

Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.

Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.

Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.

Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.

*

Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.

Att tala om paradiset

Igår drack jag kryddigt öl med en kär vän. Vi pratade om språket, att vi tror på språket och dess möjligheter, vi pratade om paradiset.

Jag ser paradiset som en evig kvällning efter en tryckande het dag, en tät och lummig barrskog. Jag sitter på den mjuka marken och pratar tyst med vännen som sitter framför, vi är upplysta underifrån av ett dämpat levande ljus, som strålade det från de fallna barren i jordmattan. I utkanten av våra synfält stryker andra par och triader förbi mellan de torra träden, in i mörkret. Luften är frisk och vederkvickande, huden dunkar av hettan efter dagen, kropparna andas ut. Om man lyfter blicken mellan trädkronorna står himlen dov och stark, skiftande från kobolt till marinblå, och därovan föds stjärnor oändligt långt bort, för oändligt länge sedan.

Om det finns gator täckta av guld och väldiga palats är jag inte där. Det enda som glimtar i guld är ögonen och naglarna, barren och kådan, ur somliga vinklar.

Som bild är den inte varken unik eller särskilt smakfull, men vad är väl förfining i ljuset av saligheten? Också religiöst är den lite oförfinad - vad kan väl människotanken och människospråket gripa ur den fullhet som eventuella paradis måste ha - men jag låter fåfängan och ängsligheten falla undan för den här gången. Jag tror på språket.

Paroles, paroles

Donnie Darko, minns ni den? Filmen som på något konstigt sätt fick rykte om sig om att vara väldigt "svår", och som ansågs säga något mycket viktigt om livet och verkligheten. Jag gillar den inte. Ni kanske också minns att den engelska glosan cellar door hade en särskild plats i filmen, att den ansågs vara engelskans vackraste ljudkombination. I filmen säger de aldrig vem som först ansåg detta, men det är faktiskt självaste J.R.R. Tolkien, en språkvän om någon, som är mannen bakom den åsikten. På Wikipedia citeras han två gånger:

Supposing you say some quite ordinary words to me - 'cellar door', say. From that, I might think of a name, 'Selador', and from that a character, a situation begins to grow.

Most English-speaking people...will admit that cellar door is 'beautiful', especially if dissociated from its sense (and from its spelling). More beautiful than, say, sky, and far more beautiful than beautiful. Well then, in Welsh for me cellar doors are extraordinarily frequent, and moving to the higher dimension, the words in which there is pleasure in the contemplation of the association of form and sense are abundant.

Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens fader, delade upp det språkliga tecknet (i allmänhet ett ord) i två delar - det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), alltså dels tecknets form/ljud och dels själva det tankemässiga innehållet, "meningen". Det här framstår idag som ganska en ganska självklar grej, men var revolutionerande där kring slutet av 1800-talet.

För att kunna avgöra om ett ord är "vackert" måste man alltså försöka dränera det på sitt signifié. Annars är det lätt hänt att man bara tänker på behagliga saker som sommarvindar, solregn, ödmjukhet och skärgården. Eller, det kan väl hända att man skulle gilla ordens språkljud oavsett deras betydelser, men risken är ju överhängande att ordets mening tar överhanden. Och då är det ju egentligen egalt hur ordet låter.

*

Detta att isolera ljudet och därmed döda tecknet är faktiskt en annan lingvist och akademisk mångsysslare, Roland Barthes, inne på i sin utmärkta japanstudie Teckenriket, från 1970. Han beskriver suggestivt sin egen tolkning av koanmetoden (som jag skrev lite om i förra inlägget), på ett sätt som faktiskt kräver att citeras i sin helhet:

... det finns ett ögonblick då språket upphör (ett ögonblick som nås genom mycket övning) och det är denna ekolösa klyvning som instiftar både sanningen hos Zen och haikuns form, kort och tom. Här är tillbakavisandet av "utveckling" radikalt, för det handlar inte om att hejda språket inför en tung, uppfylld, djup och mystisk tystnad eller ens inför en själens tomhet som skulle vara öppen för gudomlig kommunikation (Zen är utan Gud). Det som framläggs bör varken utvecklas i diskursen eller i diskursens slut; det som framläggs är matt och det enda man kan göra med det är att ständigt upprepa det. Det är detta som man rekommenderar utövaren som arbetar med en koan (en anekdot som föreslagits honom av hans mästare): inte att besvara den, som om den hade en mening, inte ens att uppfatta dess absurditet (något som fortfarande är en betydelse) utan att tugga om den "ända tills tanden faller". Hela Zenbuddhismen, som haikun bara är en litterär förgrening på, uppträder alltså som en ofantlig praktik avsedd att hejda språket, att sätta stopp för denna inre radio som ständigt sänder inom oss - även i sömnen (kanske är det därför som man hindrar utövarna från att somna in) - och att uttömma, att förbluffa, att låta själens obetvingliga ordström torka ut. Kanske är det som inom Zen kallas satori, och som västerlänningar bara kan översätta med vagt kristna termer (illumination, uppenbarelse, ingivelse), endast en panisk suspension av språket, det vita som raderar ut kodernas regim inom oss, sprickbildningen i denna inre recitation som konstituerar vår person. (Barthes - Teckenriket, s. 84-85, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1999)

Det handlar om att skapa Det Stora Tvivlet hos utövaren, att inte klänga sig fast vid givna ramverk. Just misstron mot språket och det ikonoklastiska hos zenbuddhismen passar dagens teoretiska klimat som handen i handsken (berättelserna om zenmästare som bränner upp heliga texter, förstör buddhastatyer, dödar djur, och utför andra laddade handlingar för att slå sina elever ur sans, är oändliga).

Det är för övrigt det här som framför allt skiljer zenbuddhismen från kristendomen och de andra textreligionerna. I kristendomen skapar Gud världen genom att tala, han skriver världen med språket redan från den absoluta början. Kristus hänvisas konsekvent till som Guds Ord. På papperet är det kanske inte så omvälvande, men konsekvenserna blir intressanta. Det zenbuddhistiska förhållningssättet är just att i upphäva språket, medan det kristna snarare är nersänkt i ett språk, en sorts tillvarons grammatik. Att ägna sig åt mindfulness-träning och annat som är populärt idag (och som säkert fyller somliga intressanta funktioner, men enligt mig inte är en religiös praktik), där man "släpper taget om orden" och låter dem flyta iväg, omöjligt eller futilt i ett kristet sammanhang. Staffan Humlebo bloggade nyligen om det här:

Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Min fetstil. Det här var också ett stickspår.

*

Den här tankebågen har egentligen sitt ursprung i att jag vaknade i gassande sol hos T härom morgonen och hade den pockande känslan av att jag älskade ordet somlig. Just då hade jag för en kort stund ljudbilden fritt hängande, utan den tillhörande meningen. Det underlättas förstås av att ordet inte har en särskilt tydlig betydelse gestaltmässigt. Jag tänkte mig att som liknar ljudet som uppstår vid vattenbrynet på klippor, i de små sänkorna där vågorna dyker in och strömmar ut i en virvel. Ett gulpande läte som sväljer sig självt. Lig känns mer som ett kvistliknande, styvt hängande något. Tillsammans bildar de en harmonisk enhet.

Bilden högst upp är omslaget till Yellow Swans - At All Ends, som jag aldrig hört men tyckte var fint.

Fallet Owe Wikström: Addendum

Glömde en sak: Owe Wikström är värd all heder för hans återkommande misstro mot självhjälpslitteratur och talet om personlig utveckling, även om han inte alltid lyckas förmedla den misstron på ett så skarpt sätt som man ibland kan önska. Han menar att det finns en stark narcissitisk tendens i allt tal om personlig utveckling. Egentligen är det kanske uppenbart, men med tanke på hur ofta det förpackas som någon sorts genväg till ett mer kärleksfullt liv är det värt att kritisera.

Samtidigt är just det att han inte formulerar det helt skarpt på ett sätt en sorts sekundär, men väldigt viktig kvalitet hos honom; han är tråkkristen, inte självklart helgjuten som person och författare. Han återvänder ofta till hur den gråa vardagen och mötena med tråkiga och hopplösa personer är fullständigt avgörande för en autentisk kristen mognad, alldeles oavsett hur många ökenfäder man läser om eller hur många ekumeniska retreater man åker på. Det är egentligen ett av hans största bidrag till det samtida svenska kristna samtalet.

Vatikanen har återigen blivit missförstådd

Många tidningar har i dagarna gått ut med stora rubriker om SJU NYA DÖDSSYNDER, ofta dessutom i anslutning till fullständigt galna förklaringar av vad en dödssynd innebär. Några svenska tidningar som skrivit om det är SvD, Aftonbladet och Sydsvenskan.

Jag blev förstås lite orolig att Vatikanen givit vika för tidsandan och, i strid med all romersk tradition, hipp som happ introducerat sju nya dödssynder lite på en höft sådär. Jag gick lite närmare källan, till de amerikanska jesuiternas veckomagasin America, för att undersöka saken ordentligare.

Lugnande ord mötte mig i artikeln Seven (New) Deadly Sins? Or Not?:

Contrasting an older understanding of sin as more individualistic in nature, Bishop Girotto noted that sin "today...has an impact and resonance that is above all social, because of the great phenomenon of globalization." He pointed to a number of "social sins" (by now a familiar term to Catholics accustomed to hearing it applied to racism, sexism and anti-Semitism). Among those he mentioned were economic injustice, environmental irresponsibility, accumulation of excessive wealth and genetic experimentation with unforeseen consequences.

The media's reporting, however, transmogrified this into something different. "Seven New Deadly Sins," wrote the Times Online, mistaking the main point of the interview, which was that these new social sins were in fact different in nature for those more individualist "deadly sins," which focused more on regulating a variety of human passions. "Vatican Lists New Sinful Behavior," wrote the Associated Press, as if accumulating excessive wealth hadn't been already condemned by the church for centuries, and, before that by--well, Jesus for one.

...

The Vatican's intent seemed to be less about adding to the traditional "deadly" sins (lust, anger, sloth, pride, avarice, gluttony, envy) than reminding the world that sin has a social dimension, and that participation in institutions that themselves sin is an important point upon which believers needed to reflect.

In other words, if you work for a company that pollutes the environment, you have something more important to consider for Lent than whether or not to give up chocolate.

Och så var det med den saken.

Evelyn Waugh om nåden i Brideshead Revisited

The theme is theological. It is in no sense abstruse and is based on principles that have for nearly 2,000 years been understood by millions of simple people, and are still so understood. But it is, I think, the first time that an attempt will have been made to introduce them to the screen, and they are antithetical to much of the current philosophy of Hollywood. It is for this reason that I venture to restate them briefly here:

1. The novel deals with what is theologically termed, "the operation of Grace", that is to say, the unmerited and unilateral act of love by which God continually calls souls to Himself;

2. Grace is not confined to the happy, prosperous and conventionally virtuous. There is no stereotyped religious habit of life, as may be seen from the vastly dissimilar characters of the canonised saints. God has a separate plan for each individual by which he or she may find salvation. The story of Brideshead Revisited seeks to show the working of several such plans in the lives of a single family;

3. The Roman Catholic Church has the unique power of keeping remote control on human souls which have once been part of her. GK Chesterton has compared this to the fisherman's line, which allows the fish the illusion of free play in the water, and yet has him by the hook; in his own time the fisherman by a "twitch upon the thread" draws the fish to land.

This metaphor appears twice in the novel and should be retained.

Från The Guardian - Waugh versus Hollywood.

Det fetmarkerade stycket säger allt. I nådens verkan återfinns hela spektrat av mänskliga erfarenheter, om än bundna vid rumsliga och somatiska förutsättningar. Det gemensamma är riktningen. Däri ligger det universella.

Mariologisk exkurs

Jag skaffade Virgin Mary-applikationen till min Facebook för ett par veckor sedan. Den heter bara Virgin Mary, vilket får Facebooks standardfraser att låta lite komiska: "Allow Virgin Mary to access my information." "Keep me logged in to Virgin Mary." "Block Virgin Mary."

Mariagestalten utövar en underlig attraktion på mig. Det är inte helt okomplicerat. Det räcker med att bara snegla lite längs hennes konturer för att invändningarna ska torna upp sig: en symbol för - nästan en karikatyr av - de självmotsägande, ouppnåeliga krav som påläggs kvinnan av mannens blick och våld (samtidig oskuld och moder, sexuell på den nervösa manliga smakens villkor); ett ideal av passivitet, tystnad, lydnad; pedagogiskt kontrasterad mot den aktiva, giriga Eva. Att jag attraheras är i så fall deprimerande, men åtminstone logiskt. (Hur själva upplevelsen av attraktion yttrar sig i ett sammanhang där symboliken rör sig i spänningsfältet mellan oskuldsgestalt och modersgestalt är förresten intressant i sig, men jag låter det vara just nu.)

Samtidigt, när jag lagt korten på bordet, återstår något som inte bara känns krasst och unket. Maria har fler bottnar. Rent symboliskt kan man belysa henne från flera håll: Maria var lika aktiv som Gud vid Jesu tillblivelse (f.ö. inte det som brukar kallas den obefläckade avlelsen, den som avses i det fallet är faktiskt Marias egen tillblivelse) - utan hennes i mänsklig frihet uttalade "låt det ske", fiat, hade det varit omöjligt. Maria var i det historiskt-mytologiska sammanhanget ensam representant för hela mänskligheten. Och Gud är, åtminstone teoretiskt, könlös. Någon man var alltså i strikt bemärkelse inte inblandad, valet var hennes eget. Wilfrid Stinissen o.c.d. beskriver idén mycket vackert:

Nu har allt blivit tydligt för Maria. Hon förstår Guds erbjudande. Det sista ordet tillkommer henne. Det är på detta ord som allt hänger. Hela historien har väntat på detta ord, alltsedan Adams fall. Även tidigare har Gud talat till människan, men aldrig fått ett riktigt svar. Kanske får man säga att meningen med det gamla förbundet var att Gud så småningom ville uppfostra sitt folk tills det äntligen var i stånd att frambringa en människa som kunde ge honom ett adekvat svar. Maria uttalar, i mänsklighetens namn, det avgörande ordet: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Ske mig efter ditt ord." Guds ord och Marias ord är ett, de sammanfaller. För första gången efter syndafallet råder det en fullständig överensstämmelse mellan himmel och jord. Precis som vid skapelseakten. "Varde ljus", sade Gud i himlen, och det var ljus på jorden (1 Mos. 1:3).

Således är Marie bebådelse ännu mer mysteriet om Guds disponsibilitet än mysteriet om Marias disponsibilitet. Marias "fiat" är efterklangen av Guds "fiat". Men efterklangen är sannerligen inte något sekundärt eller oväsentligt. Således framgår det också att det man kallar "nyskapelse" egentligen är skapelsens fulländning. Efter att ha arbetat med skapelsen i sex dagar vilar Gud på den sjunde dagen: himlen väntar andlöst på skapelsens accepterande. När detta accepterande äntligen kommer, förkroppsligat i Marias ja, börjar den åttonde dagen, oktaven som bygger på grundtonen, nyskapelsen som inte förnekar något av skapelsen utan i stället fulländar och kröner den. (Maria, i Bibeln - i vårt liv, Karmeliternas förlag, s. 22-24)

Inte förvånande har en del välmenande teologer försökt få Maria att bli "Guds kvinnliga ansikte" - som ett sätt att bejaka olika uttryck för folkliga tolkningar av henne - vilket kanske är behjärtansvärt, men får tråkiga konsekvenser. Gud befästs för tusende gången som manlig, i behov av ett kvinnligt, balanserande komplement. Det är, återigen i den bästa av världar, inte teologiskt riktigt. Kristen antropologi har ingen yin och yang-tanke.

Maria är snarare (vill jag) en allmän idealbild för människans förhållande till Gud, och ska i det perspektivet inte framför allt betraktas som Kvinna, utan just som en bild av den helt och hållet mottagande, av fri vilja till Gud överlåtande människan, till hennes (människans) salighet och befrielse. Här närmar jag mig det jag är ute efter. Jag tillåter mig att göra mariagestalten till en sorts säkerhetsspärr mot en kristendom som ständigt riskerar att slå över i hård juridisk stelhet, moralisk ekonomism och tröttsam machismo. Marias traditionella funktion som den vårdande, förlåtande och tigande har utan tvekan att göra med hennes kön, men i upphöjandet av henne till förebild för alla kristna kan de egenskaperna transponeras och gå upp i människan över könstillhörigheten. Tänker jag mig.

När jag googlade runt efter en klassisk katolsk vits som jag hört (torrt, jag vet) hittade jag den, tillsammans med en kommentar som vill säga ungefär samma sak som jag:

Catholics have a joke about how Peter stands at the pearly gates of heaven, sternly keeping all the sinners and non-Christians out — while Mary keeps watch over the back door of paradise, where she lets all the riff raff in! It’s a classic joke with a kernel of truth: once the Catholic church proves its devotion to Mary by ordaining women, the balance of power between law and grace really will tip in the favor of grace. And maybe that’s what all the traditionalists who are opposed to women’s ordination really fear.

Härifrån

Flyttrapport

Hejdå blogg.se. Jag stod länge ut med det värdelösa gränssnittet, den irriterande bristen på en "gamla inlägg"-länk, det skrattretande faktum att man inte kunde klistra in text på andra sätt än att att alla radbrytningar och specialtecken försvann (som ett extra hån kunde man dessutom kryssa i rutan "behåll radbrytningar", utan effekt). Nu har jag flyttat till Amerikat, här fungerar det mesta som det ska. Sidan har också fått ett litet ansiktslyft.

Namnet är mer ett tecken på hur många blogspotadresser som redan var upptagna än något annat, men för den nyfikne är det en grekisk teologisk term som syftar på det ständiga, ömsesidiga genomflödet av Fadern till Sonen genom Anden och av Sonen till Fadern genom Anden, som en belysande (?) bild av hur Gud är både tre och en på samma gång. Tankefiguren har sedermera mer poetiskt tolkats som en sorts Guds oupphörliga skapelsedans i och med sig själv, vilket jag tycker är en ganska sympatisk tanke.

I och med flytten har jag också tänkt släppa sargen lite mer. Fler foton och mer verklighetsanstruket tilltal utlovas.

PS. För den som händelsevis vill gräva ner sig ännu mer i perikoresen kan man förslagsvis titta på Wikipediaartikeln. DS