Mariologisk exkurs

Jag skaffade Virgin Mary-applikationen till min Facebook för ett par veckor sedan. Den heter bara Virgin Mary, vilket får Facebooks standardfraser att låta lite komiska: "Allow Virgin Mary to access my information." "Keep me logged in to Virgin Mary." "Block Virgin Mary."

Mariagestalten utövar en underlig attraktion på mig. Det är inte helt okomplicerat. Det räcker med att bara snegla lite längs hennes konturer för att invändningarna ska torna upp sig: en symbol för - nästan en karikatyr av - de självmotsägande, ouppnåeliga krav som påläggs kvinnan av mannens blick och våld (samtidig oskuld och moder, sexuell på den nervösa manliga smakens villkor); ett ideal av passivitet, tystnad, lydnad; pedagogiskt kontrasterad mot den aktiva, giriga Eva. Att jag attraheras är i så fall deprimerande, men åtminstone logiskt. (Hur själva upplevelsen av attraktion yttrar sig i ett sammanhang där symboliken rör sig i spänningsfältet mellan oskuldsgestalt och modersgestalt är förresten intressant i sig, men jag låter det vara just nu.)

Samtidigt, när jag lagt korten på bordet, återstår något som inte bara känns krasst och unket. Maria har fler bottnar. Rent symboliskt kan man belysa henne från flera håll: Maria var lika aktiv som Gud vid Jesu tillblivelse (f.ö. inte det som brukar kallas den obefläckade avlelsen, den som avses i det fallet är faktiskt Marias egen tillblivelse) - utan hennes i mänsklig frihet uttalade "låt det ske", fiat, hade det varit omöjligt. Maria var i det historiskt-mytologiska sammanhanget ensam representant för hela mänskligheten. Och Gud är, åtminstone teoretiskt, könlös. Någon man var alltså i strikt bemärkelse inte inblandad, valet var hennes eget. Wilfrid Stinissen o.c.d. beskriver idén mycket vackert:

Nu har allt blivit tydligt för Maria. Hon förstår Guds erbjudande. Det sista ordet tillkommer henne. Det är på detta ord som allt hänger. Hela historien har väntat på detta ord, alltsedan Adams fall. Även tidigare har Gud talat till människan, men aldrig fått ett riktigt svar. Kanske får man säga att meningen med det gamla förbundet var att Gud så småningom ville uppfostra sitt folk tills det äntligen var i stånd att frambringa en människa som kunde ge honom ett adekvat svar. Maria uttalar, i mänsklighetens namn, det avgörande ordet: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Ske mig efter ditt ord." Guds ord och Marias ord är ett, de sammanfaller. För första gången efter syndafallet råder det en fullständig överensstämmelse mellan himmel och jord. Precis som vid skapelseakten. "Varde ljus", sade Gud i himlen, och det var ljus på jorden (1 Mos. 1:3).

Således är Marie bebådelse ännu mer mysteriet om Guds disponsibilitet än mysteriet om Marias disponsibilitet. Marias "fiat" är efterklangen av Guds "fiat". Men efterklangen är sannerligen inte något sekundärt eller oväsentligt. Således framgår det också att det man kallar "nyskapelse" egentligen är skapelsens fulländning. Efter att ha arbetat med skapelsen i sex dagar vilar Gud på den sjunde dagen: himlen väntar andlöst på skapelsens accepterande. När detta accepterande äntligen kommer, förkroppsligat i Marias ja, börjar den åttonde dagen, oktaven som bygger på grundtonen, nyskapelsen som inte förnekar något av skapelsen utan i stället fulländar och kröner den. (Maria, i Bibeln - i vårt liv, Karmeliternas förlag, s. 22-24)

Inte förvånande har en del välmenande teologer försökt få Maria att bli "Guds kvinnliga ansikte" - som ett sätt att bejaka olika uttryck för folkliga tolkningar av henne - vilket kanske är behjärtansvärt, men får tråkiga konsekvenser. Gud befästs för tusende gången som manlig, i behov av ett kvinnligt, balanserande komplement. Det är, återigen i den bästa av världar, inte teologiskt riktigt. Kristen antropologi har ingen yin och yang-tanke.

Maria är snarare (vill jag) en allmän idealbild för människans förhållande till Gud, och ska i det perspektivet inte framför allt betraktas som Kvinna, utan just som en bild av den helt och hållet mottagande, av fri vilja till Gud överlåtande människan, till hennes (människans) salighet och befrielse. Här närmar jag mig det jag är ute efter. Jag tillåter mig att göra mariagestalten till en sorts säkerhetsspärr mot en kristendom som ständigt riskerar att slå över i hård juridisk stelhet, moralisk ekonomism och tröttsam machismo. Marias traditionella funktion som den vårdande, förlåtande och tigande har utan tvekan att göra med hennes kön, men i upphöjandet av henne till förebild för alla kristna kan de egenskaperna transponeras och gå upp i människan över könstillhörigheten. Tänker jag mig.

När jag googlade runt efter en klassisk katolsk vits som jag hört (torrt, jag vet) hittade jag den, tillsammans med en kommentar som vill säga ungefär samma sak som jag:

Catholics have a joke about how Peter stands at the pearly gates of heaven, sternly keeping all the sinners and non-Christians out — while Mary keeps watch over the back door of paradise, where she lets all the riff raff in! It’s a classic joke with a kernel of truth: once the Catholic church proves its devotion to Mary by ordaining women, the balance of power between law and grace really will tip in the favor of grace. And maybe that’s what all the traditionalists who are opposed to women’s ordination really fear.

Härifrån