Post från farmor

Farmor har åldrats ganska snabbt de senaste två-tre åren. Hennes röst är tunnare på telefon numera, hon är krokigare och sömnigare men sover ändå dåligt. Vi delar en allmän oro för världen och mänskligheten, vi förstår varandra.

Farmor var kommunist rätt länge (och brukar fortfarande hävda att hon är det med jämna mellanrum), men är inte särskilt kollektivt lagd. Hon har en enorm integritet och jag tror ärligt talat aldrig att hon haft några illusioner om någonting, vare sig politiskt eller religiöst. Hon har arbetat på bank större delen av sitt liv och läste konsthistoria för att inte känna sig helt understimulerad som hemmafru. Hon läser fortfarande så mycket hon orkar och har en imponerande koll på klassisk musik, även för en pensionär.

Böckerna i paketet har sin egen historia. Boken om Jung var mest en bonus, jag nämnde bara att jag gillade honom i förbifarten på telefon (det kändes i efterhand lite skönt att säga det till en person som inte såg det nervöst halvironiska i det uttalandet utan bara tog det som ett okomplicerat faktum). Huvudrollen spelas av den andra boken - Väder, vind och livets allvar, en brevväxling mellan Martin Lönnebo och Tomas Sjödin. Jag gav den till henne i födelsedagspresent i november förra året, och det visade sig fort att det var något av en lyckträff.

Under en av våra bilfärder över de östgötska slätterna, antagligen på väg upp mot Omberg (De blommande skogarnas berg), nämnde hon att hon faktiskt varit på retreat hos Martin Lönnebo en gång i sin ungdom. Sin strävhet trogen hade hon svårt att gå in i övningarna, hon kände sig mest okoncentrerad och "fånig" - hennes favorituttryck. Men jag vet att hon ber om kvällarna, och jag har uteslutande henne att tacka för att ha introducerat mig till Dag Hammarskjölds Vägmärken. Jag fick också ta med mig hem en kopia av Fra Filippo Lippis madonnamålning senaste gången jag besökte henne. Hon hade köpt den i en liten affär vid Petersplatsen just när salig Johannes Paulus II talade någon gång på 70-talet, när hon var där med sin syster. Den brukade hänga vid huvudändan av hennes säng. Hon är på intet sätt religiöst oskyldig.

Vilket alltså visade sig ännu tydligare när vi pratade om den här brevväxlingsboken. Hon läste den två gånger på raken, och nu är det alltså min tur att läsa den. Tanken är att vi ska brevväxla om boken sen. Hon har markerat med blyerts här och var. Också där lyser hennes temperament igenom, det är viss slagsida mot de passager som handlar om hur allvaret måste vägas upp med skratt och lättsamhet. Jag känner igen det hos många i hennes generation, helt säkert en kristendomsskada sprunget ur det gamla Sverige. I sitt sammanhang sympatiskt alltså, men för en ungdom av idag kanske lite snällt i jämförelse med det betydligt mer exotiska hos religionens stränghet. Jag antar att det är den sortens insikter om varje generations förutsättningar som kallas perspektiv.