Att tala om paradiset

Igår drack jag kryddigt öl med en kär vän. Vi pratade om språket, att vi tror på språket och dess möjligheter, vi pratade om paradiset.

Jag ser paradiset som en evig kvällning efter en tryckande het dag, en tät och lummig barrskog. Jag sitter på den mjuka marken och pratar tyst med vännen som sitter framför, vi är upplysta underifrån av ett dämpat levande ljus, som strålade det från de fallna barren i jordmattan. I utkanten av våra synfält stryker andra par och triader förbi mellan de torra träden, in i mörkret. Luften är frisk och vederkvickande, huden dunkar av hettan efter dagen, kropparna andas ut. Om man lyfter blicken mellan trädkronorna står himlen dov och stark, skiftande från kobolt till marinblå, och därovan föds stjärnor oändligt långt bort, för oändligt länge sedan.

Om det finns gator täckta av guld och väldiga palats är jag inte där. Det enda som glimtar i guld är ögonen och naglarna, barren och kådan, ur somliga vinklar.

Som bild är den inte varken unik eller särskilt smakfull, men vad är väl förfining i ljuset av saligheten? Också religiöst är den lite oförfinad - vad kan väl människotanken och människospråket gripa ur den fullhet som eventuella paradis måste ha - men jag låter fåfängan och ängsligheten falla undan för den här gången. Jag tror på språket.