Själens dunkla natt, di två sista stroferna

På vallen när för vinden
Jag bredde ut hans hår i soluppgången,
låg saligt smekt om kinden
jag i hans armar fången
och alla sinnens styrka var förgången.

I glömska jag försänkt mig
böjd över vännens anlete med munnen.
Allt upphör när jag skänkt mig
— var tår i ångest runnen
är gömd bland vita liljor och försvunnen.

— Johannes av Korset, c:a 1580