Holy by association

En av fördelarna med att ha ett måndagsexemplar till kropp är att man från och till kan råka ut för ganska fascinerande fenomen bortom standardutbudet av krämpor och åkommor. Igår var jag med om ett sådant fenomen. Som med i princip allting i livet är det betydligt roligare att tänka tillbaka på än att faktiskt vara med om.

Jag stod och borstade tänderna framför toalettspegeln, klockan var lite efter tolv och jag var fortfarande lite medtagen efter magkatarrsnatten och borde kanske egentligen ha gått och lagt mig ännu tidigare. När jag står och betraktar mig själv borstandes tänderna går det sakta upp för mig att något är fel. När jag ser på mitt ansikte ser jag bara mitt vänstra öga. Det högra ögat är liksom inte där. När jag vrider huvudet lite åt vänster och höger framträder det igen, men när jag tittar rakt på försvinner det. Jag piper till i panik med tandborsten mellan läpparna och viftar lite framför ögonen med den fria armen. Den försvinner också, flimrar in och ut ur den högra delen av synfältet. Jag blundar med högra ögat för att se om det bara har att göra med att jag fått något skräp i ögat, men det är samma effekt med bara vänstra ögat öppet.

Men när jag blundar ser jag att det ligger som ett band av trianglar och kvadrater strålandes i turkost, rött och vitt, som ett bakvänt C i mitt högra synfält. Större figurer i det nedre högra fältet, mindre och skarpare i det övre, oupphörligen flimrande och strålande. När jag försöker fokusera på dem försvinner de ut i periferin. Gäckande. Efter att ha googlat lite i panik sluter jag mig till att det handlar om en vanligt förekommande förvarning om ett migränanfall som är på väg att blomma ut. När jag kommit så långt har figurerna försvagats och rört sig ännu längre ut i periferin, och när jag släcker ljuset för att sova är de borta. När jag vaknar har jag en lättare huvudvärk.


En ful men rätt bra illustration av hur det ser ut

*

Till saken hör att jag faktiskt var lite bekant med det jag såg, även om jag aldrig hade upplevt det förut. I Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, som jag tidigare nämnt här, ägnas ett kort kapitel åt medeltidsmystikern Hildegard av Bingen och hennes kända visioner, främst de illustrationer som har bevarats åt eftervärlden. Jag har haft svårt att hitta just de bilder jag letar efter på internet, men bilden här till vänster ger åtminstone en uppfattning om vad det rör sig om. Hennes bättre bilder är mindre symmetriska och har skarpare mönster, mer i linje med vad jag upplevde. Det är en ganska trygg gissning att både Hildegard och många andra religiösa visionärer genom historien har varit begåvade med migrän och tolkat aurafenomenen, eller flimmerskotomen som det så tilltalande heter på fint språk, som heliga visioner.

Men även om jag vet att det "bara" är neurologiska urladdningar, kan jag inte släppa känslan av att ha upplevt något aningen bortanför. Det är som om det skett ett sorts sömlöst utbyte mellan den anatomiska händelsen migrän och den mytologiska händelsen migrän genom tiderna. Med all tolkningstradition som finns bevarad om migrän är det som att en del rinner över även i det nuvarande, och försätter det i åtminstone ekot av ett en gång meningsfullt sammanhang.