Röster från alla håll pratar i munnen på varandra, kommenterar varandra och beordrar varandra. Otydliga bilder fladdrar förbi och dubbelexponeras på samma sätt som rösterna. Jag öppnar ögonen och ser lakanet och mitt rum i 90 graders vinkel, men rösterna och bilderna dundrar vidare i huvudet och jag märker först inte att det som väckte mig var en helvetisk smärta i övre magregionen, precis där de nedersta revbenen smälter ihop. Jag försöker samla mig men tappar helt orienteringen när rösterna inte tystnar, känner ett par sekunder iskall fasa inför möjligheten att jag skulle ha blivit galen i sömnen.
Jag bestämmer mig för att sluta ögonen och hoppas att tröttheten ska övervinna ontet. Så blir det inte. Jag tröttnar till slut, konstaterar att jag är klarvaken och ringer Sjukvårdsupplysningen. Kvinnan i luren ställer några standardfrågor, ber mig till slut att undersöka om vi har någon grädde eller bakpulver hemma. Nej och nej. Fick aldrig reda på vad bakpulvret skulle ha för funktion. Hon råder mig att vänta ett tag till och ringa 112 om det förvärras.
En halvtimma senare ringer jag 112, en vänlig tjej ställer nästan exakt samma standardfrågor. Hon meddelar att hon inte kan ställa diagnos över telefon, men som ung och i övrigt frisk är det statistiskt mycket liten risk att jag har råkat ut för något allvarligt. Hon tror inte att det är aktuellt att åka till akuten.
Ytterligare en halvtimma senare har jag nått en point of no return och klär på mig. Börjar traska iväg mot dygnet runt-öppna apoteket. Köper på mig Rennie och något receptfritt medikament som ska motverka sura uppstötningar. Blir en aning modfälld av att jag inte fick något mer specifikt, men betalar snällt och får en liten kopp vatten att skölja ner kapseln med på plats. Den är hal i vattnet och kittlar gomseglet på väg ner så att jag nästan hostar upp den igen. På väg tillbaka känner jag absolut ingen skillnad.
Väl hemma gör jag ännu ett försök att somna. Nu sjunger fåglarna och solen har gått upp, klockan är väl runt 05.00. Konstaterar lakoniskt att smärtan bara blivit värre och tar mig till slut mot tunnelbanan för att åka till sjukhuset. Resan är en pina och mannen mitt emot mig lyssnar på hetsig trance i sina lurar på extremt hög volym.
När jag väl kommit till sjukhuset blir smärtan sekundär: Jag är i goda händer, och om så hela magen skulle öppna sig och täcka receptionsgolvet med brustna tarmar och levrat blod skulle jag åtminstone vara på det bästa tänkbara stället. Jag får snabbt hjälp och får till och med ett eget rum att vila i. Noterar att särken jag får byta till på överkroppen inte alls är dum. En vit tunikaaktig variant med trekvartsärmar och blå sömmar. Funderar flera gånger på att smuggla med den hem i jackfickan.
Min vana trogen var jag inte dummare än att jag tog med mig läsning (jag blir nästan lite rörd av mig själv när jag tänker på hur djupt den reflexen sitter i mig), och mellan blodprover, EKG och klämningar passar jag på att läsa ut Cullberg. Hans berättelser om svensk psykiatripolitik under 1900-talet får en extra kraft av att jag faktiskt sitter och läser om det på en sjukhussäng.
När klockan närmar sig tio och testerna kommit tillbaka kommer kirurgen in och låter meddela att det antagligen rör sig om magkatarr. Hon råder mig att inte dricka alkohol, äta mer hemlagad mat, vila resten av dagen och försöka att inte stressa så mycket i framtiden. Hon skriver också ut en treveckorskur som brukar ha goda resultat.
Åter hos de levande bestämmer jag mig för att tacka livet genom att besöka Stadsbiblioteket. Jag lämnar tillbaka Cullberg och lånar en bok av Viktor Frankl. På väg från biblioteket slinker jag in på Serieboden och impulsköper 100% Fett, The League of Extraordinary Gentlemen vol. 1 och Sandman vol. 1.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar