Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.
I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.
Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:
Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.
Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.
Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.
Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar