Fallet Owe Wikström: Addendum

Glömde en sak: Owe Wikström är värd all heder för hans återkommande misstro mot självhjälpslitteratur och talet om personlig utveckling, även om han inte alltid lyckas förmedla den misstron på ett så skarpt sätt som man ibland kan önska. Han menar att det finns en stark narcissitisk tendens i allt tal om personlig utveckling. Egentligen är det kanske uppenbart, men med tanke på hur ofta det förpackas som någon sorts genväg till ett mer kärleksfullt liv är det värt att kritisera.

Samtidigt är just det att han inte formulerar det helt skarpt på ett sätt en sorts sekundär, men väldigt viktig kvalitet hos honom; han är tråkkristen, inte självklart helgjuten som person och författare. Han återvänder ofta till hur den gråa vardagen och mötena med tråkiga och hopplösa personer är fullständigt avgörande för en autentisk kristen mognad, alldeles oavsett hur många ökenfäder man läser om eller hur många ekumeniska retreater man åker på. Det är egentligen ett av hans största bidrag till det samtida svenska kristna samtalet.