Granada!

granada-desdeelcielo, originally uploaded by Arkangel.

Om Gud vill och allt går väl kommer T och jag förhoppningsvis tillbringa en vecka i juni här. En veckas kärleksfullt omfamnande av kulturtanten och svärmaren i mig väntar! Jag ska mata dem med svullna bär och söta viner. Jag vill vandra med T genom prunkande palatsträdgårdar i sval morgonglöd, i dammiga gränder och över bonade katedralgolv! Se solen gå ner och fälla långa, symmetriska skuggor över moskégolven! Fyllas av cikadornas sång! Skita i allt!

Åh, ta mig dit.

Youtube: Paroles, paroles

Titeln till det förra inlägget var en anspelning på den här fantastiska låten:



Mais tu peux bien les offrir à une autre
qui aime le vent et le parfum des roses
Moi, les mots tendres enrobés de douceur
se posent sur ma bouche mais jamais sur mon cœur

Paroles, paroles

Donnie Darko, minns ni den? Filmen som på något konstigt sätt fick rykte om sig om att vara väldigt "svår", och som ansågs säga något mycket viktigt om livet och verkligheten. Jag gillar den inte. Ni kanske också minns att den engelska glosan cellar door hade en särskild plats i filmen, att den ansågs vara engelskans vackraste ljudkombination. I filmen säger de aldrig vem som först ansåg detta, men det är faktiskt självaste J.R.R. Tolkien, en språkvän om någon, som är mannen bakom den åsikten. På Wikipedia citeras han två gånger:

Supposing you say some quite ordinary words to me - 'cellar door', say. From that, I might think of a name, 'Selador', and from that a character, a situation begins to grow.

Most English-speaking people...will admit that cellar door is 'beautiful', especially if dissociated from its sense (and from its spelling). More beautiful than, say, sky, and far more beautiful than beautiful. Well then, in Welsh for me cellar doors are extraordinarily frequent, and moving to the higher dimension, the words in which there is pleasure in the contemplation of the association of form and sense are abundant.

Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens fader, delade upp det språkliga tecknet (i allmänhet ett ord) i två delar - det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), alltså dels tecknets form/ljud och dels själva det tankemässiga innehållet, "meningen". Det här framstår idag som ganska en ganska självklar grej, men var revolutionerande där kring slutet av 1800-talet.

För att kunna avgöra om ett ord är "vackert" måste man alltså försöka dränera det på sitt signifié. Annars är det lätt hänt att man bara tänker på behagliga saker som sommarvindar, solregn, ödmjukhet och skärgården. Eller, det kan väl hända att man skulle gilla ordens språkljud oavsett deras betydelser, men risken är ju överhängande att ordets mening tar överhanden. Och då är det ju egentligen egalt hur ordet låter.

*

Detta att isolera ljudet och därmed döda tecknet är faktiskt en annan lingvist och akademisk mångsysslare, Roland Barthes, inne på i sin utmärkta japanstudie Teckenriket, från 1970. Han beskriver suggestivt sin egen tolkning av koanmetoden (som jag skrev lite om i förra inlägget), på ett sätt som faktiskt kräver att citeras i sin helhet:

... det finns ett ögonblick då språket upphör (ett ögonblick som nås genom mycket övning) och det är denna ekolösa klyvning som instiftar både sanningen hos Zen och haikuns form, kort och tom. Här är tillbakavisandet av "utveckling" radikalt, för det handlar inte om att hejda språket inför en tung, uppfylld, djup och mystisk tystnad eller ens inför en själens tomhet som skulle vara öppen för gudomlig kommunikation (Zen är utan Gud). Det som framläggs bör varken utvecklas i diskursen eller i diskursens slut; det som framläggs är matt och det enda man kan göra med det är att ständigt upprepa det. Det är detta som man rekommenderar utövaren som arbetar med en koan (en anekdot som föreslagits honom av hans mästare): inte att besvara den, som om den hade en mening, inte ens att uppfatta dess absurditet (något som fortfarande är en betydelse) utan att tugga om den "ända tills tanden faller". Hela Zenbuddhismen, som haikun bara är en litterär förgrening på, uppträder alltså som en ofantlig praktik avsedd att hejda språket, att sätta stopp för denna inre radio som ständigt sänder inom oss - även i sömnen (kanske är det därför som man hindrar utövarna från att somna in) - och att uttömma, att förbluffa, att låta själens obetvingliga ordström torka ut. Kanske är det som inom Zen kallas satori, och som västerlänningar bara kan översätta med vagt kristna termer (illumination, uppenbarelse, ingivelse), endast en panisk suspension av språket, det vita som raderar ut kodernas regim inom oss, sprickbildningen i denna inre recitation som konstituerar vår person. (Barthes - Teckenriket, s. 84-85, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1999)

Det handlar om att skapa Det Stora Tvivlet hos utövaren, att inte klänga sig fast vid givna ramverk. Just misstron mot språket och det ikonoklastiska hos zenbuddhismen passar dagens teoretiska klimat som handen i handsken (berättelserna om zenmästare som bränner upp heliga texter, förstör buddhastatyer, dödar djur, och utför andra laddade handlingar för att slå sina elever ur sans, är oändliga).

Det är för övrigt det här som framför allt skiljer zenbuddhismen från kristendomen och de andra textreligionerna. I kristendomen skapar Gud världen genom att tala, han skriver världen med språket redan från den absoluta början. Kristus hänvisas konsekvent till som Guds Ord. På papperet är det kanske inte så omvälvande, men konsekvenserna blir intressanta. Det zenbuddhistiska förhållningssättet är just att i upphäva språket, medan det kristna snarare är nersänkt i ett språk, en sorts tillvarons grammatik. Att ägna sig åt mindfulness-träning och annat som är populärt idag (och som säkert fyller somliga intressanta funktioner, men enligt mig inte är en religiös praktik), där man "släpper taget om orden" och låter dem flyta iväg, omöjligt eller futilt i ett kristet sammanhang. Staffan Humlebo bloggade nyligen om det här:

Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Min fetstil. Det här var också ett stickspår.

*

Den här tankebågen har egentligen sitt ursprung i att jag vaknade i gassande sol hos T härom morgonen och hade den pockande känslan av att jag älskade ordet somlig. Just då hade jag för en kort stund ljudbilden fritt hängande, utan den tillhörande meningen. Det underlättas förstås av att ordet inte har en särskilt tydlig betydelse gestaltmässigt. Jag tänkte mig att som liknar ljudet som uppstår vid vattenbrynet på klippor, i de små sänkorna där vågorna dyker in och strömmar ut i en virvel. Ett gulpande läte som sväljer sig självt. Lig känns mer som ett kvistliknande, styvt hängande något. Tillsammans bildar de en harmonisk enhet.

Bilden högst upp är omslaget till Yellow Swans - At All Ends, som jag aldrig hört men tyckte var fint.

Fallet Owe Wikström: Addendum

Glömde en sak: Owe Wikström är värd all heder för hans återkommande misstro mot självhjälpslitteratur och talet om personlig utveckling, även om han inte alltid lyckas förmedla den misstron på ett så skarpt sätt som man ibland kan önska. Han menar att det finns en stark narcissitisk tendens i allt tal om personlig utveckling. Egentligen är det kanske uppenbart, men med tanke på hur ofta det förpackas som någon sorts genväg till ett mer kärleksfullt liv är det värt att kritisera.

Samtidigt är just det att han inte formulerar det helt skarpt på ett sätt en sorts sekundär, men väldigt viktig kvalitet hos honom; han är tråkkristen, inte självklart helgjuten som person och författare. Han återvänder ofta till hur den gråa vardagen och mötena med tråkiga och hopplösa personer är fullständigt avgörande för en autentisk kristen mognad, alldeles oavsett hur många ökenfäder man läser om eller hur många ekumeniska retreater man åker på. Det är egentligen ett av hans största bidrag till det samtida svenska kristna samtalet.

Fallet Owe Wikström

Under en period i mitt liv var jag ganska inne på buddhism. Jag skyller på ungdomlig naivitet och en alltför stor kompromissvilja i förhållandet mellan samhället, individen och det gudomliga. Idag menar jag att den västerländska tappningen av buddhism i praktiken är ett direkt utflöde ur och den slutgiltiga produkten av ett postmodernt samhälle: det individcentrerade, moralrelativistiska, psykologiserande, passiviserande - allt finns där (därmed inte sagt att buddhismen behöver vara sådan). Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv.

I alla fall. Även om jag inte längre ägnar mycket tid åt buddhismen har jag snappat upp ett och annat på vägen (som vanligt tillbringade jag betydligt mer tid med näsan i en bok än sittande på en kudde), däribland detta med koanmetoden, som på olika sätt blivit en del av det västerländska medvetandet tack vare 70-talets beatniks och hippies. En koan är en gåta som den unge buddhistmunken får när han inträder i ett kloster. Gåtan är ofta helt obegriplig, och undflyr rationellt tänkande, för att provocera adepten till att spränga sina konceptuella gränser och nå intuitiv kunskap om tillvarons sanna natur. Den mest kända är antagligen "Två händer klappar och du hör ett ljud. Hur låter en hand som klappar?". Mindre kända är t.ex. "Vad är Buddha? -Tre pund lin", eller "Har en hund buddhanatur? -Mu!".

Tanken är sedan att adepten ska sitta och nöta på de här gåtorna från alla möjliga håll, för att till slut nå en sorts inre vändning (f.ö. fascinerande beskrivet och teoretiserat av den banbrytande religionspsykologen Hjalmar Sundén i boken Zen). I sin nyvunna klarhet ska man sedan presentera ett "svar", som oftast är lika obegripligt som frågan - det kan vara att skrika rakt ut, att slänga sina skor genom fönstret, att bara buga och krypa ut ur rummet, eller vad det nu kan vara. Rena lekstugan.

Det här var egentligen en omotiverat lång och snårig utläggning för att komma fram till formuleringen jag vill använda om hur jag känner inför religionspsykologen, prästen och författaren Owe Wikström, en känsla som alltså liknar den uppmaning som ungmunkarna får när de ska ta sig an sin första koan: det är som ett glödande klot av järn i strupen, som du varken kan spy upp eller svälja. Det är nämligen så det är när jag läser hans böcker.



Owe Wikström är kanske mest känd som mannen bakom den kletiga pockettiteln Långsamhetens lov, och har efter den skrivit om resandet som fenomen (Ikonen i fickan), och romanläsandets uppbyggliga kvaliteter (Sonjas godhet). Utöver de här böckerna har han också skrivit en del akademisk litteratur (Den religiösa människan, Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna) och en del inomkristen litteratur (exempelvis den utmärkta lilla boken En liten vägledning till nåden och en lysande handledning till kristen själavård). Han har en imponerande bredd i sin bildning (utbildad präst, psykoterapeut och en extremt produktiv akademisk karriär som utmynnat i en professur i religionspyskologi), och han är enligt mig en lysande akademisk skribent.

Problemen kommer när han tappar fokus och lutar sig tillbaka. Om stilen i hans akademiska och kristna texter är fokuserad, kritisk och ändå lättläst, är den i hans mer fritt hållna texter nästan outhärdlig - såsig, kvalmig och så gubbtrevlig att man blir alldeles spyfärdig. Det gör att jag alltid ger mig i kast med hans böcker med lite skräckblandad förtjusning. Det blir inte bättre av att det i de såsigare böckerna finns enstaka guldkorn som jag inte vill missa. Framför allt har intervjun med den amerikanske molekylärbiologen som fick en kallelse och blev katolsk förortspräst i Frankrike bitit sig fast i minnet, från slutet av Ikonen i fickan.

Men - fortfarande är det till stora delar ganska harlekinaktig prosa. Hur har det blivit såhär? Jag har några teorier:

Ett liv i humaniorans akademiska korridorer sätter sina spår. Nästan all bra humaniora handlar om å ena sidan, å andra sidan-resonemang. Slutsaterna man når blir i bästa fall kompromisser. För att orka leva med det lär man sig antagligen älska det kompromissade, det helt nyanserade. Inte konstigt att eggen blir slö med tiden. Den akademiska självkritiken och "ärligheten mot sig själv" blir med tiden nästan patologisk. Wikström verkar ganska trött på sig själv och sitt tvivel emellanåt.

Wikström är svenskkyrklig protestant. Förlåt, men jag tror faktiskt att det har lite med saken att göra. Anders Piltz är t.ex. också ärkeakademiker, men skriver trots det med ett mäktigt patos och total skärpa. Protestantismens inneboende sekulära tendens blir tydlig när Wikström bara skriver drivet när han redan är inuti kristendomen. När han ska skriva allmängiltigt och populärt är han protestantiskt försynt, ursäktande, sekulär. (Det här är förstås tillspetsat - exempelvis är både Ola Sigurdson och Martin Lönnebo utmärkta populärteologiska författare, för att bara välja två protestanter jag gillar. Men principen står jag fast vid.)

Oavsett hans kvaliteter som pocketförfattare vill jag inte avsluta den här texten utan att rekommendera hans i min mening bästa böcker:

Den outgrundliga människan - Trots den klyschiga titeln en utmärkt bok som utreder människans psykologi utifrån ett kristet perspektiv. Osentimentalt och väldigt, väldigt intressant.

Det bländande mörkret - En utförlig beskrivning av nådens psykologiska uttryck när den verkar i människans hjärta. Kritiskt men inte onödigt försynt. Ett utmärkt komplement till Wilfrid Stinissens bok Natten är mitt ljus, på samma tema.

Aljosjas leende - Tar avstamp i Dostojevskijs klassiker Bröderna Karamazov för att teckna psykologiska porträtt av huvudpersonerna och hur de företräder olika positioner gällande tro och tvivel. Just utläggningarna om Aljosja är bland det bästa jag hört till kristendomens försvar.

Thank you!

I tio fall av tio har jag ingen aning om hur personen på andra sidan mailadressen ser ut. I nio fall av tio ägnar man det heller inte någon tanke. Men ibland kan man inte låta bli att undra.

Jag har varje torsdag kontakt med en japansk advokat. Han är extremt korrekt. När amerikanska och franska tjänstemän skickar runt dokument och avtal är det ofta nerkladdat med kommentarer, dåligt kopierat, underlig skräptext som letar sig in via skrivaren, och annat. Ingen kommer någonsin se de här papperena förutom interna revisorer. Vår man i Japan skulle aldrig låta något sådant över sin tröskel. Vi har specialpapper för just honom. Extra hårda, lite skrovligare och med en svag gul ton. Vi stämplar aldrig underskrifter. Vi begär aldrig läsekvitto på mailen - vi vet att han läser alla mail. Jag har googlat, men det finns inga bilder. Mr. Hashimoto, you are my mystery man.

Mer sällan får jag mail från en spanjor, en señor Nuñez. Hans mail är alltid fulla av glada färger, spännande typsnitt och små bilder. Han ber en tänka på miljön innan man skriver ut hans mail. Bredvid texten finns en pytteliten bild på ett träd. Det är rörande. Det känns lite som att maila med en lunartjej. Idag hade han fått vänta i flera veckor på en affärsbekräftelse och började mulna märkbart i tonen. Men så fick jag till slut iväg det han behövde, och han sken upp som en sol.

Såhär glad blev han:



En gnutta mänsklighet bland all byråkrati.

Avstämning med mig själv

KYOTO SAGANO, originally uploaded by G O L D T O P.

Dålig aktivitet på sistone. Har haft dubier om livet men är nu tillbaka på banan.

Okej. Heltidsjobb fixat. Borde kunna vara här fram till maj 2009. Perfekt. Kommer kunna lägga undan bra med pengar varje månad tack vare Guds försyn (dvs låg hyra och frukost på jobbet), förhoppningsvis runt 7000-8000 kronor. På ett år blir det en hel del.

Sedan är tanken att det ska bära av till Japan kring juni 2009 och så blir jag förhoppningsvis kvar där en månad eller så, kanske några veckor mer. Tänker helt oreflekterat köpa upp mig på teknikprylar och annat som jag faktiskt inte brukar tänka så mycket på annars. Om inga större buggar eller barnsjukdomar rapporterats om Sigman tills dess kommer jag antagligen köpa en där. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra där, men tanken är att jag ska mjölka vännerna på bekanta och försöka ta mig runt hyfsat billigt boendemässigt, och samtidigt få någon sorts insyn i det Egentliga Japan. Göra en Lost in Translation. Får väl se.

Sen har jag juli och augusti i Sverige (antar jag) och då vet jag inte vad jag ska hitta på riktigt. Kommer förhoppningsvis kunna jobba ända fram till sommarslutet om jag trixar lite, och därmed kunna bunkra upp med ännu fler besparingar inför den långa hårda studietiden framför mig. Om inte får jag väl hitta på något annat. Pengar kommer åtminstone inte vara något problem för bara två månaders uppehälle. Kanske till och med kostar på mig en liten posh kulturresa genom Sverige eller något annat av det själsliga 65-åringar som jag brukar syssla med.

Och ja, sen bär det väl förhoppningsvis av någonstans inåt landet, mot psykologprogrammet. Men allt sånt är förstås skrivet i stjärnorna, i Guds händer, et cetera. Men jag är nöjd med min plan. Allt kommer att bli bra.

*

Jag vill också göra offentlig avbön för alla hårda ord jag yppat om Håkan Hellströms nya skiva. Jag var lite snabb med att döma ut den. I själva verket är åtminstone hälften av låtarna alldeles briljanta (proggloskan Zigenarliv Dreamin' är dock fortfarande omöjlig att försvara). Tro & Tvivel kan mycket väl vara Håkans bästa låt någonsin. Så, nu är det sagt.

Att ge tidsandan ett ansikte

Någon skrev en gång "vägrar vara endimensionell". Amen to that.

Samtidigt: Kommer osökt att tänka på ett konstverk jag såg på Moderna för många år sedan. Det var en mycket intrikat maskin, säkert fem-sex meter lång och tre meter hög, ihopsatt av långa plaströr, pulserande slangar, kar fulla av fräna vätskor, glasflaskor och annat. Det visade sig vara ett slags artificiellt matsmältningssystem, där slutprodukten blev en synnerligen verklighetstrogen bajskorv. Jag är den bajskorven. Samhället som omger mig är maskinen.

Mp3: The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)

Jag hittade den här igår när jag slösurfade runt efter bra mp3bloggar (hittade inga, needle in a haystack-känslan). Den är med all säkerhet från stormaktstiden mätt i hipstertid, men eftersom jag inte har några ambitioner att ligga i framkant på något område på den här bloggen skiter jag i det.

Den är en åtta minuter lång sammanfattning av allting jag önskar få av en utekväll, men väldigt sällan får. Men om jag med förbundna ögon finge sjunka ner i ett kroppstempererat saltvattenbadkar där den här låten spelades om och om igen skulle jag kanske till slut få uppleva den kvällen.

The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)

Ett hjärta av sten

...ska till för att man inte ska bli helt gråtfärdig av den här bildsviten.

Gästinlägg: Aurafotografi

Ännu en gång får vi finfrämmande här på Perikores. Texten är skriven av Anton Gustavsson, och är egentligen en skoluppgift som jag snällt nog har fått tillstånd att publicera.

*

Den som kommer in på bokhandeln Jupiter i Stockholm möts av en häxkittel av sinnesintryck direkt innanför den lätta trädörren. En sötaktig doft av lavendel och rökelse fyller näsan, öronen registrerar ljudet av porlande vatten och harmoniska flöjter som strömmar ur högtalarna och ögonen irrar över de många spartanska furuhyllorna, där böcker och CD-skivor samsas med esoteriska föremål som lyckobringande amuletter och ädelstenar. Över alltihop, på kortsidans vägg, vakar ett porträtt av Dalai Lama som ståtar sist i en rad färgglada porträtt av indiska berömdheter.

Berit, som arbetar i kassan på Jupiter, har grått hår och lugna, klarblå ögon. Efter en kort förfrågan visar hon vägen till ett utrymme snett bakom disken, ber mig att klä av mig alla lösa föremål som halsband och armbandsur och pekar mot en stol i rotting med gul dyna.

– Mobiltelefonen måste du också lägga ifrån dig. Den kan störa utrustningen.

Utrustningen ser ut som en hybrid av en gammaldags Hasselblad och en polaroidkamera, Berit håller den i ett fast grepp under hakan. Hon ber mig lägga vänster och höger hand på var sin metallplatta på bordet framför och titta in i kameran. Sedan, när jag sitter på rätt avstånd, knäpper hon en bild. Det piper till i skrivaren bakom skynket. Om fem minuter, inte ens det, ska jag till slut få se bilden av min egen aura. Eller ska jag det?

*

– Ingen har egentligen kunnat påvisa att något sådant som en aura verkligen existerar. Det är såvitt jag vet bara fantasi.

Göran Ståldal är talesperson för Förbundet Humanisterna, och han skräder inte orden när han blir tillfrågad om sin syn på fenomenet auror. I likhet med resten av sitt förbund hyser han en passionerat strikt syn på andliga företeelser som saknar vetenskapliga belägg.

– De som håller på med new age är förtjusta i termer som ”energi” och ”aura”, ord som inte står för någonting. Ibland lånar de begrepp från naturvetenskapen också, strålning till exempel. Men det är helt ovetenskapligt, säger han.

Ska man tala om olika slags krafter och energier så ska de kunna bevisas, det är Göran Ståldals fasta övertygelse.

– Annars bör man låta bli att tala om det. Hela bevisbördan ligger på den som försöker påvisa någonting. Tvivlaren har ingen bevisbörda.

Kanske är frågan ändå lite mer komplex än så. Att det existerar fysiska kraftfält runt alla föremål, människor såväl som himlakroppar, det är vetenskapligt belagt. Men huruvida det går att använda dessa kraftfält för att dra slutsatser om människors inre egenskaper, som new age-rörelsen menar, är långt mer tveksamt. Det finns hur som helst många människor som gärna vill tro att det är sant.

Jupiters ägarinna heter Viola Sandelin, och hon har hållit sin butik igång sedan 1995. Aurakameran inne i hörnet har omkring tio år på nacken. För Viola råder det ingen tvekan om att auror är något högst verkligt.

– En aura, det har alla människor. Det är inte något som man kan tro på eller inte tro på, tycker jag. Vi har inte haft några bra mätmetoder för såna här saker, men jag tror att det snart kommer metoder som gör att man kan visa våra auror bättre.

Trots de bristande mätinstrumenten har Viola ett bra bevis på att auror existerar – hon har sina egna ögon. Viola kan nämligen själv se auror – inte alla färger i sin helhet, som butikens medium Stellan kan, men hon kan ana delar av dem.

– Det kan du också göra!, säger hon. Ställ dig framför en spegel med vit bakgrund bakom dig, och fokusera inte på dig själv utan bredvid. Då kommer du efter ett litet tag se att det sprakar som ett fluorescerande ljus runt ditt huvud. Om du tittar en längre stund kan du se olika färger som går ut från huvudet. Jag kan inte tro annat än att det vetenskapligt borde gå att verifiera det.

Men om man nu ser färger runt sitt huvud. Hur går det att veta att färgerna faktiskt representerar olika inre egenskaper?

– Beskrivningen av de olika färgerna kommer ifrån gamla skrifter. Färgernas betydelse har beskrivits sedan lång tid tillbaka i olika esoteriska böcker. Det är ingen som bara har hittat på dem. Sedan kanske man tolkar det hela på lite olika sätt, men i stort sett bör det vara en någotsånär vedertagen tolkning, som kommer ifrån olika beskrivningar av chakrorna i kroppen. Jag antar att det har sitt ursprung i Indien.

Det enda som Viola erkänner sig skeptisk till när det gäller auror är frågan om hur konstanta de är.

– Där skulle jag vilja svara lite mittemellan. Jag har också en annan apparat, den fungerar inte vidare bra just nu, men där kan man på en monitor se sin egen aura, hur den fluktuerar. På en del personer rör den sig väldigt fort. De byter färger väldigt snabbt och ofta. Men oftast är det ungefär samma färger. Hur såg det ut på ditt aurafoto?

*

Berit lossar försiktigt på skyddspapperet, skakar fotografiet och tittar på resultatet. Bilden är lite större än en vanlig polaroidbild, och föreställer mitt ansikte insvept i en dimma av olika psykedeliska färgkombinationer.

– Oj, vad mycket gult du har ovanför huvudet, i dina erfarenheter. Det står för intelligens och spontanitet, säger hon. Och det blåa till höger om dig betyder att du utstrålar lugn.

Hon berättar mer om de olika färgernas positiva betydelse, och sticker en broschyr om healing i min hand, innan jag lämnar butiken och skickar vidare platsen vid Violas aurakamera till en ung mamma som köper new age-produkter för över 600 kronor.

Ute på Hornsgatan igen doftar det allt annat än lavendel. Själv är jag lite omtumlad. Hur kan människor betrakta en sak så diametralt olika? Förbundet Humanisterna är helt obevekliga i sitt förtroende för betydelsen av vetenskapliga belägg. Viola Sandelin framstår som naivt aningslös i sin tro på att alla som inte tror på auror kan övertygas genom att stå en stund framför en spegel med vit bakgrund.

Från sina respektive utgångspunkter sätter de ändå fingret på en och samma kärna i frågan om auror, chakror och alla andra exempel på illa underbyggd mysticism. Nämligen att det kanske inte handlar så mycket om att lägga fram vetenskapliga fakta. Det handlar mycket mer om vad vi väljer att tro.

Vill jag tro att jag har en aura som säger någonting relevant om mig, och att jag tjänar på att titta till den med regelbundna 150-kronorsbesök hos Jupiters aurafotograf, då har jag också det. Precis som inom allt slags troende är kanske inte sanningskravet viktigast här. Troendet i sig är ett självändamål, en personlig process och en identitetsmarkör. Såväl Berit och Viola som alla de kunder som kommer och tar ett aurafoto då och då är lätta att raljera över. Men det finns egentligen inget mer irrationellt i deras tro än i den etablerade kristendomen.

Läkedom, av R.S. Thomas

Läkedom

Sjuksalar. Sängarnas segel
i stiltje. Sköterskorna kryssar
hit och dit. Kloroformens bris
ökar och avtar. Sjukhus
är sin egen väderlek. Temperaturerna
har ingenting att göra
med världen utanför. Kirurgerna,
dessa mästare i navigationens
konst, följer skalpellens kompass
genom orkaner av smärta
till en lugn hamn. Någonstans
långt nere i patientens mörker,
där tron dog, börjar bönen
likt en ympkvist eller ett transplantat
att läka själens vävnad och
leda det förundrade jaget mellan
tvillingpelare, där livets änglar
svingar sina flammande svärd.

Jag gillar den här sortens diktande. En ganska rak och tydlig gestaltning med enhetligt bildspråk och samtalston, där språket och formen är inte huvudattraktion. Jag har sådär i allmänhet svårt för dunkelt berättande om det inte är absolut nödvändigt. Ett visst mått av skärpa kan man begära av sin läsare, men inte förmågan till tankeläsning. Jag inser att jag låter lite stilfientlig och banal när jag skriver så, men det står jag för.

Att just den här dikten fastnade just idag kan ha att göra med att jag själv eventuellt ska gestalta en himmelsk varelse någon gång de närmaste veckorna. Om allt går vägen kommer jag att ha har en gång gestaltat ärkeängeln Gabriel på mitt CV i framtiden. Det hoppas jag på.

Mitt tarotkort

Om man följer samma princip som Mohammed Omar gör blir även mitt kort Eremiten.

The hermit has internalized the lessons of life to the point that he is the lesson.

There are two major ways this card can be interpreted: First; the need to withdraw from society to become comfortable with himself; Second, the need to come out of isolation to share his knowledge with others.

A potentially dangerous aspect of The Hermit is his retreat, his isolation. We all need to retreat sometimes; retreat and renewal are necessary for growth. But The Hermit may be tempted to completely withdraw from the world, not because the journey is done, but because the dragons of the real are too daunting, or because the trivial pleasures of the cave are too intoxicating. Withdraw at the wrong time, stay withdrawn too long, and growth stops. The cowl The Hermit wears protects him and isolates him. Hopefully, at some point, he casts it off and rejoins the world.

Some say that The Hermit represents the time we learn our true names; who we really are. The Greek philosopher Thales is reported to have been asked “what is the most difficult of all things?” To which he is said to have answered “To know yourself.” The Hermit is given time to obey the Delphic Oracle’s demand: know thyself.

Mycket smickrande.

Principen är alltså: Lägg ihop födelsedatumets siffror och fortsätt tills du når en summa som understiger 22. Exempel: 6 juni 1983 = 6+6+1983 = 1995 = 1+9+9+5 = 24 = 2+4 = 6. Sen kollar du upp vilket kort siffran representerar i den Stora Arkanan.

Vatikanen har återigen blivit missförstådd

Många tidningar har i dagarna gått ut med stora rubriker om SJU NYA DÖDSSYNDER, ofta dessutom i anslutning till fullständigt galna förklaringar av vad en dödssynd innebär. Några svenska tidningar som skrivit om det är SvD, Aftonbladet och Sydsvenskan.

Jag blev förstås lite orolig att Vatikanen givit vika för tidsandan och, i strid med all romersk tradition, hipp som happ introducerat sju nya dödssynder lite på en höft sådär. Jag gick lite närmare källan, till de amerikanska jesuiternas veckomagasin America, för att undersöka saken ordentligare.

Lugnande ord mötte mig i artikeln Seven (New) Deadly Sins? Or Not?:

Contrasting an older understanding of sin as more individualistic in nature, Bishop Girotto noted that sin "today...has an impact and resonance that is above all social, because of the great phenomenon of globalization." He pointed to a number of "social sins" (by now a familiar term to Catholics accustomed to hearing it applied to racism, sexism and anti-Semitism). Among those he mentioned were economic injustice, environmental irresponsibility, accumulation of excessive wealth and genetic experimentation with unforeseen consequences.

The media's reporting, however, transmogrified this into something different. "Seven New Deadly Sins," wrote the Times Online, mistaking the main point of the interview, which was that these new social sins were in fact different in nature for those more individualist "deadly sins," which focused more on regulating a variety of human passions. "Vatican Lists New Sinful Behavior," wrote the Associated Press, as if accumulating excessive wealth hadn't been already condemned by the church for centuries, and, before that by--well, Jesus for one.

...

The Vatican's intent seemed to be less about adding to the traditional "deadly" sins (lust, anger, sloth, pride, avarice, gluttony, envy) than reminding the world that sin has a social dimension, and that participation in institutions that themselves sin is an important point upon which believers needed to reflect.

In other words, if you work for a company that pollutes the environment, you have something more important to consider for Lent than whether or not to give up chocolate.

Och så var det med den saken.

Felet med dagens arkitektur

"I believe that many aspects of the pathology of everyday architecture today can ... be understood through an analysis of the epistemology of the senses, and a critique of the ocular bias of our culture at large, and of architecture in particular. The inhumanity of contemporary architecture and cities can be understood as the consequence of the negligence of the body and the senses, and an imbalance in our sensory system. The growing experiences of alienation, detachment and solitude in the technological world today, for instance, may be related with a certain pathology of the senses. It is thought-provoking that this sense of estrangement and detachment is often evoked by the technologically most advanced settings, such as hospitals and airports. The dominance of the eye and the suppression of the other senses tends to push us into detachment, isolation and exteriority. The art of the eye has certainly produced imposing and though-provoking structures, but it has not facilitated human rootedness in the world. The fact that the modernist idiom has not generally been able to penetrate the surface of popular taste and values seems to be due to its one-sided intellectual and visual emphasis; modernist design at large has housed the intellect and the eye, but it has left the body and the other senses, as well as our memories, imagination and dreams, homeless."

Från A Daily Dose of Architecture.

Jag tänker ofta på det här, hur dagens arkitektur är så renrakad på hemligheter. Gångar och gator är raka, man kan se helt rakt fram till nästa kala vägg eller där vägen delar sig. Kärleken till vindlande gångar är inte bara ett romantiskt svärmande. Det är snarare det irrationella som lockar hos t.ex. Gamla Stan och monteliusområdet än någon förhoppning om eventuell förlorad autenticitet. Samtidigt är dagens "lekfulla" arkitektur på något sätt självtillräcklig, det känns ofta som att den står som ett monument över en mänsklig föreställning om lekfullhet, som människor sedan kan betrakta och le åt, men någon konkret lekfullhet eller irrationalitet står egentligen inte att finna.

Jag tänker också på hur jag älskar när det luktar om staden. På somrarna luktar det ibland sopor vid Slussen, och även om det är en söt och tung halvstank är den ändå så mycket bättre än när det inte luktar alls. Direkt slår det upp minnen från min barndoms frankrikevistelser, där soporna ofta ligger och jäser och droppar i gathörnen och i portarna. Det är också därför jag har så många minnen från farmor och farfars hus i Östergötland: det luktar där. Gräs, hö, ko, gammalt trä, fräna kemikalier i boden, svag sälta från vattnet, gamla människors ingrodda människolukt.

En stor del av charmen med sommaren är också möjligheten att ha fönstret på glänt, för att släppa in ljuden från gatan. Enstaka rop och skratt som bryter sorlet från bilar, sirener och myllret av steg om man bor i stadskärnan, raska steg och fåglar om man bor vid en bakgata. En stad med dålig akustik är en halv stad.

Moderna byggnader känner man egentligen bara med några kvadratcentimeter av sin kropp, och då ändå via ombud: skosulorna. Ytorna är blanka, saknar karaktär. Rummen i de äldsta delarna av Gamla Stan ser inte sällan ut som fiskenät av parkett, gropar med glest mellan brädornas maskor. De buktar neråt, retar ens balanssinne.

Jag vill leva i sådana städer!

Bild från 3ABXO3.

I affekt

Jag var på bio ikväll, såg Cloverfield. Habil katastrofunderhållning.

Tio minuter in i filmen kommer Alienerad Förortsungdom inklampandes (blandade etniciteter, försök inte), mycket medvetna om hur mycket de stör, törstande efter irriterade hyschanden och tillrättavisningar, för att kunna kontra med ännu mer irriterande uppkäftigheter och åtnjuta någon sorts erkännande av omvärlden. Vid filmens slut hade de givetvis dekorerat hela golvet framför duken med popcorn och flytt fältet.

När jag sovit på saken vet jag att det här i grunden är ett tragiskt kvitto på ett samhälle med havererad integrations- bostads- och fördelningspolitik. Men just nu är det för mig ett kvitto på ett samhälle med alldeles för svagt fokus på ORDNUNG THROUGH SUPERIOR ÖVERVÅLD!!! Jag tror för övrigt att jag till viss del har Jonas Thente med mig på den här punkten.

Jag tror att den här romantiseringen kring ohyfs och revolt är ett proggborgerligt medelklassfenomen som bara omhuldas i kvava seminarielokaler, alla arbetare jag träffat har varit rörande överens om att hyfs och respekt är jävligt bra grejer. Min närmaste kollega på jobbet, en tar-ingen-skit-kommunistkärring från Norrlands inland hatar framför allt två saker: ohyfsade skitungar och snobberi. Kombinationen är förstås värst, men ingen, oavsett klass, undkommer hennes vrede.

Min rss-trädgård

L'orto 19-01-08 (2), originally uploaded by Santa Croce in Gerusalemme.

Jag sitter och städar min Google Reader i en tidslucka på jobbet.

Det är som min egen lilla digitala trädgård, med rötter, grenverk och ädla frukter. Somliga bär bara frukt någon enstaka gång i månaden - tunga och saftiga i dova färger - andra är mer som körsbärsblomster - oöverskådliga mängder av skira små kronblad som blommar och faller bort dagligen. Åter andra blir till slut ostyriga och måste planteras bort eller beskäras till en digest.

Med tiden vissnar alltid några bort, trots växtnäring i form av uppmuntrande kommentarer och trackbacks. Det är alltid lika sorgligt.

8 mars: Berit Ås

Jag var på 8 mars-dagen på Södra Teatern. Överlag bra saker. Tiina Rosenberg var fantastisk konferencier, Vaginamonologerna var sjukt bra. Vedervärdigt väder också, kände ingen som helst skam över att sitta inne och uggla i en kvav lokal i sex timmar.

Såg Berit Ås:

Ofärdig tanke om Thanatos

Två unga kvinnor dömdes idag till livstids fängelse för ett sällsynt hårresande brott - de hade under erotiska och sadistiska former mördat en jämnårig kvinna, och har dessutom inte visat någon som helst ånger inför sina handlingar, utom att de önskar att de dragit ut på plågorna än längre.

Mitchell took at least 45 minutes to die, the court was told. The killers then kissed over Mitchell's dead body before filming the scene on a mobile phone, laughing and mocking the girl's accent. (Länk)

*

Huset som Freud byggde är både nedmonterat och obebott sånär som på några bittra övervintrare sedan ett par decennier tillbaka, och det ska vi nog vara tacksamma för. Åtminstone om vi har oturen att drabbas av allvarliga depressioner och andra psykiska besvär som psykoanalysen mer eller mindre visat sig oförmögen att göra något konkret åt, trots att man envetet hävdat motsatsen.

Dock hittar man fortfarande i husets källare en ljusskygg figur, uppkrupen i ett hörn, sällsynt vital - Thanatos, dödsdriften. Freuds stora förtjänst är enligt mig att han tog de äktmänskliga bråddjupen på allvar, han riktade blicken mot människans stora fantasirikedom när det gäller att förnedra, plåga och skända sina artfränder. Det intressanta är just det brutala, överdrivna och perversa i det, det extra steget. Den mörka twisten på det annars lite banala fenomenet aggression, det steg som känns svårt att rationalisera och reducera med några evolutionsteoretiska hugskott.

Det är antagligen också därför som den behandlats lite styvmoderligt och försvunnit ur samtalet, medan talet om det libidinala levt vidare i högsta välmåga. Könsdriften är för den moderna människan enbart möjlighet, ett ymnighetshorn av njutning och frihet som ligger öppet för alla som vill smaka. Dödsdriften och aggressionen är patologi och skam, bristande behärskning. Notera spänningen dem emellan - notera också likheterna.

Det är fascinerande att dödsdriften och könsdriften verkar förstärka varandra. De tycks vara syskonviljor framfödda av samma trubbiga tendens till mänsklig kärlekslöshet. Det tycks också vara så att de retas av tabun - när människan av antingen rädsla eller vördnad ritar en gräns, skapar en anspänning, stöter tvillingdrifterna fram för att på varsitt sätt överträda den. Ibland växlar de form, som när våldtäkten tar könsdriftens form men är bara våld (våldtäktsmän har sällan erektion).

Freud menade att dödsdriften i själva verket inte i första hand var en drift mot dödandet, utan själva icke-livet, en återgång till det livlösa stoft som är människans vagga. En spännande tanke, säkerligen utan någon som helst förankring i påvisbara fysiologiska fakta.

Freuds nyfikenhet för människans garderobsliv känns värdefull idag på ett paradoxalt sätt: Samtidigt som Freud verkligen är en av de stora normivrarna hos humanvetenskaperna (hans tvärsäkerhet gällande könens egenskaper och hans formulerande av en hel psykologi utifrån den urbana kärnfamiljsmodellen, exempelvis), känns hans öppenhet inför människans irrationella och perversa sidor som en frisk fläkt i dessa wellnesstider. KBT kan kännas väldigt ängsligt och blint som angreppssätt när det gäller sexuella och sadistiska fantasier. De avfärdas som inlärda ångestdämpare och fixeringar, ytskum från knutar i ens livshistoria som går att bända upp med ren viljestyrka. Det kan förstås stämma. Men med det har också möjligheten att tala om det blivit mindre, att reflektera över sin mänsklighet har blivit svårare, om man inte vill riskera att bli omänskligförklarad.

*

Den sortens nyheter som den ovanför, fungerar enligt samma princip som den makabra deckaren: vårt behov av att betrakta tabun överträdas (på ständigt mörkare och mer frånstötande sätt, med fler och fler detaljer) får sitt utlopp, samtidigt som vår civiliserade mänsklighet kräver en bestraffning, mördaren måste fast, ordningen måste återställas. Men inte förrän vi fått veta allt. Om vi kunde skulle vi kanske peta på liket.

Om Vägmärken

Som ung man finns det en oöverskådlig mängd litteratur som handlar om just dig. Otaliga är skildringarna av den unge mannens svårmod, allvar och djupa insikter, i skuggan av framtiden och kärleken. Jag föreställer mig att det är en sorts privilegium, att de möjliga speglingsytorna är fler för mig än för någon annan grupp. Bland klassikerna återfinns Stig Dagerman för åldersgruppen 14-18, och för 19-24 placerar jag Hammarskjöld. Även om anteckningarna framför allt gjorts efter att han själv var 24 känns det som att de slår an strängar som är särskilt känsliga i just den åldern. Och jag tycker det är befriande att slippa ironin och flincynismen emellanåt.

Jag har under åren markerat med små blyertscirklar i marginalen vilka sentenser som just då sagt mig något. Under omläsningarna har jag strukit ut vissa gamla och ritat nya cirklar. Jag daterar svagt bredvid för att kunna se vilka som håller genom åren och vilka som var mer tidsbundna.

Här är några som just nu är cirklade:

Icke blir människodjurets livskrav en bön därför att du sätter Gud som adressat.

*

Ensamhetens ångest bär vinddrag från dödsångestens stormcentrum: blott det är, som är en annans, ty endast vad du gett - om så bara genom att ta emot - lyfts ut ur det intet som en gång skall ha varit ditt liv.

*

"Snart stundar natten -". Alltså ännu ett år. Och om denna dag vore den sista:
"- Hur skulle vi någonsin kunna anses som lurade eller komna till korta: vi som blivit alltför mycket lönade med all sorts lön..." (Eckhart)
Dagarnas remskiva matar oss obönhörligt framåt. En befrielse i detta att det icke finns något udenom. Allt kan jag tumma på med väljarens fingrar, allt - utom detta. Som smälter samman dagar och år till ett enda ögonblick - ett ögonblick före döden, i varje sin del belyst av dödens ljus, att mäta med dödens mått.

*

Livsströmmen genom årmiljoner, människoströmmen genom årtusenden. Ondska, död och nöd, offervilja och kärlek -. Vad betyder "jag" i detta perspektiv? Tvingar mig icke förnuftet att söka mitt, min lust, min makt, människors aktning för mig? Och ändå "vet" jag - vet, utan att veta - att just i detta perspektiv är detta det likgiltigaste av allt. En insikt i vilken Gud är.

*

Oro, oro, oro -
Därför:
att - där möjligheten ger dig skyldigheten att skapa - du nöjer dig med att fylla stundens krav, från dag till dag,
att - angelägen om andras uppskattning och svartsjuk på deras möjligheter till "ära" - du sänkt dig till undran över det öde som skall vederfaras vad du gjort och varit.
Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet - och ambition! Prisa oron som tecknet på att där ännu finns liv.

*

Du är ej oljan, ej luften - blott förbränningspunkten, brännpunkten, där ljuset föds.
Du är blott linsen i ljusflödet. Du kan mottaga, ge och äga blott såsom denna ljuset.
Söker du dig själv "i din egen rätt", hindrar du oljans och luftens möte i lågan, berövar du linsen dess genomskinlighet.
Helgelse - att vara ljuset eller i ljuset, utplånad så att det må födas, utplånad så att det må samlas och spridas.

*

Först i människan har den skapande utvecklingen nått den punkt där verkligheten möter sig själv i dom och val. Utanför människan är den varken ond eller god.
Först när du stiger ned i dig själv upplever du därför, i mötet med den Andre, godheten såsom den yttersta verkligheten - enad och levande, i honom och genom dig.

*

Herre - din är dagen,
jag är dagens.

Fritt fram att kommentera

Tydligen hade jag råkat ställa in så att bara personer med Blogger-konto kunde kommentera inläggen. Nu kan alla som vill kommentera.

flickr: Black and Mild V

Black and Mild V, originally uploaded by Con Mis Ojos Photography.

Tatueringar är spännande. Om man tar valfritt fält av mänsklig aktivitet kan man tänka sig att ungefär 95% av allt som erbjuds kommer vara rent skräp. Med tatueringar är det snarare ungefär 99,995% som är skräp. Desto roligare blir det då när man hittar något som inte är det.

Om jag någon gång tatuerar mig skulle jag kunna tänka mig något liknande bilden här ovanför.

Lite liknande, men ännu bättre, är den här under. Men den vet jag inte var den kommer ifrån.

PS. Jag tycker dock att hela tatueringssvängen känns rätt suspekt. Okej att det är lite pinupromantik och sådär, men nästan alla bilder som inte är tagna från fyra centimeter på en suddig liten tribal är typ Suicide Girls-aktigt smygsnusk. Är det så erotiskt med tatueringar? Okej att det är naken hud, men egentligen är den ju inte det längre. Samma sak verkar gälla i "branschtidningarna" också, att döma av det stadiga utbud som jag skymtar på Presstopp med jämna mellanrum. Alltid en poserande brud-brud på omslaget. Har tatueringar alltid varit porrigt? Jag borde gå till botten med det här. DS

Evelyn Waugh om nåden i Brideshead Revisited

The theme is theological. It is in no sense abstruse and is based on principles that have for nearly 2,000 years been understood by millions of simple people, and are still so understood. But it is, I think, the first time that an attempt will have been made to introduce them to the screen, and they are antithetical to much of the current philosophy of Hollywood. It is for this reason that I venture to restate them briefly here:

1. The novel deals with what is theologically termed, "the operation of Grace", that is to say, the unmerited and unilateral act of love by which God continually calls souls to Himself;

2. Grace is not confined to the happy, prosperous and conventionally virtuous. There is no stereotyped religious habit of life, as may be seen from the vastly dissimilar characters of the canonised saints. God has a separate plan for each individual by which he or she may find salvation. The story of Brideshead Revisited seeks to show the working of several such plans in the lives of a single family;

3. The Roman Catholic Church has the unique power of keeping remote control on human souls which have once been part of her. GK Chesterton has compared this to the fisherman's line, which allows the fish the illusion of free play in the water, and yet has him by the hook; in his own time the fisherman by a "twitch upon the thread" draws the fish to land.

This metaphor appears twice in the novel and should be retained.

Från The Guardian - Waugh versus Hollywood.

Det fetmarkerade stycket säger allt. I nådens verkan återfinns hela spektrat av mänskliga erfarenheter, om än bundna vid rumsliga och somatiska förutsättningar. Det gemensamma är riktningen. Däri ligger det universella.

Småplock

- Dickon Edwards om att han ger ut en ny skiva med Fosca:

Last time I put out an album, I mentioned it on an email mailing list. Someone piped back unkindly along the lines of, ‘Woo! Well, look out, pop charts!’

Well, yes, it’s unlikely the album’s sales will give Nickelback any sleepless nights. But if a tree falls in a forest and no one blogs about it, it does still make a sound.

‘I’m rather happy with the way I fell just then,’ thinks the tree. ‘I fell in a way that was purely me. Other falling trees are available, and have better press agents, but none of them fall quite like me. Maybe no one heard me. Doesn’t matter. I still did it.’

- Fin blogg med exlibrismärken.

- Hysteriskt kul ångesthumor: Garfield minus Garfield.

- Rörande reklamfilm med ångestframkallande slutkläm. Väldigt bra dock.

- Bra kommentar av Katrine Kielos på Zaremba-artikeln.

Kinapunken provocerar med taoism och flum

SvD skriver om kinesisk punk. Det är kul och lite beklämmande läsning. Ulrika K Engström försöker verkligen med proggborgerlig välvilja krama ur de osnutna punkglinen någon sorts subversivitet och politisk aggression, men får bara hånfullt ointresse tillbaka. Under genomläsningen blir det alltmer tydligt att den kinesiska punken är en ren medelklassrörelse med ungefär lika starkt socialt patos som stureplansklubben Solidaritet.

–Jag vill inte vara anarkist och jag vill inte förändra något politiskt. Alla som bor i Kina vet att det är omöjligt att vinna mot det politiska systemet. Om det här var 1968 eller 1989 så skulle jag ha gjort det. Då var det viktigt, då betydde politiken något. Men nu är det inte så längre, säger Lu Chen och förklarar punken som en diffus frihetslängtan med likheter till såväl antikonströrelsen dadaismen som daoismen, en tvåtusenårig religionsfilosofi som går ut på doktrinen wuwei, vilket betyder ungefär ”icke-agerande”. Enligt daoismen är meningen med livet att finna vägen, ”dao”. Människan ska leva i harmoni med naturen och på så sätt förstå världen, utan alltför mycket lagar och regler.

/.../

Därmed förklarar Lu Chen varför han som artist hellre väljer att penetrera sig själv med en ölflaska än att klaga på sin regering. Lu Chen menar att det irriterar honom att punk per definition måste vara politisk i väst. Vi förstår inte det kinesiska sättet att se på den – att det är mer konstruktivt att undvika en konfrontation.

/.../

–Punk handlar om att hitta friheten inom sig själv, säger Lu Chen.

På något sätt sluts liksom cirkeln här. Vi bevittnar den euroamerikanska motkulturskulturens slutgiltiga förpackande till konsumtionsvara, av själva den ideologi som den förespråkade. Lorne L Dawson har skrivit en bok om sekter (jag återkommer till den), och söker den postmoderna sektens ursprung i den euroamerikanska motkulturen under 60-talet. Mycket träffande beskriver han hur den erans radikalism och antiauktoritarism (finns det ordet på svenska?) mest mynnade ut i en radikal självupptagenhet och politikens privatisering, en fruktbar grogrund för dagens liberala världsbild:

The structural realities of modernity, 'technological production, beraucratic organization, and empirical science' had been left intact by the cultural turmoil of the time, and they continued to necessitate a utilitarian orientation to life. As educations ended and jobs loomed, it was difficult to sustain the 'expressive ideals' of the counterculture, founded on unregulatory feeling and pop philosophy. /.../ Moreover, the very success of the sixties had, ironically, helped to usher in a more permissive and hedonistic milieu, well suited to the ethic of mass consumption promoted by advanced industrial societies. Accordingly, the sixties gave way to the 'me generation' and the general cynicism of the seventies and early eighties. In American pop culture, disco displaced psychedelic rock, being radical gave way to being a yuppie (young urban professional), and self-help and encounter therapies were substituted for the revolution.

Visst, på ett sätt är väl den kinesiska punken fortfarande urpunken trogen genom att den faktiskt provocerar rättvisemärkta kulturjournalisters socialliberala drömmar om ungdomligt uppror. Kan man vara mer kultursideinkorrekt än att vara självupptagen och politiskt likgiltig, eller än värre, slött auktoritär?

Och visst finns det ju en öppning för en diskussion om vem som kan vara vad och göra vad globalt sett, vem som styr vad punk egentligen borde vara, att det bara är äkta punk när det görs på euroamerikanska villkor, och så vidare. Momus skrev nyligen en utmärkt text om hur Väst har så svårt att se sig själv som "efter", globalt sett.

Men det är ändå svårt att slå ifrån sig känslan av att kinapunken är en så talande bild för sakernas tillstånd. Att man måste vara medelklass för att ha råd att vara punkare i Kina år 2008 säger på något sätt allt som kan sägas om världen. Om punken någonsin varit radikal har den nu slutligen utsatts för sitt slutgiltiga fadersmord.

Världens bästa klipp sånär som på tre punkter

Det finns bara tre saker som hindrar det här klippet från att vara helt flawless:
1) Texten i början
2) Att det inte är Cher (Jerry Springer ställde ju upp! Come on!)
3) Den SJUKT fula toningen till blyertsskiss de sista sekunderna

I övrigt: Flawless. Jag började nästan gråta av lycka när jag såg det första gången.