Hakan-i-gatansnygg trailer för Street Fighter IV

Trailer på Eurogamer TV (missa inte att den finns i hög kvalitet också). MÅSTE SES!

Capcom har släppt en massa ögongodis från den fjärde delen i serien som firade tjugo år (!!!) förra året. Den här spelserien är alltså äldre än min flickvän. Den är antagligen också den spelserie som släppts i flest versioner av i princip samma spel (hela listan finns här) det ser ut att vara typ 40 olika editions och "Super", "Turbo", "Alpha", osv.

Jag var egentligen lite för liten när Street Fighter II var som störst, och den del i serien som jag förstört flest tummar på lär snarare vara Street Fighter Alpha III, som jag hade köpt av en snäll svartimportör vid Fridhemsplan för typ sju-åtta år sedan. Han åkte till Asien varje vinter och kom hem med mängder av piratade spel, som han annonserade ut på en frimärkesstor yta i Gula Tidningen. Tror de kostade mellan 70 och 100 kronor styck.

Alltså det PIRRAR i magen när jag kollar på den här trailern. Först tyckte jag att karaktärerna kändes lite tunga och biffiga, men när man ser animationerna och flytet i ronderna känns det mer som att tyngden är perfekt avvägd för att skapa en känsla av, ja, tyngd och kraft i slagsmålen. Dessutom är ju tempot ruskigt högt. Och även om det är lite trist att det bara är två nya karaktärer (som känns rätt bleka såhär långt, Viper känns som Cammy och Abel är typ en ren plankning av Cody) är ju Chun-Li tillbaka, till alla fanboys stora glädje och överläppsvettningar.

Mariologisk exkurs

Jag skaffade Virgin Mary-applikationen till min Facebook för ett par veckor sedan. Den heter bara Virgin Mary, vilket får Facebooks standardfraser att låta lite komiska: "Allow Virgin Mary to access my information." "Keep me logged in to Virgin Mary." "Block Virgin Mary."

Mariagestalten utövar en underlig attraktion på mig. Det är inte helt okomplicerat. Det räcker med att bara snegla lite längs hennes konturer för att invändningarna ska torna upp sig: en symbol för - nästan en karikatyr av - de självmotsägande, ouppnåeliga krav som påläggs kvinnan av mannens blick och våld (samtidig oskuld och moder, sexuell på den nervösa manliga smakens villkor); ett ideal av passivitet, tystnad, lydnad; pedagogiskt kontrasterad mot den aktiva, giriga Eva. Att jag attraheras är i så fall deprimerande, men åtminstone logiskt. (Hur själva upplevelsen av attraktion yttrar sig i ett sammanhang där symboliken rör sig i spänningsfältet mellan oskuldsgestalt och modersgestalt är förresten intressant i sig, men jag låter det vara just nu.)

Samtidigt, när jag lagt korten på bordet, återstår något som inte bara känns krasst och unket. Maria har fler bottnar. Rent symboliskt kan man belysa henne från flera håll: Maria var lika aktiv som Gud vid Jesu tillblivelse (f.ö. inte det som brukar kallas den obefläckade avlelsen, den som avses i det fallet är faktiskt Marias egen tillblivelse) - utan hennes i mänsklig frihet uttalade "låt det ske", fiat, hade det varit omöjligt. Maria var i det historiskt-mytologiska sammanhanget ensam representant för hela mänskligheten. Och Gud är, åtminstone teoretiskt, könlös. Någon man var alltså i strikt bemärkelse inte inblandad, valet var hennes eget. Wilfrid Stinissen o.c.d. beskriver idén mycket vackert:

Nu har allt blivit tydligt för Maria. Hon förstår Guds erbjudande. Det sista ordet tillkommer henne. Det är på detta ord som allt hänger. Hela historien har väntat på detta ord, alltsedan Adams fall. Även tidigare har Gud talat till människan, men aldrig fått ett riktigt svar. Kanske får man säga att meningen med det gamla förbundet var att Gud så småningom ville uppfostra sitt folk tills det äntligen var i stånd att frambringa en människa som kunde ge honom ett adekvat svar. Maria uttalar, i mänsklighetens namn, det avgörande ordet: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Ske mig efter ditt ord." Guds ord och Marias ord är ett, de sammanfaller. För första gången efter syndafallet råder det en fullständig överensstämmelse mellan himmel och jord. Precis som vid skapelseakten. "Varde ljus", sade Gud i himlen, och det var ljus på jorden (1 Mos. 1:3).

Således är Marie bebådelse ännu mer mysteriet om Guds disponsibilitet än mysteriet om Marias disponsibilitet. Marias "fiat" är efterklangen av Guds "fiat". Men efterklangen är sannerligen inte något sekundärt eller oväsentligt. Således framgår det också att det man kallar "nyskapelse" egentligen är skapelsens fulländning. Efter att ha arbetat med skapelsen i sex dagar vilar Gud på den sjunde dagen: himlen väntar andlöst på skapelsens accepterande. När detta accepterande äntligen kommer, förkroppsligat i Marias ja, börjar den åttonde dagen, oktaven som bygger på grundtonen, nyskapelsen som inte förnekar något av skapelsen utan i stället fulländar och kröner den. (Maria, i Bibeln - i vårt liv, Karmeliternas förlag, s. 22-24)

Inte förvånande har en del välmenande teologer försökt få Maria att bli "Guds kvinnliga ansikte" - som ett sätt att bejaka olika uttryck för folkliga tolkningar av henne - vilket kanske är behjärtansvärt, men får tråkiga konsekvenser. Gud befästs för tusende gången som manlig, i behov av ett kvinnligt, balanserande komplement. Det är, återigen i den bästa av världar, inte teologiskt riktigt. Kristen antropologi har ingen yin och yang-tanke.

Maria är snarare (vill jag) en allmän idealbild för människans förhållande till Gud, och ska i det perspektivet inte framför allt betraktas som Kvinna, utan just som en bild av den helt och hållet mottagande, av fri vilja till Gud överlåtande människan, till hennes (människans) salighet och befrielse. Här närmar jag mig det jag är ute efter. Jag tillåter mig att göra mariagestalten till en sorts säkerhetsspärr mot en kristendom som ständigt riskerar att slå över i hård juridisk stelhet, moralisk ekonomism och tröttsam machismo. Marias traditionella funktion som den vårdande, förlåtande och tigande har utan tvekan att göra med hennes kön, men i upphöjandet av henne till förebild för alla kristna kan de egenskaperna transponeras och gå upp i människan över könstillhörigheten. Tänker jag mig.

När jag googlade runt efter en klassisk katolsk vits som jag hört (torrt, jag vet) hittade jag den, tillsammans med en kommentar som vill säga ungefär samma sak som jag:

Catholics have a joke about how Peter stands at the pearly gates of heaven, sternly keeping all the sinners and non-Christians out — while Mary keeps watch over the back door of paradise, where she lets all the riff raff in! It’s a classic joke with a kernel of truth: once the Catholic church proves its devotion to Mary by ordaining women, the balance of power between law and grace really will tip in the favor of grace. And maybe that’s what all the traditionalists who are opposed to women’s ordination really fear.

Härifrån

Några religiösa undersökningar

Via Doctor Alazerius: 93 procent av världens muslimer är inte terrorister. Missvisande rubrik egentligen, de resterande sju procenten är knappast heller terrorister - däremot tar de inte avstånd från terror som politisk metod. Oavsett detta är det intressant läsning, även om det värsta kanske är att man vid första anblicken blir positivt överraskad.

Via The City and the World: 28 procent av USA:s befolkning har gått från sina föräldrars tro till en annan - eller ingen alls. Har även The Nation under God börjat spricka i fogarna?

Hela Pew Forum är förresten en väldigt intressant samling stora undersökningar om religionens påverkan på olika politiska frågor (t.ex. kan man få reda på att 67% av landets vita katoliker är för dödsstraff och 63% är för homosexuellt partnerskap, vilket åtminstone förvånade mig). I anknytning till artikeln ovanför om muslimers inställning till terrorism kan man också läsa vidare om att de flesta amerikanska muslimerna tillhör en välanpassad medelklass, och att kristna evangelikaler tar den egna religionen på större allvar än många muslimer.

En kul detalj är att blott 1.6% av amerikanerna kallar sig ateister, medan imponerande 12.1% säger sig tro på "nothing in particular", vilket i alla fall jag tycker är en lite rolig formulering. Astrologi och feng shui, månne?

"Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt" i ny utgåva

På lunchen slank jag in på Pocket Shop en halv minut och noterade att Oliver Sacks klassiker Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt har kommit i ny upplaga, efter att länge ha varit slut på förlaget. Det nya omslaget är rätt fult jämfört med det jag har, men innehållet är fortfarande utmärkt populärvetenskap.

Sacks skriver rörande om de underliga neurologiska skador som är bokens tema - det är sällan man kan skriva utan ironi om varm medmänsklighet, men Sacks är verkligen sprängfylld av den. Det blir kanske extra tydligt i ett sammanhang som annars lätt blir torrt kliniskt och människosynen sjukdomliggörande och "forskande" på ett lite obehagligt sätt.

Bilden från Bokrecension.se.

Inte utan ett visst mått av stolthet

Ja, jag är faktiskt ganska stolt. Och DET ÄR KLART att det är jättelätt att shoppa en sån här bild och skriva precis vad man vill, men det har jag ju ingen anledning att göra.

Testa själv här.

PS. Jag har funderat ganska mycket på om det inte borde gå att göra en formel för hur man kan räkna ut poängen (förutsatt att man träffar alla klockor och fåglar). Man får ju 10p för varje klocka, och så dubbleras den poäng man har för stunden för varje fågel man träffar. Kurvan borde alltså rimligen följa något sorts trappstegsmönster, där stegen blir exponentiellt högre vid vart tionde steg (eller hur ofta fåglarna nu dyker upp)? Någon matematiskt lagd person som kan ge någon input? DS

Fascistisk kyrkoarkitektur

Kristendomen har som bekant inte världens bästa track record när det gäller förhållandet till den världsliga makten. Franco, Mussolini, i viss mån Hitler, Salazar i Portugal (katolsk fascistisk diktatur 1933-1974), med flera. Trots det finns det ganska få kyrkor uppförda i klassiskt fascistisk stil (även om en del säkert tycker att de flesta romerska och gotiska kyrkorna har något totalitärt och skrämmande över sig).

Ett undantag har jag dock hittat: National Shrine of the Little Flower Catholic Church, underligt nog belägen i USA. Grundaren, Fader Charles Coughlin, var dock uttalad fascist och höll uppviglande radiotal från själva kyrktornsbyggnaden. Det är tveksamt om talen kan kallas predikningar då de nästan aldrig tog upp trosfrågor, utan mer fokuserade på att uttrycka sitt stöd för Mussolini och Hitler och dessas antisemitism. Efter Kristallnatten (som f.ö. inte var ett isolerat tyskt fenomen utan skedde på flera håll i världen, också i USA) hade han t.ex. på klassiskt antisemitiskt sätt lagt skulden på judarna själva. Vatikanen gjorde, tillsammans med Joseph Kennedy, vad de kunde för att tysta Coughlin, men förgäves.

Det allra mest deprimerande i sammanhanget är väl att hans radioprogram inte var någon lokal rättshaveristisk angelägenhet, utan nådde enligt uppgift en knapp tredjedel av den amerikanska befolkningen, och han fick 80000 lyssnarbrev i veckan. Han var otroligt populär. Hans program tystnade slutligen genom direkt påverkan från the National Association of Broadcasters, när USA officiellt tagit ställning i kriget och därmed började lägga upp strategier för inrikes nyhetsspridning - alltför känsliga politiska ämnen censurerades. Man fick till och med postverket att vägra sprida hans publicerade texter. En sann eldsjäl, alltså.

Ironiskt är förstås att kyrkan är uppkallad efter helgonet Thérèse av Lisieux, som dog blott 24 år gammal. Hon är framför allt känd för sin barnsliga men mycket djupt upplevda tro. Hennes blidhet och oskyldighet kontrasterar på ett beklämmande sätt med Coughlins frustande aggressivitet.

För den som är bekant med HBO-serien Carnivàle kan det också vara kul att veta att Brother Justin var delvis inspirerad av Fader Coughlin.

Post från farmor

Farmor har åldrats ganska snabbt de senaste två-tre åren. Hennes röst är tunnare på telefon numera, hon är krokigare och sömnigare men sover ändå dåligt. Vi delar en allmän oro för världen och mänskligheten, vi förstår varandra.

Farmor var kommunist rätt länge (och brukar fortfarande hävda att hon är det med jämna mellanrum), men är inte särskilt kollektivt lagd. Hon har en enorm integritet och jag tror ärligt talat aldrig att hon haft några illusioner om någonting, vare sig politiskt eller religiöst. Hon har arbetat på bank större delen av sitt liv och läste konsthistoria för att inte känna sig helt understimulerad som hemmafru. Hon läser fortfarande så mycket hon orkar och har en imponerande koll på klassisk musik, även för en pensionär.

Böckerna i paketet har sin egen historia. Boken om Jung var mest en bonus, jag nämnde bara att jag gillade honom i förbifarten på telefon (det kändes i efterhand lite skönt att säga det till en person som inte såg det nervöst halvironiska i det uttalandet utan bara tog det som ett okomplicerat faktum). Huvudrollen spelas av den andra boken - Väder, vind och livets allvar, en brevväxling mellan Martin Lönnebo och Tomas Sjödin. Jag gav den till henne i födelsedagspresent i november förra året, och det visade sig fort att det var något av en lyckträff.

Under en av våra bilfärder över de östgötska slätterna, antagligen på väg upp mot Omberg (De blommande skogarnas berg), nämnde hon att hon faktiskt varit på retreat hos Martin Lönnebo en gång i sin ungdom. Sin strävhet trogen hade hon svårt att gå in i övningarna, hon kände sig mest okoncentrerad och "fånig" - hennes favorituttryck. Men jag vet att hon ber om kvällarna, och jag har uteslutande henne att tacka för att ha introducerat mig till Dag Hammarskjölds Vägmärken. Jag fick också ta med mig hem en kopia av Fra Filippo Lippis madonnamålning senaste gången jag besökte henne. Hon hade köpt den i en liten affär vid Petersplatsen just när salig Johannes Paulus II talade någon gång på 70-talet, när hon var där med sin syster. Den brukade hänga vid huvudändan av hennes säng. Hon är på intet sätt religiöst oskyldig.

Vilket alltså visade sig ännu tydligare när vi pratade om den här brevväxlingsboken. Hon läste den två gånger på raken, och nu är det alltså min tur att läsa den. Tanken är att vi ska brevväxla om boken sen. Hon har markerat med blyerts här och var. Också där lyser hennes temperament igenom, det är viss slagsida mot de passager som handlar om hur allvaret måste vägas upp med skratt och lättsamhet. Jag känner igen det hos många i hennes generation, helt säkert en kristendomsskada sprunget ur det gamla Sverige. I sitt sammanhang sympatiskt alltså, men för en ungdom av idag kanske lite snällt i jämförelse med det betydligt mer exotiska hos religionens stränghet. Jag antar att det är den sortens insikter om varje generations förutsättningar som kallas perspektiv.

flickr: St. Claire of Assisi

St. Claire of Assisi, originally uploaded by Orchard Lake.

Jag har oväntat fått ett par dagars ledighet såhär veckan mot min födelsedag på fredag (helt orelaterade men sällsynt vältajmade händelser), och har som seden bjuder inte haft särskilt mycket för mig. Jag har legat en hel del och läst i badet, vilket är en konst i sig, och jag har ätit lunch senare än vanligt om dagarna. Ungefär så.

Jag har också tagit mig tid att se mig omkring i det snåriga landskap som är fotocommunityn Flickr. Med "two billion images" av skrämmande ojämn kvalitet, och ett utforskargränssnitt som egentligen är riktigt dåligt (det förutsätts dels att man vet vad man letar efter, dels att alla användare behagat tagga alla sina bilder med alla tänkbara ord som kan ha med bilden att göra), blir det sällan så att jag orkar slösurfa någon längre tid.

Hur som helst hittade jag gruppen Holy Cards, där jag också hittade bilden här ovanför. Den föreställer S:ta Klara av Assisi, samtida med Franciskus och grundare av klarissorna, franciskanerordens kvinnliga gren. Heliga kort (de är ungefär lika stora som vanliga spelkort) är ett utbrett folkligt fenomen i katolska länder. De föreställer oftast ett helgon eller en biblisk scen, och har ibland en kort bön på baksidan. Vid konfirmation, dop, bröllop och andra personliga firanden får huvudpersonen ett kort, ofta med ett handskrivet meddelande eller liknande, som ett minne och som en hjälp att minnas det kortet påminner om.

Det jag gillar med kortet som idé är dels själva bärbarheten och smidigheten, att man kan ta det med sig vart man än går, och att själva budskapet hos varje kort är så koncentrerat, en ensam klar tanke som slår upp i en vid anblicken. Tecknarstilen är opersonligt from och enkel, men inte lika uppfordrande som den mer klassiska ikonen.

Det jag först trodde var ett litet bedårande urverk visade sig vid närmare undersökningar vara en monstrans, den behållare som hostian (oblaten för oss vanliga dödliga) förvaras i innan själva eukaristin (nattvarden).

Länktips: Cecil Adams utreder sagornas snuttifiering

Intressant: And they lived happily never after: Were the original versions of classic fairy tales more dark and bloodthirsty than what we know today?

[Sleeping Beauty] comes from a ground-breaking collection of folktales now known as the Pentameron, assembled in the early 1600s by the Neapolitan courtier Giambattista Basile; like its namesake, Boccaccio's Decameron, it's structured within a framing narrative of people sitting around telling stories. Among tales of torture and bestiality we find one about a young noblewoman named Talia, who gets some lethal flax jammed under a fingernail and drops dead. Soon enough a king, out hawking, spies her inert body, feels "his blood course hotly through his veins," and decides to make his move. Fine, he seems to believe he's getting off not with a cadaver but with a delightful young woman who happens to be out cold, but that's hardly an excuse.

Anyhow, he zips up and rides away. Nine months later, the still-stationary Talia gives birth to twins; while attempting to nurse they accidentally suck the sliver out of her finger and so restore her to life. On his eventual return the king resolves to bring Talia and the kids home with him. Unsurprisingly, his wife (yup, this charmer is married) doesn't like the idea and attempts to have the twins cooked and fed to their dad, but she gets caught and is burned alive as punishment.

När jag var liten och såg Disneys filmatiseringar av äldre sagor var jag för liten för att egentligen tänka på var sagorna kom ifrån från början, jag försökte bara hänga med så gott det gick och känna tillfredställelsen vid dramats återställande klimax. Men i ljuset av artikeln ovanför är det kanske inte så konstigt att de ibland framstod som ganska ologiska (det kan förstås också vara att jag är notoriskt dålig på att se film och nästan alltid måste se om en film för att egentligen förstå vad den handlar om).

Huruvida barn mår bra eller dåligt av att tidigt utsättas för tillvarons råa vansinne eller ej kan jag inte uttala mig om, men man kan ju tänka på att t.ex. Gamla Testamentet hör till de brutalare (och för ett barn dessutom ganska obegripliga) litterära verken med störst spridning i svenska hem genom historien. Det var dessutom påbjudet att man lärde sig de här historierna. Gör lyckliga slut barn optimistiska och tillitsfulla eller naiva och dåligt rustade för verkligheten? Ho vet.

Flyttrapport

Hejdå blogg.se. Jag stod länge ut med det värdelösa gränssnittet, den irriterande bristen på en "gamla inlägg"-länk, det skrattretande faktum att man inte kunde klistra in text på andra sätt än att att alla radbrytningar och specialtecken försvann (som ett extra hån kunde man dessutom kryssa i rutan "behåll radbrytningar", utan effekt). Nu har jag flyttat till Amerikat, här fungerar det mesta som det ska. Sidan har också fått ett litet ansiktslyft.

Namnet är mer ett tecken på hur många blogspotadresser som redan var upptagna än något annat, men för den nyfikne är det en grekisk teologisk term som syftar på det ständiga, ömsesidiga genomflödet av Fadern till Sonen genom Anden och av Sonen till Fadern genom Anden, som en belysande (?) bild av hur Gud är både tre och en på samma gång. Tankefiguren har sedermera mer poetiskt tolkats som en sorts Guds oupphörliga skapelsedans i och med sig själv, vilket jag tycker är en ganska sympatisk tanke.

I och med flytten har jag också tänkt släppa sargen lite mer. Fler foton och mer verklighetsanstruket tilltal utlovas.

PS. För den som händelsevis vill gräva ner sig ännu mer i perikoresen kan man förslagsvis titta på Wikipediaartikeln. DS