Vimeo: Too much candy

Too much candy from Capucha on Vimeo.

Tack till Thomas för tipset. Det är ju inte utan att den biologiska klockan börjar ticka ljudligare när man ser sånt här. Dödligt cute.

Det goda livet

Mljet, originally uploaded by neilpeach.

I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.

Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)

Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.

Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.

Wild Combination: Ny trailer

Delicious new trailer is delicious

Eftersom jag följt det här projektet sedan starten (visserligen bara på internet, men det är väl lika nära som något annat medium idag) och till och med donerat en inte blott symbolisk summa till produktionsteamet (för att de skulle kunna köpa loss rättigheterna till arkivbilderna på Arthur) rör det mitt hjärta att se den ha vuxit till en så vacker skapelse.

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat att That's Us/Wild Combination faktiskt bokstavligt talat är världens bästa låt (Youtubeklipp här). Att dokumentären döpts efter den känns väldigt fint.

Can't wait!


P.S. Hittade en version av Jens Lekmans vid det här laget ganska välkända cover på Arthurs A Little Lost som var hemskt rörande: Länk. Missa inte det lilla stråkarrangemanget i andra versen.

Recept på en i alla väsentliga avseenden perfekt dag

- Vaknar av sig själv strax före halv åtta när klockan ringer. Är inte sjuk.
- Promenerar till jobbet i frisk sensommarvind. Kommer dit med drygt fyra minuters marginal.
- Har på sig en ny och fin tröja.
- Har en lugn men stimulerande dag på jobbet.
- Äter gårdagens middag till lunch (okej, det är väl kanske inte optimalt, men matlåda!) och läser. Jag erkänner härmed att min tidigare tes om att det är "lika dyrt att laga egen mat som att köpa färdiglagat på stan" är världshistoriens största livslögn.
- Slutar jobbet kvart i fyra, tack vare den nerkortade lunchen.
- Tar en sväng på stan, går på bussen men inser att kajen vid Gamla Stan ser så inbjudande ut att man går av efter en station och sätter sig och läser i solskenet.
- Läser drygt 100 sidor i valfri någorlunda meningsfull bok. Det här är viktigt för mig. Idag började jag på Den kristna hedonismen, som överraskande nog visade sig vara helt briljant. Stilen är syrligt avmätt, i föreläsningston. Gnostikerna framstår mer och mer som världshistoriens fnoskigaste typer.
- Handlar mat på vägen hem på väl vald matvarubutik. Blir glatt överraskad av hur mycket man får för pengarna och inte tvärtom.
- Lagar en alldeles utmärkt middag.
- Som avnjuts tittandes på Buffy the Vampire Slayer.
- Skriver ett blogginlägg om alltihop.

Bloggtips: Girl in the Machine

Joy! Har hittat en jättebra teamblogg om feminism och gaming! Finns inte så mycket att tillägga, den talar för sig själv: Girl in the Machine

Bra inlägg jag läst so far:
- The Horror Heroine Effectiveness Scale
- Exploring Androgyny in Video Games
- Alice Elliot's Divinity

Operation Immortality

Solar System, originally uploaded by turbojoe.

Via Kotaku: Cliffs of Dover Guitarist Adds DNA to Project Immortality

[Eric] Johnson, Pike and Bruton [...] will be adding their digitized DNA as well as their influences, instruments of choice, and examples of their work, to the “Immortality Drive,” a storage device which Garriott will store on the ISS as part of Operation Immortality. The Immortality Drive is currently in the process of being loaded with information from people all over the world at the OperationImmortality.com website.
Visitors to the website can submit their suggestions for humanity’s greatest achievements, leave their immortalized message for future generations, and may even have their DNA selected to join the rock stars on an out of this world trip to possibly become the future of mankind.

Först och främst: Jag älskar Cliffs of Dover. Bästa låten i Guitar Hero 3. Så.

Samtidigt som jag är rätt förtjust i det här med att få tummen ur och börja kolonisera solsystemet (the dream of Mars will never die) och i förlängningen hela Universum, är jag inte lika förtjust i tidskapselsprojekt. Okej om man faktiskt väntar sig att någon avart av mänskligt liv ska hitta lämningarna om tusen år, då finns det fortfarande en chans att de kan relatera till innehållet och få ut något av det. Men känns det inte helt orimligt optimistiskt att någon annan livsform än människan alls skulle kunna begripa vad det är vi skickar ut? De kanske inte ens har öron att höra med eller fingrar att plinka med.

Dessutom tycker jag att sparandet av den egna DNA-uppsättningen känns så tragiskt som projekt. Såvida man inte kan lyckas digitalisera hela sin hjärna och skapa en fantomkropp (för att inte stimulansinflödet ska avstanna och hjärnan ska glömma hur det känns att faktiskt ta in världen) kommer man som person ha rätt liten glädje av att det om tusen år klonas någon med exakt samma DNA-uppsättning som en själv. Man är fortfarande fast i sin egen kropp idag, och när man väl är död är man död.

Men tanken svindlar: Att med digital teknik kunna ta sömlösa hopp från en döende värdkropp till en ung och frisk, och ändå behålla sin livshistoria intakt i ett levande minne. Det vore något.

Postsecret

På Postsecret såg jag för några veckor sedan ett kort som jag inte kunnat sluta tänka på. Vad jag vet arkiveras inte korten (annat än i postsecretmannens egna arkiv, för att sedan släppas i glansiga coffeetableböcker), så jag kan inte svära på att det var exakt såhär texten löd, men ungefär:

I always said I would never understand your faith because it was so illogical.

Then I realized you believed in ME and now I understand.

Bilden är inte så banal som den först kan framstå. Jag kräver inte att man ska kunna tala till hundra procent logiskt om tro, men man måste kunna tala om den på något sätt. Bilder som denna ställer dörrar på glänt.

Den för också tillbaka behovet av en i klassisk mening personlig Gud, en Gud som är ett Du och inte ett Det, för att stjäla en rätt sliten bubersk tankefigur. Många i postsekulära samhällen tror ju på "något", "en kraft", men de som faktiskt tror på en personlig Gud är försvinnande få. Jag är övertygad om att det är något oersättligt som går förlorat i den nerbantningen.

Reality check: Bokinköp

I anknytning till det förra inlägget tänkte jag att jag skulle göra en liten delårsrapport för mig själv och se hur mycket böcker jag egentligen har lyckats samla på mig under årets första sju-åtta månader. Jag räknar in serierna.

Böcker:
Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat
R.W. Connell - Maskuliniteter
Martin Lönnebo - Bibelns pärlor
Red. Lars Gustaf Andersson & Elisabeth Mansén - Vidgade sinnen
Johannes av Korset - Levande kärlekslåga
Johannes av Korset - Andlig sång
Anders Arborelius - Allt eller intet
Emilia Fogelklou - Minnesbilder och ärenden
Marisha Pessl - Fördjupade studier i katastroffysik
Maria Sveland - Bitterfittan
Rowan Williams - Tystnad och honungskakor
C.G. Jung - Jaget och det omedvetna
John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Gunnel Vallquist - Texter i urval
Gunnel Vallquist - Till dess dagen gryr
Hjalmar Ekström - Utblottelse
Per Mases - En liten vägledning till tystnaden
Anders Piltz - En liten vägledning till att läsa Bibeln
Helena Granström - Alltings mått
Nathan Söderblom - Tal och essayer
Torgny Lindgren - Dorés Bibel
Torgny Lindgren - Norrlands akvavit
Arthur Koestler - Lotusen och roboten
Clarence Crafoord - Människan är en berättelse
Pierre Bourdieu - Moteld
Liv Strömquist - 100% Fett
Simone Weil - Väntan på Gud
Mohammed Omar - Parakletos
Mara Lee - Ladies

Manga:
Kei Toume - Lament of the Lamb, 1-7
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata - Death Note, 1-6
Osamu Tezuka - M&W

Serier:
Alan Moore - Promethea, 3-5 (fick 1 och 2 av T)
Neil Gaiman - Sandman, 1-5
Joann Sfar - The Rabbi's Cat, 1-2

Jag måste nog sätta mig ner. Allt som allt blir detta 53 individuella böcker, om man räknar varje seriealbum som en bok. Bara de riktiga böckerna är drygt 30 stycken. Samtidigt... Tja, det är kanske vad en storrökare skulle lagt på cigaretter under samma period, jag vet inte. Många av böckerna är ju trots allt pocket eller från antikvariat och kostar därför oftast mindre än en hundring styck. Men det är ändå sex och en halv bok i månaden, drygt fyra i månaden om man bara räknar "riktiga" böcker. Tack gode Gud för antikvariat.

Sett till de faktiska böckerna tonar en, åtminstone för mig, rätt väntad bild fram: Idel religiös läsning, uppblandat med lite samtida verk och ett par ekon av mitt mörka akademiska förflutna. Det är väl lika bra att spela med öppna kort. Kommer antagligen bli mer och mer psykologiskt inriktad litteratur framöver.

*

Och, ehm, jag köpte faktiskt ett par böcker till idag. Det var 40 procents rea! Utförsäljning! Don't look at me like that! (Aderton Antikvariat vid Studentpalatset, om någon undrar).

Michel Onfray - Den kristna hedonismen. Intressant tema, jag är inte sämre än att jag gladeligen ger mig i kast med kristenhetens inre motsägelser och spänningsfält. Inbillar mig att jag kommer lära mig en massa nyttigt, även om jag inte är så förtjust i Onfray och hans hedonistiska manifest.

Pierre Teilhard de Chardin & Louis Massignon - Artos banbrytarserie. Liten essäbok om två katolska tänkare på gränsen till det relativistiska tidevarvet - den ene är vetenskapsman, den andre islamolog. Båda ska enligt uppgift ändå ha lyckats hantera mötet med både vetenskapens framsteg och den religiösa pluralismen utan att tappa tron, tvärtom. Får se om jag blir övertygad.

A. Alvarez - Natt. "En undersökning av nattlivet, det nattliga språket, sömnen och drömmarna". Låter lite flummigt, men författaren (som faktiskt bara verkar heta "A") är litteraturkritiker, så jag litar på att han håller sig på rätt sida av snömosgränsen. Dessutom gillar jag tematiskt upplagda böcker.

Johan Huizinga - Ur medeltidens höst. Med tanke på hur ofta jag har tänkt att jag ska läsa den här (med intresset för det katolska kommer intresset för det medeltida av bara farten) kunde jag inte låta bli när den gick för ynka 48 kronor efter rabatten. Ful utgåva.

Johan Cullberg - Kris och utveckling. Har en känsla av att jag kommer att behöva läsa den här förr eller senare.

Clarence Crafoord - Hjärtats oro. Mer psykologi, denna gång om åldrandets, sjukdomens och döendets psykologi. Lagom poetiskt för att jag ska bli nyfiken. Dessutom gillar jag Crafoord sedan tidigare.


P.S. Att jag vet att en person som bara heter A ändå är en man är helt enkelt för att det finns en bild på honom på en av flikarna...

Min ursäkt för att smyga runt i antikvariat i tid och otid

Jenny: Honestly, what is it about them that bothers you so much?
Giles: The smell.
Jenny: Computer's don't smell, Rupert.
Giles: I know! Smell is the most powerful trigger to the memory there is. A certain flower or a whiff of smoke can bring up experiences long forgotten. Books smell... musty and rich. The knowledge gained from a computer is... it has no texture, no context. It's there and then it's gone. If it's to last, then the getting of knowledge should be tangible. It should be, um, smelly.

- Buffy the Vampire Slayer S01E08

Girls of Gaming

Ny trailer för Resident Evil 5

Okej, jag erkänner. Det ser faktiskt mer lovande ut än det har gjort förut. De korta nattklippen ser strålande ut, fienderna ser äckliga och fina ut, och äntligen har man fått se andra miljöer än kåkstaden. Bortsett från de komiskt klyschiga storykaraktärerna (vit kostym, galet skratt: check; tilltagen urringning, giftsprutor: check; ansiktsmask, cape: check) tror jag faktiskt att det kan bli något den här gången också. Enda risken som jag ser det är att det blir Resident Evil 4.1 och inte 5. Dessutom: Biljakter, explosioner, masspsykoser... Metal Gear Evil, någon?

*

Från det ena till det andra: Trailern ovanför är som synes från Eurogamer, min personliga hovleverantör av recensioner, artiklar och videoklipp. I likhet med t.ex. svenska Level och Super Play finns där minst en tjej på redaktionen, vilket alltid muntrar upp. Med tanke på att spelvärlden ofta känns lika inkluderande som Rotary blir minsta framsteg på den fronten något av en världshändelse. Tack vare internet har det dock dykt upp en del initiativ på området, t.ex. Feminist Gamers, Gamer Girls Unite, Gamegirl.com, Game Girl Advance, och ett par till.

Men problemen blir tydliga redan på första sidan googleträffar (för att inte tala om bildresultaten): Tjejer + spel betyder fortfarande antingen barbiespel (vilket egentligen är det mest hånfulla: nästan alla spel som riktar sig till tjejer är faktiskt barnspel) eller ögongodis för manliga gamers. Gametrailers.com gjorde nyligen sitt bästa för att försämra det tillståndet genom att lansera Girls of Gaming, en portal för reklamsnuttar och "artiklar" av tveksam verkshöjd, som alla har gemensamt att de försöker förena bikinibrudar och gaming. Inget ont om bikinibrudar (varma dagar spelar säkert många tjejer i bikini), men det känns ändå rätt fattigt som koncept. Kort sagt: Borde inte killar som gillar spel börja fatta att det är mer intressant för dem att ha levande tjejer att spela med än filmade tjejer att runka till?

I det perspektivet är antagligen World of Warcraft ett av 2000-talets viktigaste feministiska initiativ.

Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

Sundén - Utdrag

Franciskanens bekymmerlöshet liksom Zenmästarens, deras broderlighet och ömhet gentemot alla levande varelser, torde sammanhänga med något som Chesterton försökt att formulera på följande sätt:
"Att vi alla i varje detalj, varje ögonblick, är, som en kristen skulle säga, beroende av Gud, eller, såsom till och med en agnostiker skulle säga, beroende av tillvaron och tingens natur, det är icke en fantasins illusion. Tvärtom är det ett fundamentalt faktum som vi hölja med det dagliga livets illusion, liksom med en täckelse. - Den som har sett hela världen hänga på Guds barmhärtighet, som på ett hår, han har sett sanningen, vi skulle kunna säga den nakna sanningen". Stigmatiseringen innebär ett övervinnande av misstron mot denna barmhärtighet, liksom Zen-upplevelsen innebär övervinnandet av den buddhistiska misstron mot livet. Religion innebär och betyder, det visar jämförelsen mellan kristendom och buddhism, människans relation till helheten.

Hjalmar Sundén - "Hedendom i kristendom", taget ur essäsamlingen Älgskyttar, helgon och exegeter, W&W, s. 92.