DN plankar Filter?

Jag brukar rätt sällan kräla ner från mitt elfenbenstorn och befatta mig med den prosaiska verkligheten, men nu kunde jag inte låta bli att reagera: Visst har DN gjort precis samma reportage som Erik Almqvist gjorde i andra numret av magasinet Filter när de skriver om att de svenska jordgubbarna har blivit vattnigare? Skamlöst, i så fall.

Avslutningsvis, detta med djuren

Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

― Ords. 15:17

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

With all the carnivores and destructors of it...

Idag blev jag för första gången på länge den tjuriga vegetarianen i sällskapet. Jag brukar inte följa med när de andra går på lunch på kontoret, framför allt för att de går så tidigt. Jag brukar bli helt slut framåt fem om jag äter lunch redan halv tolv. Men så undviker jag också medvetet att vara besvärlig och göra en affär av min position. Autentisk diskussion förra veckan två kollegor emellan:
- Ska du med på lunch?
- Vad ska ni äta?
- Kött.

Så... ja.

Men idag följde jag i alla fall med. Vill ju inte bli total paria på kontoret. Anade oråd redan vid menyn: Inget vegetariskt i sikte. Inte ens en sallad kunde man få. Tänk snabbt. Sprang iväg några meter till ett annat ställe där jag vet att man kan få vegetariska hamburgare (extremt bra sådana också). Som vanligt tar det alltid tio gånger så lång tid att få något vegetariskt, men det är jag van vid. Inbillar mig nästan att väntan inför mat har någon sorts uppbygglig effekt, slow food och så.

När jag fick burgaren och gick tillbaka för att smygäta med mitt sällskap, fortfarande utan att göra någon affär av det hela, tar det förstås bara en minut innan jag blir avhyst av en av servitriserna. No hard feelings, jag vet att hon bara gör sitt jobb. Sätter mig på hötorgstrappan i solskenet och äter ensam.

Visst, det är ingen rättighet att få vegetarisk mat. Visst, det har faktiskt blivit mycket bättre vegetariskt utbud på nästan alla lunchställen, restauranger och snabbmatsställen de senaste tio åren. Men jag hatar att det fortfarande känns som att man gör något fel när man ber om det.

Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.



Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

ภาษาไทย

Thai Script, originally uploaded by pakalakamino.

På jobbet har jag då och då under de senaste veckorna kommit i kontakt med skriven thai. Som tvångsmässig språknörd brukar jag stanna upp några minuter för att försjunka i de exotiska tecknen. Det första intrycket är att de flesta tecknen har ungefär samma grundsiluetter, lite liknande våra N, U och J. Många av tecknen ser ut som små stiliserade elefanter sedda framifrån - två ben och små krumelurer som kringlar sig kring sidorna, snabeln i min liknelse: ค, ฑ, ส. Ibland ligger elefanten på rygg: น, ช, ง.

Rätt fort konstaterar jag att det här är en väldigt begränsad insikt. Trots att tecknen är ungefär lika stora tycks de finnas i oändliga variationer. Jag konsulterar Wikipedia: Thai har 44 konsonanter. Nästan dubbelt så många konsonanter som svenskan har bokstäver! Utöver det har man 30 vokaler och som om inte det vore nog är thai ett tonande språk med fem olika sätt att betona varje vokal (tonerna kan man lyssna på här). Jag får också lära mig att de flesta glosorna bara består av en stavelse. Vokalerna skrivs, som på t.ex. arabiska, som diakritiska tecken ovanför eller under konsonanten. Man har inte mellanrum, bara i undantagsfall skiljetecken. En bild av ett extremt komprimerat språk målas upp. Hur man som utlänning i vuxen ålder skulle kunna tränga i den här myrstacken av gradskillnader och närma sig något flyt i språket är för mig helt obegripligt.

*

För den som är intresserad av skriftspråk rekommenderar jag förresten den väldigt användarvänliga sidan Omniglot, där man kan sitta och klicka runt bland olika alfabet och teckenuppsättningar i timmar, förundrad.

Vad jag saknar är en liknande sida med handskrivna alfabet. Visserligen har tryckta tecken en sorts stram charm, men jag tycker det är ännu roligare att se hur folk går från originaltecknets välavvägda linjer till snabbt nerkladdade anteckningar och vykortshälsningar i bläck eller blyerts. Hur det ser ut med latinska bokstäver har jag ett rätt bra hum om, men jag skulle gärna se det på hebreiska, grekiska, ryska, koreanska, khmer... Finns detta någonstans?

Rollspel och musique concrète

Square-Enix gör ett spel till iPod. Mycket riktigt: Man spelar med hjälp av låtarna man lagt in och styr med snurrhjulet. Om jag tolkat infon rätt skapas karaktären utifrån låtens ljudbild och struktur (exakt hur är oklart), och så använder man dem för att slåss i relativt välkända rollspelsslagsmål i turbaserade rundor. Man levlar sina karaktärer genom att lyssna på låtarna utanför spelet. Spel som är såhär stenhårt konceptuella brukar antingen bli droglikt beroendeframkallande eller nästan ospelbara. Återstår att se vilket det blir.

En annan tendens hos spel som går ut på att bli bättre genom upprepandet av rätt enkla mönster, typ grinding i MMORPGs, är att de riskerar att bli ganska mekaniska till upplevelsen. Känslan blir närmare ett lite analt pillande med siffror än att bli bortsvept till en annan värld. Att folk kommer låta sina iPods ligga i laddaren vid sängbordet dygnet runt, spelandes helt komiskt konstiga playlists för att levla sina karaktärer är nog att räkna med, givet att spelet blir populärt från första början.



En annan sak man kommer att tänka på är det här med hur själva överföringen av egenskaper från ljudinformation till karaktär kommer se ut. En annan logisk följd av mekaniseringen av spelupplevelsen är ju att folk förr eller senare kommer lista ut vilka ljudkombinationer som ger de bästa karaktärerna, och skapa artificella ljudfiler som bara ska tolkas av programmet. Lite beroende på hur själva tolkningen fungerar kommer det antagligen ge upphov till ganska intressanta kompositioner, bruksljud helt utan avsikt att bli uppspelade för människoöron...

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kommer att tänka på den bärbara konsolen Barcode Battler från 1991, som gick ut på ungefär samma sak, fast med streckkoder. Spelarna väntades knata runt i butiker och storköp och scanna av streckkoder på olika varor, för att sedan se vad koden tolkades som - en ny karaktär, en fiende eller kanske ett vapen eller någon annan pryl. På något sät känns det som att dagens butiksägare skulle vara väldigt misstänksamma mot mellanstadieelever som gick runt i butiken med någon liten dosa utan att någonsin köpa något.

PS. Tack Thomas för tipset!

PPS. Blogger strular lite idag, så jag vet inte hur feeden ser ut. Och förresten vet jag att det här inte handlar om musique concrète, men det är så svårt att komma på snärtiga inläggsrubriker som inte låter som föredragen man skulle hålla för klassen i högstadiet.

Frieda G. Riess

Det här är nog första gången jag nästan bara lägger upp en bild som ett eget inlägg. Det är ett led i mitt projekt att göra min blogg mer aktiv utan att lägga ner märkbart mer tid på den.



Frieda G. Riess - Självporträtt, 1922.

Asmodernt

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...

van Goghs Rum: Utdrag

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

Länktips: Hijab Style

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:





Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...