Mer Current 93

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.

The best things in life are free

...but you can give it to the birds and bees
I want money

*

Livet har ändrat form sedan jag började arbeta heltid. I fredags fick jag min första lön, plus att jag fick timlönen från mars samma dag. Lagt till det var pengarna T hade satt över för flygbiljetten och några kronor från förra månaden. Allt som allt hade jag över 30 000 kronor på kontot. En overklig känsla. Med skulder, flygbiljetter, hyra och så vidare försvann såklart det mesta redan samma dag. Men jag hade pengarna, svart på vitt på det blanka saldokvittot. Jag har sparat det i plånboken.

Men pengar gör en snål. Idag lagade jag mitt bästa par byxor. Det känns som att det har att göra med att jag har pengar att röra mig med. När jag haft precis så att det räckt och lite till hade det nästan känts lite skamligt att gå i lagade kläder (om jag nu hade lagat dem), men nu när jag faktiskt har pengar kan jag på något bakvänt sätt kosta på mig att snåla.

Eller så har det bara att göra med att jag tänkt köpa en ny dator för 10000 och därför borde veta bättre än att köpa kläder för resten av pengarna. Att jag har skrivit så lite här på sistone har faktiskt en del att göra med att jag är så trött på min hackande gamla laptop och dess (på grund av mig, visserligen) värdelösa tangentbord. Det och att det inte finns några luckor på jobbet för det längre.

B16 och liknelsen om kyrkfönstret

Jesse asleep, originally uploaded by Lawrence OP.

Jag lider av en lättare skrivkramp just nu. Dels för att jag har mer än vanligt på jobbet och dels för att jag måste reda ut en del saker i mitt huvud.

Som pausfågel plockar jag in Benedikt XVI och ett utdrag ur hans predikan under besöket i New York:

The first has to do with the stained glass windows, which flood the interior with mystic light. From the outside, those windows are dark, heavy, even dreary. But once one enters the church, they suddenly come alive; reflecting the light passing through them, they reveal all their splendor. Many writers — here in America we can think of Nathaniel Hawthorne — have used the image of stained glass to illustrate the mystery of the Church herself. It is only from the inside, from the experience of faith and ecclesial life, that we see the Church as she truly is: flooded with grace, resplendent in beauty, adorned by the manifold gifts of the Spirit. It follows that we, who live the life of grace within the Church’s communion, are called to draw all people into this mystery of light.

Youtube: New improved dream of the first order

Referensmaterial 1 & 2.

*

Det är en njutning att se genom kameraögon. När jag stod framför kameran var blicken irrande, orolig. Jag såg allt i rummet som inte syns i bild, kände hur kroppen darrade och dunkade av den ovana långsamheten. Var ömsom frusen (är alltid kall flera timmar när jag blir väckt), ömsom värmd av morgonsolen. På film sjunker allt det här undan, och blicken blir klar - självförglömmelse.

Vill ni ha det som i Sovjet?

Aja baja, inte klicka.

Ja, ibland. Eller åtminstone på min dator. Därför har jag nyligen installerat den ypperliga Firefoxtillbyggnaden (extensionen låter för illa) Leechblock, som med en lägervakts omutlighet hindrar folk som inte vet sitt eget bästa från att besöka sidor som de vet bara gnager på själen och framför allt deras lediga tid. Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på hur många timmar av mitt liv jag slösat bort på att sitta och uppdatera communitysidor, nyhetssidor och andra av nätets återvändsgränder. Timmar jag hade kunnat använda till att, ja, jag vet inte, läsa böcker? Möblera om? Lära mig rita? Precis vad som helst förutom att jaga lulz och känna sin själ skrumpna till ett litet ledset skrott?

Så ska det bli. Och ni som är oförstående inför att någon aktivt kan välja att begränsa sig på det här sättet lyfter jag på hatten för, ni har uppenbarligen betydligt bättre karaktär än jag.

Men ni trogna läsare behöver förstås inte oroa er - Blogger är inte blockerat. Jag känner så att säga att jag har mitt bloggande under kontroll.

Perikores goes modeblogg, del 1

Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)

Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.

April 2008

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.

Jag önskar att Håkan var tjej

Bild från svt.se.

Jag lyssnar på För Sent för Edelweiss och inser hur otroligt starcrushed jag hade blivit om det hade varit en tjej som gjort den. Finns det någon kvinnlig motsvarighet till slyngel?

Jag tror att det som kittlar är att texterna skulle få en helt annan udd om de istället hade handlat om en tjej. Det som i Hellströms fall ofta känns som en ganska strömlinjeformad (men också skitbra!) inskrivning i både en ganska väl upptrampad berättartradition om manlig mognad och den manliga artistens mognad in i en ännu mer upptrampad rocktradition, skulle kännas betydligt fräschare om det istället var en tjej som berättade. En tjej som hade jobbat på bageri, åkt på en roadtrip, velat se som i slowmotion hur hennes ex gick sönder inuti, fått stryk och inte varit skyldig nån nåt längre. Fräschare och för undertecknad dessutom underligt attraktivt. Oförlöst bad girl-pepp?

Det kan också ha att göra med en grej jag tänkte på när jag pratade med Å om hur det för henne var svårt att inte känna sig som den tilltalade (alltså den som texterna riktade sig till, i egenskap av tjej), och att identifikationen alltså snarare var som texternas objekt snarare än subjekt. Det var också därför som vi hade olika uppfattning om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som jag tycker är strålande och hon mer tycker är lite obehaglig. Hon menade också att det var en genusfråga i och med att det finns något manligt i att tillåta sig den sortens svartmålning och, ehm, sadism gentemot sitt ex. Jag vill braska lite för att jag helt kan ha missförstått vad hon menade, i så fall lär det visa sig i kommentarsfältet.

Att som heterokille vilja höra i praktiken samma ord uttalas av en tjej kan alltså ha att göra med just det att vilja känna sig som texternas objekt och inte deras subjekt. Man kan bli trött på att höra sin egen röst, så att säga. Samtidigt är det förstås också komplicerat, lite som killar som "VILL få bli objektifierade" fast det verkligen inte är samma sak som för tjejer. Att äta kakan och ha den kvar.

*

En annan grej: Senaste Arena har en artikel av Ann Heberlein om det här med konsumtionskritikens makt- och klassdimensioner, ett ämne som jag tycker är högintressant men som artikeln inte riktigt når hela vägen med. Någonstans på mitten tar det stopp och urartar i en ganska blodfattig "men jag tycker ju OM att shoppa"-argumentation som känns helt ointressant. Och så givetvis lite om hur medelklassens smakfulla konsumtion definieras som ett avståndstagande från arbetarklassens omåttliga och smaklösa dito. Men det känns också som att det har sagts till leda.

Tusen pluspoäng dock för att hon dissar grönavågenfamiljen som i nyidealistisk nit bosatt sig på landet för att vara "självförsörjande", medan de fortfarande leechar systemet på barnbidrag, bostadsbidrag, och annat. Det är lite befriande att höra någon säga "men tänk om alla gjorde så?" och faktiskt mena det.

Kattens år

groom, couch and sleep, originally uploaded by rahen z.

Precis i början av året var jag hemma hos Anton och åt middag. Jag fick för första gången höra Year of the Cat av enhitsundret Al Stewart. Ett svalt piano följer lyssnaren på promenad genom en oändligt drömsk text där soliga gator och ett liv i ödets händer vecklar ut sig som genom solbelyst rispapper. Jag lyssnade intensivt på den i början av året, men sen allt mindre, som man gör.

Men nu när det meteorologiska och det tematiska sammanfaller lite bättre plockar jag fram den igen. Den påminner mig alltid om scenerna från Nordafrika i Brideshead Revisited, när Charles letar efter Sebastian, som gått bort sig i alkoholen. Jag tänker mig att juniresan blir något åt det hållet. Jag vill bara helt kort känna på främlingsskapet och den ohämmade romantiken. Det kan man unna sig mitt i all ironi.

The title comes from Vietnamese astrology. The Year of the Cat is also called the Year of the Rabbit... It comes every 12 Years and it is supposed to be a stress free year. The Last Year of the Cat was 1999. It was also the Year of the Cat in 1975, the year before this came out. But, there is no guarantee that the Year of the Cat that Stewart sang about was 1975, since it could have been 1963, 1951,1939, 1927 and so forth. (Länk)

Det är lägligt att jag hörde den just i år. Visserligen är inte det riktiga kattens år förrän 2011 nästa gång, men det känns inte så viktigt. Det här året är just tänkt att bli ett sorts mellanår. Jag samlar ihop mig, summerar, sjunker in i vardagens lunk och lutar mig tillbaka en kort stund innan allt sätter igång igen. Jag märker att jag inte alls tänker lika mycket som förut, vilket kanske borde oroa mig, men det känns också som att det är ett sundhetstecken, och helt i linje med det här årets karaktär.

Låten finns i olika versioner på Youtube, men albumversionen är mest representativ. Den finns som hemmasnickrad, inte helt bra musikvideo här.

Länktips: Ola Wikander

Jag gillar språk. De är någonting som varit mänskligt, men lyckats bryta sig ut, för att stjäla en formulering av en vän. De ligger precis på gränsen mellan den mänskliga friheten och den samlade historiska mänsklighetens materialiserade överenskommelser. För att bli förstådd måste man förhålla sig till regler som man själv egentligen inte kan rucka på. Att hitta på nya ord här och där går väl för sig, men att helt kasta ordförråd, bokstäver, grammatik och allt annat överbord gör att man inte kommer att bli förstådd. Språket äger dig.

Ola Wikander, som blivit lite DN Kultur-kändis tack vare sin bok I Döda Språks Sällskap (som jag av någon anledning fortfarande inte har läst), har börjat blogga. Det är fantastiska nyheter för alla språkvänner.

Via Doctor Alazerius.

Mucha Street Wear och psykopomp

Jag noterade en grej på väg till jobbet imorse: Topstreetwear har en stiliserad tolkning av frihetsgudinnans huvud med snusnäsduk för munnen och näsan som logotyp (tyvärr syns den inte på hemsidan). Den är lustigt lik den här affischen av Alphonse Mucha:


(Affischen i sin helhet)

*

Jag har också lärt mig vad som döljer sig bakom den fantastiska glosan psykopomp: det är ett gammalt grekiskt ord (ψυχοπομπός, psykopompos) för den varelse som leder människan från vår värld till dödsriket. Återfinns i snart sagt alla myter och religiösa traditioner. Jung menar att den är en medlande arketyp mellan det medvetna och det omedvetna. Den har inte en dömande funktion - den är bara lotsande. Det finns något djupt tilltalande i den bilden.

För att återigen anknyta till mina utläggningar om välljudande ord tycker jag också att psykopomp är i en egen division, även om det inte är frikopplat från sina beståndsdelars associationer: det målas upp bilder av en uppblåst, rikligt utsmyckad (pampig, pompös) och samtidigt irrande, gaggande, krampande (psyko-) varelse. Den egentliga meningen är dessutom, för ovanlighetens skull, inte mindre spännande.

I kristendomen har ärkeängeln Mikael fyllt den funktionen, och Sanktmikaelsbönen är en av mina personliga favoritböner.

På tal om änglar verkar det också som att gabrielsprojektet börjar gå in i sitt slutstadium. Vi filmar det sista i helgen, redigeringen ligger inte på mitt bord. Det ytterst lilla jag sett hittills har i alla fall varit lovande. Suggestivt och rent. Vet inte än om det kommer att läggas upp på Youtube. Watch this space.

Soft news

Som gammal vän av kloster och allt som har med sådana att göra har jag såklart väldigt svårt att inte bli lite rörd av den här nyheten: Praying dog joins temple. Jag såg notisen i Metro härom veckan men orkade inte fota urklippet och sen slängde jag väl tidningen.

Priest Joei Yoshikuni would like Conan to meditate, but "it's not like we can make him cross his legs", he says.

Har en hund buddhanatur? Ho ho...

*

In other news: DN På Stan har fått en makeover (och en egen .nu-adress). Känns lite som om den värdelösa tidningen Groove och den utmärkta tidskriften Filter skulle få ett utomäktenskapligt barn. Formatet är fint, första omslaget var väl lite tråkigt men layouten i övrigt känns bra. Men jag fattar inte hur den kan vara så tjock? Den måste ju vara minst dubbelt så tjock som när den var i tabloidformat, och så mycket mindre har den väl inte blivit?

Rick 'n roll

Det känns som att 4chan håller på att närma sig ett totalt folkligt genomslag (med ett yrvaket Hem & Skola hack i häl, och troligtvis en slutgiltig newfagifiering av hela användarbasen som konsekvens).

I samband med första april har mängder med sidor haft 4chan-memes som aprilskämt (troligtvis utan att veta var de ursprungligen har fötts), och raiden mot epilepsiforumen härom veckan omskrevs i pressen som en "hackerattack". Syftet verkar för de intervjuade lite oklart, men svaret är såklart: For the lulz. (Länkar: 1 2 3 4)

Nu har också Rick Astley, vars Never Gonna Give You Up blivit Myspace-generationens motsvarighet till "du har en fläck på tröjan"-skämtet, insett vidden av livet som mem och talar om att göra en comebackturné. Vet inte jag. Will probably need moar aids.

Ur djupen

Ursäkta spammandet idag, men jag kan inte riktigt släppa det här. Undertecknad är som bekant en stor vän av det ännu oförklarade (och en ännu större vän av det förhoppningsvis evigt oförklarliga, för övrigt), och jag har ikväll snubblat över två spännande artiklar på Wikipedia: Slow Down och Bloop.

Låt inte de oseriösa namnen förleda er, det här är mycket stort. Det handlar om två ljudupptagningar ur havsdjupen som än så länge ingen har kunnat förklara, men som har organiska kännetecken. Alltså potentiellt enorma varelser som bara ligger och väntar på att äga sönder hela den mänskliga civilisationen, eller i alla fall delarna av den som bosatt sig längs kusterna. Cthulhu? Monstret från Cloverfield? Maskinljud från det sjunkna Atlantis? INGEN VET.

Bokfynd

Jag var på antikvariatet Alfa på lunchen idag. Världens bästa antikvariat. Fyndade godbiten på bilden här ovanför. Omslaget är ett av de bästa i hela mitt bibliotek, jag tror att jag ska låta den ligga framme nästan hela tiden.

Kapitlen heter som följer:

- Om varseblivning och religiös erfarenhet
- "Given i dem att äta"
- Personligheten och det religiösa livet
- Religionshistoria i fågelperspektiv
- Religiös erfarenhet i skilda former
- Nathan Söderblom och mystiken
- Sigmund Freud och Lars Levi Læstadius
- "Hedendom i kristendomen"
- Mellan lag och vilja
- Kristus och riket
- Kristendomens möte med religionerna
- Om den moderna ateismen
- Helgon och utvalda

Can't wait!

Länktips: Nytt klipp från Resident Evil 5

Via Spelfeber: Joystiq har ett kort klipp från Resident Evil 5 uppe. Ja, det är snyggt. Jag älskar att ljuset bränner när man kommer ut ur ett mörkt rum (och att ögonen måste vänja sig vid mörkret när man kommer in i samma rum), och animationerna är såklart jättebra.

Men alltså, det är ju omöjligt att inte känna ett visst obehag inför det här med att man går runt och slaktar afrikaner. Det kanske är irrationellt och eventuellt på något sätt rasistiskt (svårt att veta numera) att jag känner så, men det är väl ändå en annan sak än om fienderna vore vita (vilket de varit i alla de andra spelen)?

Okej, det kanske lurar någon sorts västerländsk myt om asiaters primitiva rasism i det här resonemanget också. Men det är liksom gestaltningen som stör. Om det var mer Africans With Mainframes (bildligt talat, mer afro-cyberpunk eller vad som helst), om det inte bara var så förfärligt stereotypt, skulle det liksom kännas mer okej. Om det bara var en slump att de var svarta. Men när de porträtteras som galna flockdjur (alternativt okontaktbara dagdrivare) blir det liksom lite för nära de schablonbilder som används redan i en massa andra dunkla sammanhang för att det ska kännas helt lugnt.

Jag tror att jag blir ovanligt beklämd av det här just för att jag egentligen älskar Resident Evil-serien, och gärna vill kunna spela femman också utan att känna mig som Nathan Bedford Forrest. Jag håller tummarna för att Capcom ror det här i land på ett bra sätt.