"Survival horror"

“Person all alone in creepy area surrounded by swarms of bad guys” does not a
survival horror game make – that’s just a basic tenet in nearly all video games.
By that definition, hell, even Super Mario Bros. is survival horror. (Kotaku - Does Survival Horror Really Still Exist?)

Hear, hear! Som jag tjatat om förut tycker jag att Resident Evil-serien går åt helt fel håll. Från de två första spelens hopplöshet och sjukliga stämning, med detaljer och miljöer som faktiskt byggde upp en obehaglig stämning, till fjärde och femte delens Bruce Willis-action med lite goreinslag. Jag kunde dra mig för att alls gå vidare i de tidiga spelen för att jag fått vaga aningar om vad som väntade bakom nästa dörr (de extra utdragna öppna-dörr-scenerna med dunkande hjärtljud som ibland dök upp var priceless), medan jag i Resident Evil 4 i princip bara kände riktigt obehag när jag träffade på de väsande grå varelserna i militärbasen på andra skivan. Och det var just för att man kunde höra dem innan man såg dem, vilket satte fantasin i rullning. Tyvärr var det annars mest bara att tuta och köra, sparka in dörren och meja ner de stönande horderna efter bästa förmåga. Stämning mofo, look it up.

Dessutom hade de två första spelen vettiga kvinnliga karaktärer, medan man mot slutet av RE4 är så trött på Ashleys totala brist på självbevarelsedrift att man är beredd att lämna kvar henne på ön. Och världens tröttaste you go girl-klyscha, femme fatalen Ada är inte särskilt mycket mer uppmuntrande. HALLÅ? Rebecca i RE1 var också osäker och spensligt byggd, men hon försökte i alla fall slåss och var inte helt beroende av oneliner-Leon hela tiden.

Så, en i affekt nerklottrad rant till ingens glädje. Jag får väl helt enkelt köpa de gamla spelen igen och sluta gnälla...

Vimeo: Unfinished Swan Tech demo

The Unfinished Swan - Tech Demo 9/2008 from Ian Dallas on Vimeo.

Obehagligt och snyggt: Unfinished Swan.

Som vanligt tack till Thomas för tipset.

Molyneux bryter mark i Fable 2

Lite i anknytning till mitt tidigare inlägg om vardagsspel vill jag helt kort citera Wikipedia om Peter Molyneuxs Fable 2, som släpps om exakt en månad - spelet har nämligen stöd för familjeskapande:

The sex aspect, relatively unimportant in the first game, has also been built upon significantly. Players will be able to choose to have protected or unprotected sex, and by extension choose whether or not to have a child. Female player characters will become pregnant, and they will undergo the relevant physical changes. Sex will, however, fade to black as in Fable. Same-sex marriages, as in the first game, will be possible.

The player's child or children will look upon the player as an example and will also follow their alignment, looks, etc. A player's family can be killed by a co-op player but only if friendly fire is made active by the host player. If the player's spouse is killed the player's child will go to the orphanage.

Fable II will also feature sexually transmitted diseases (the player can choose whether to employ safe sex), and adultery will be "fully support[ed]". Divorces will also be possible, as in the first game, but this time the former spouses will take half of what players have got in the game, and Molyneux confirmed that it would be cheaper if the players murdered their spouses instead. Polygamy is also possible.

- Wikipedia: Fable 2

Imponerande! Jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda spel som har ett lika avancerat och/eller frikostigt utbud av relationsformer som det här. Ett spel i tiden.

I Won't Back Down

Johnny Cash., originally uploaded by Ark-Angel..

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down
Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and I won't back down
Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down


När kropp och själ känns som att de jobbar i skift mot mig behöver jag texter av den här kalibern. Imorgon ska jag sätta en plan i verket.

Min spelhistoria

Den här lilla introduktionen skrev jag för ett annat sammanhang som aldrig lyfte riktigt:

Ur de djupaste lagren av mitt minne gräver jag upp en ögonblicksbild: Jag sitter på dagis och har fått bannor för att jag spelat våldsspelet Karate Champ till Nes. Jag är rätt säker på att det också fanns Super Mario Bros och Duck Hunt. Men det var Karate Champ som för första gången fick mig att verkligen känna spelupplevelsens förföriska, sinnesvidgande kraft. Den lämnade mig aldrig.

Några år senare fick jag ett Game Boy av mina farföräldrar. Jag höll ut förvånansvärt länge med bara den konsolen med tanke på hur mycket jag läste om andra konsoler.Nintendomagasinet, Super Power, säkert en del andra tidningar passerade revy utan att göra några avtryck… Jag insåg snart att jag ofrivilligt valt sida i den infekterade striden mellan Sega och Nintendo. För att lära känna fienden läste jag ett nummer av Sega Force och fick för första gången uppleva hur otroligt grabbig tv-spelsjournalistiken av tidigt 90-tal var. Som den känsliga blomma jag var redan då tog jag illa vid mig av sexskämten och den hårda jargongen på insändarsidorna. Jag flydde tillbaka till Nintendo.

Mitt minne är dåligt, åren flyter ihop… Jag sitter på sängen hos min mellanstadiekompis och samkör SAOL med hans Game Genie för att försöka hacka Manic Mansion ochMega Man till oigenkännlighet. Jag hyr Secret of Mana till Snes varje kväll i tre veckors tid på den lokala videobutiken, där jag också avverkar oändliga mängder mediokra produkter. Att mina föräldrar höll god min är ett under. Minns det enda spel som jag köpt utan att först ha läst recensioner först: Utopia. Säkert ett okej spel, men på tok för svårt för mig som tolvåring eller vad jag nu kan ha varit… Lovade mig själv att aldrig köpa ett spel utan att först läsa en recension av det.

Under en intensiv tid i högstadiet var vi hemma hos en kompis som bodde nära skolan nästan varje lunchrast, spelade Goldeneye 007 till N64 i säkert ett års tid. Det avlöstes av Chu Chu Rocket till Dreamcast, sen slutade vi umgås…. Här börjar minnet klarna, jag får ett Playstation och övertalar pappa att intet ont anande köpa ut Resident Evil till mig på Spelia på Valhallavägen. Final Fantasy VII, Breath of Fire III, Wipeout 2097 avlöser varandra, Super Power har blivit Super Play och texterna börjar bli läsbara, tv-spel börjar slå igenom på marknaden, Lara Croft blir pinsamt nog representant för den “vuxna” spelbranschen… Börjar för första gången få upp ögonen för PC-spelen, i samband med att vi får hem en dator via mammas jobb. Ger mina föräldrar slag när jag börjar spela Starcraft över modem hela nätterna, kan fortfarande vakna kallsvettig och drömma om de telefonräkningarna…

I gymnasiet tonar tv-spelandet ut lite, musik och annat ålderstypiskt tar vid… När kaoset efter gymnasiet lagt sig kommer intresset tillbaka, jag går in i en ny blomstringstid, köper konsoler och spel för alla dessa heltidspengar man aldrig haft förut. Playstation 2, Gamecube, en väns Xbox, tv-spelskvällarna är ett faktum. Vid den här tiden har tv-spel blivit en kulturform lika naturlig som film eller musik, Nöjesguiden börjar recensera spel. En ung bransch, visserligen, men i rasande snabb utveckling.

Senaste tiden har jag varit så lyckligt lottad att jag haft en flickvän med lika stort spelintresse som jag, på gott och ont antagligen, vänner och familj har kanske blivit lidande… Mass Effect, Bioshock, Guitar Hero III, Elder Scrolls IV: Oblivion har vi avverkat ihop. Nu står tråkigt nog vårt gemensamma Xbox 360 415 km bort från mig i Göteborg, vi har delad vårdnad…

Mass Effect blir film och jag whinar lite

Thomas tipsade: BioWare's Mass Effect Headed to the Big Screen!

Egentligen borde jag bli glad, Mass Effect är upplevelsemässigt ett av de bästa spelen jag har spelat. Delvis. Mot slutet tyckte jag, utan att försöka spoila för någon, att det blev lite linjärt. När man hela tiden tidigare i spelet åtminstone vaggats in i illusionen om att ens beslut får konsekvenser för den fortsatta handlingen, fick man i slutet allt färre sätt att spela på. Jag tror problemet låg i att det blev för episkt, för - filmiskt.

Jag upplever alltid den bästa delen i ett spel som mellanpartiet, när man vant sig vid kontrollerna och miljöerna och det varken introduceras några jättenyheter eller handlingen stegras mot ett tydligt mål. Det gäller framför allt rollspel och äventyrsspel, och det är oftast då man i sådana spel får springa omkring efter eget huvud och roa sig med sidouppdrag eller levlande. Det är också då man tillåts försjunka i världen man hamnat i - jag brukar tycka att det är omåttligt kul att se vardagen gestaltas i spelvärldar, att se individuella eller sociala konflikter komma upp till ytan, eller bara att strosa omkring i omgivningarna.

Mer otippat kanske är att det också brukar vara fallet när jag t.ex. spelar Starcraft. När jag fått igång ekonomin och byggt upp ett försvar börjar jag ofelbart att leka the Sims med mina gubbar. Jag blir otroligt irriterad om inte byggnaderna ligger stadsplaneringsmässigt logiskt i förhållande till varandra, och jag får väldigt dåligt samvete när jag skickar in en ensam zealot in i motståndarbasen bara för att se vad som har byggts. Tänker mig alltid att man håller en högtidlig ceremoni till hans minne hemma i basen, för att hedra hans ädelmod. Föga förvånande är det rätt sällan jag vinner i multiplayer...

Utan att jag tänker på det lägger jag alltså fortfarande till en massa saker till spelen som egentligen inte finns där. Jag tänker att det kan vara en skada från när jag var yngre och spelen verkligen krävde en hel del fantasi för att kunna svepa iväg en till andra världar. Att t.ex. karaktärerna i Final Fantasy III/VI till Snes kunde titta ner i marken (vilket alltså var deras enda animation i dialoger, den användes för att gestalta nedstämdhet, skam eller tigande) var fullt tillräckligt för att förmedla en stark känslomässig spänning. 

I dagens spel gör jag nog mest den fantasiövningen i glappet mellan mellansekvenser och spelgränssnitt, eftersom ens karaktär i mellansekvenserna (oftast) har ett betydligt mer trovärdigt rörelseschema än i spelarläget, även om det är gjort med samma grafikmotor som spelet i övrigt. Att man i allvarligt stämda spel ibland råkar styra sin karaktär till att stå och springa mot en vägg eller skjuta mot gatlampor fast han storymässigt är otroligt kontrollerad kräver också att man är beredd att ignorera en del av det man ser på skärmen... Men det här var ett stickspår.

För att inte tappa tråden vill jag återvända till Mass Effects eventuella filmatisering. Min invändning är egentligen den att spelet för mig fick sin storhet just i dess myller av dialoger och småuppdrag, där man dessutom ofta hade påfallande stor frihet. Just för att världen kändes så levande kunde jag utan problem leva med att nästan alla uppdrag gick ut på att åka till en planet, köra runt i en fem minuter, hitta basen, döda alla och åka hem. De gånger jag verkligen blev helt lyrisk av Mass Effect var när jag insåg hur otroligt skickligt man ställt svåra filosofiska frågor, när jag verkligen kunde komma på mig själv med att fundera på hur livet som Krogan eller Asari skulle te sig i deras universum. Jag spelar för att bli swept away, inte för att få en kick. Total eskapism. Det är antagligen också därför jag nästan inte står ut med att spela skräckspel, jag lever mig in i dem för mycket.

Om jag känner filmvärlden rätt kommer man dock bara köra över alla de här detaljerna, eller som bäst lägga dem som en fond över huvudstoryn, som kommer bli precis lika bombastisk som spelets sista fjärdedel. Och precis som jag (nästan) tröttnade på Mass Effect mot slutet kommer jag antagligen inte ens vilja se filmen. Jag hatar att känna den dramatiska kurvans sugande uppåtrörelse i världar som jag framför allt vill leva i - inte rädda.

Skolskjutningens logik

Via DN: Ännu en skolskjutning i Finland. Har inga stora förklaringar eller teorier att bjuda på, tror sånt här är svårt att helt förhindra.

Den dramatiska kurvan följer en viss logik: En lång period av frätande bitterhet som stegras till en konstant platå av hat, förberedelserna under några veckor, och så kaoset under själva dådet - oftast är offren slumpmässiga, personer som råkade vara i närheten. När skytten är tillräckligt trängd, av polisen eller sina egna motstridiga impulser, tar han (för det är alltid en han) livet av sig, om han inte blivit dödad först.

Just kamikazeaspekten har jag aldrig förstått. Det underliga är att jag ofta hör av mina vänner att det är en naturlig impuls att ta så många som möjligt med sig i fallet om man ändå ska dö. Utan att vilja framstå som skenhelig har jag aldrig någonsin känt den impulsen, ens i mina bittraste stunder. Vilken psykisk knut löser det önskemålet?

Människodjurets avgrunder...

Mint + ny blogg

frogeye013, originally uploaded by nikimales.

Som jag nämnt tidigare blir jag väldigt noga med slantarna nu när jag faktiskt har ett visst inflytande över hur de spenderas. För att enkelt och överskådligt hålla koll på det vore det ju smidigt att t.ex. använda gratistjänsten Mint. Problemet är bara att det är i princip meningslöst att registrera sig där om man inte bor i Nordamerika. Alla konton och betalningsvarianter är helt bundna till amerikanska system och banker, och dessutom är alla summor i dollar...

Finns det någon svensk motsvarighet, månne?

Edit: Faktum är att det finns det. Ordnadekonomi.se är precis vad jag letat efter.

*

Jag är tillbaka på jobbet nu, vilket ärligt talat är rätt skönt. De sista dagarna av sjukskrivningen klättrade jag på väggarna.

*

Jag startade ett litet experiment häromdagen, jag har inte kommit så långt ännu, men det finns en liten grund att bygga på. Ämnet var så specifikt att jag kände att jag ville hålla det skilt från mina mer allmänna infall på den här bloggen. Den heter Utsikt från en tronsal och tanken är att den ska behandla maskulinitet och mannen i ett feministiskt sammanhang. Har en del uppslag men har inte skrivit något mer än en liten inledning ännu. Tråkigt nog tror jag man måste registrera sig som Wordpress-användare för att kommentera, det kanske var ett dumt drag egentligen...

Killarna

Det finns väl tusen saker att invända mot eller ha svårt för eller att problematisera med det här, men även efter att jag gjort det återstår ändå känslan av att jag önskar att killar också skrev och läste så. Finns det en glipa i dagens manlighet där man kan slå in en kil? Jag tvivlar.

Youtube: Ash - Girl From Mars

Visst känns den underligt samtida, trots att den är från 1996? Eller tänker jag bara på nu-rave? I så fall är den kanske snarare ute - igen.

Jag gillar Ash. Jag såg deras video till Goldfinger på Mtv när jag var liten - 1996 var jag elva - och köpte skivan, 1977. Den är en av få skivor jag har kvar från ett så tidigt stadium i min samling, och jag lyssnade på den senast igår. Det enda jag hatar är det hemliga spåret, efter en dryg kvarts tystnad efter sista låten. Då har de spelat in när de tävlar i att spy. Eftersom kräkningar är ungefär det värsta jag vet (efter spindlar) blev jag förstås helt skärrad när jag råkade höra det första gången. Tycker fortfarande det är äckligt.

Av någon anledning hade jag alltid trott att sångaren Tim Wheeler var bisexuell, men jag hittar inget som tyder på det. Kan ha varit för att jag upplevde de typiskt poppiga melodiernas kontrast med klassisk rocksvett som ett sorts gränsöverskridande, som att jag upplevde honom som feminint manlig. Vet ej.

Aldrig mer utedass

SvD: Svarta änkan etablerad i Sverige

– Det händer ofta att de kommer till Sverige via bil- eller reservdelsimporter och de klarar det svenska klimatet alldeles utmärkt, säger John Hontalas, akvarist på Skansen till SvD.

Svarta änkan gillar dunkla, varmare utrymmen där den i lugn och ro kan spinna sitt kraftiga och klibbiga nät. I Sverige hittas den ofta i garage eller på utedass.

Det här är, utan konkurrens, de sämsta nyheter jag hört i hela mitt liv. I likhet med t.ex. J.R.R. Tolkien hatar jag verkligen spindlar, för att inte tala om hur livrädd jag är för dem, och det är illa nog att det finns några arter alls av det vidriga djuret på våra breddgrader. I ljuset av det låter den här nyheten som ett dåligt skämt, men det är alltså sant. Jag måste nog sätta mig en stund och smälta det här.

Alla gånger jag har behövt säga till mig själv "det finns i alla fall inga riktigt giftiga spindlar i Sverige" när jag smyger in på ett mörkt utedass eller får spindelnät i ansiktet när jag tar en genväg genom snår och buskar flimrar förbi framför ögonen... Den säkerheten finns inte längre. Brrr.

9 september

Imorgon sätter man igång LHC (Large Hadron Collider), världens största maskin. Även om jag tror att uppgiften om rörets "27 km omkrets" är ett tryckfel är den garanterat stor. Ett par forskare och andra vänner av ordning befarar att man kommer bygga mänsklighetens första, och med all sannolikhet sista, svarta hål när man sätter igång den, men jag är inte så orolig: Why the World WON'T End on September 10.

Samtidigt vore det kanske ett passande slutmål för mänskligheten. Vi böjer oss närmare och närmare den klara yta som är det yttersta svaret på precis allting, och när vi äntligen nuddar den bryts ytspänningen och allt faller samman.

*

Jag har opererat mitt högra öga. Det är ärligt talat en ganska bedrövlig syn, även om mamma insisterar på att jag överdriver. Det ser lite grisigt ut i alla fall, kanterna där vitan dyker in under ögonlocken är mörka av blod.

Förhoppningsvis är det värt det. Tanken är att jag ska få fason på ögonen så att jag äntligen ska kunna korrigera mitt brytningsfel. Just nu känns det mest olustigt att inte riktigt se klart för att någon varit framme med kniven bara millimeter från den ena av mina viktigaste mottagare av information från omvärlden. Har aldrig varit såhär nära blindhet förut. Inte för att jag är i närheten av blind, men det är ändå det närmaste.

Jag är sjukskriven en vecka, men ironiskt nog orkar jag inte använda datorn så mycket. Börjar bli lite stissig av att inte kunna göra saker som har med seende att göra. P3 Dokumentär i all ära, men jag behöver något att göra med händerna samtidigt. Sticka, månne?

*

Även om jag inte orkar läsa så intensivt har jag tagit mig an Walden till slut. Jag tänker mig att det är en bok som faktiskt tjänar på att läsas långsamt. Har också bestämt mig för att jag ska stryka under i den, så om någon lånar den i framtiden vill jag be om ursäkt på förhand.

Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap - vilket är nödvändigt för att växa - han som så ofta måste använda sin kunskap?

Vi kan avstå exakt så mycket uppmärksamhet om oss själva som vi uppriktigt kan ägna något annat.

Om Aristippos

Knowledge, originally uploaded by mistca.

Aristippos i kjol, parfymerad på torget, en flitig bordellbesökare, en av få filosofer att ha en lika stor vinkällare som bibliotek ... (Michel Onfray, Antikens visdomar, s. 103-104)

Bordellbesöken kan jag skippa, men i övrigt - en filosof i min smak! Det finns förvisso många som har en lika stor vinkällare som bibliotek, men att bara ha en vinkällare och ett bibliotek - det vore något.

För övrigt är boken - del 1 i serien Filosofins Mothistoria, signerad Onfray, på Nya Doxa förlag - en verkligt omtumlande upplevelse. Jag, i likhet med i princip alla mina jämnåriga utom de särskilt vetgiriga filosofistudenterna, har inga särskilt levande minnen från skolans filosofilektioner. Jag har alltid sett filosofin, särskilt när det gäller de gamla grekerna, som studiet av hårklyverier, patologisk världsfrånvändhet och barnsligt tuppfäktande. Det har dessutom känts brännande inaktuellt för det egna livet.

Jag tycker visserligen fortfarande att det stämmer i många fall, men Onfray har gjort ett bra jobb med att gräva upp de riktigt livskraftiga, jordnära tänkarna ur det söndermytologiserade antika Grekland och med stilsäkerhet och personlighet presenterat deras olika ståndpunkter. Jag har blivit platonhatare på kuppen, det är rent bedrövligt vilka brott den mannen har begått mot det mänskliga tänkandet under alla år...

PS. Det är lätt att upptäcka en dålig översättning, men det är sällan översättningen är så strålande smidig att den sticker ut åt andra hållet - Jim Jakobsson som översatt de första tre delarna i serien är dock exempel på just det. Även om man (jag) hela tiden kan höra franskan som ett eko är översättningen alltid glasklar och utan konstiga halvfranska blandningar. Om han någonsin googlar på sitt namn kan det ju vara roligt att få upp en sådan här hyllning i det lilla... DS

EG recenserar Song Summoner

Song Summoner, som jag skrev lite om nyligen, har recenserats av Eurogamer. Spelet fick en välvillig sexa. Utöver själva spelupplägget, som tycks vara av generiskt strategirollspelssnitt, verkar mina högt ställda förväntningar på ett avancerat konverteringssystem av låt till karaktär inte ha infriats. Även om en låt tydligt ger upphov till en specifik klass, är karaktärens egenskaper till synes helt slumpmässiga.

Så mycket för mina förhoppningar om spelet som en lättillgänglig edutainment-introduktion till ljudkonst och dekonstruerande av musikbegreppet...

Länktips: Mjölksjöar

Verkligheten kommer ikapp myten: Mystery ocean glow confirmed in satellite photos

Mariners have long told of rare nighttime events in which the ocean glows intensely as far as the eye can see in all directions.

/.../

The newly released images show a vast region of the Indian Ocean, about the size of Connecticut, glowing three nights in a row. The luminescence was also spotted from a ship in the area.

"The circumstances under which milky seas form is almost entirely unknown," says Steven Miller, a Naval Research Laboratory scientist who led the space-based discovery. "Even the source for the light emission is under debate."

För det första: Det måste vara så sagolikt vackert.

För det andra: Det finns ingenting som är så uppmuntrande som en förbluffad vetenskapsman.

100

, originally uploaded by hannahelisabeth.

Hundra inlägg, ett halvår senare.

Rekapitulering: Det katolska har mer och mer ebbat ut, vilket jag kanske anade redan då*. Det mer klassiskt romantiska har fått mer plats, såväl som det mer vardagsnära. Jag tar ut svängarna mer när jag känner för det, släpper ibland bara ifrån mig ett citat eller en bild när andan faller på. Jag börjar hitta formen. Att uppdateringarna är fortsatt sporadiska känns rätt bra. Tänker att det är bättre att hålla en regelbundenhet än att bränna ljuset i båda ändar och tröttna. Har också mot alla odds fått något som liknar en liten men hängiven läsekrets, vilket såklart är roligt.

Nya riktningar: "The snake that cannot shed its skin perishes. So do the spirits who are prevented from changing their opinions; They cease to be spirit."

- Friedrich Nietzsche, The Dawn - Aphorism 573

* "Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv." (Länk)

Citat: John Muir

It has been said that trees are imperfect men, and seem to bemoan their
imprisonment rooted in the ground. But they never seem so to me. I never saw a
discontented tree. They grip the ground as though they liked it, and though fast
rooted they travel about as far as we do. They go wandering forth in all
directions with every wind, going and coming like ourselves, traveling with us
around the sun two million miles a day, and through space heaven knows how fast
and far!

– John Muir, 1938

---

Ja, jag är inne i en lite natursvärmisk period nu, bökar och rotar med de gamla transcendentalisterna... Det har garanterat med min instängda kontorstillvaro att göra. Deras sorglösa, lätt panteistiskt anstrukna andlighet är trösterik när man blivit trött på somliga alltförmänskliga gudar.

Citat: Thoreau

No day will have been wholly misspent, if one sincere, thoughtful page has been written. Let the daily tide leave some deposit on these pages, as it leaves sand and shells on the shore. So much increase of terra firma. this may be a calendar of the ebbs and flows of the soul; and on these sheets as a beach, the waves may cast up pearls and seaweed.

– H. D. Thoreau, 1840