Mer djur

För ett par dagar sedan låg en osande lukt av stekt fisk över hela lägenheten. När man inte har ätit fisk på flera år är det en väldigt distinkt lukt. Förut har jag tyckt att den visserligen är rätt frän och stark, men det här var första gången som den var rent kväljande. Jag fick ett plötsligt infall att lyssna på Meat is Murder (se ovan). Och med ens hade min sedan ett par år ganska ljumma vegetarianism vaknat till liv.

Min vegetarianism är ingen bästsäljande historia. Jag bestämde mig vid något tillfälle för att sluta äta kött i skolan, antagligen rätt sent, kanske i nian eller i första ring. Jag fortsatte att äta kött en del hemma, det verkade inte rimligt att mamma skulle laga en rätt åt sig själv och en åt mig när vi bara var två personer. Givetvis skulle jag ha kunnat laga själv, men då var jag om möjligt ännu mer valhänt i köket än jag är nu, så det var inte aktuellt. Det hade antagligen varit väldigt bra om jag hade tagit det extra lilla steget, men nu blev det inte så. Mamma slutade äta rött kött och gick över till bara fisk och kyckling, så vi närmade oss varandra någorlunda. Det var förresten i samband med galna ko-sjukan.

Den här korta exposén är talande för hela min inställning till det här med kött som mat: Jag behöver det inte, och jag känner mig mer som den jag vill vara när jag inte äter det. Men att slösa med mat som lagats och som annars ska ha slängts vill jag heller inte. Farmor sympatiserar med mig i teorin och skulle antagligen bli vegetarian om hon inte var så gammal, och frågar alltid om jag äter det eller det när vi kommer över på middag. Pappa likaså. Men ibland blir det en miss, och då är jag inte drygare än att jag snällt stoppar i mig det som bjuds. Det kan hända att jag i framtiden kommer att bli mer principfast i sådana frågor. Eller mindre.

Ungefär så övertygad är jag, alltså. Det är då inte så konstigt att jag känner mig ganska alienerad från de mer hängivna skarorna av djurrättsteoretiker och -aktivister, exempelvis en insändare i senaste numret av Djurens Rätts medlemstidning, som konsekvent kallar djur för "personer av en annan art", vilket även får en välvillig djurvän som undertecknad att dra lite på munnen. Jag kan inte låta bli att undra vilket samhälle en sådan människa ser framför sig - och jag raljerar inte, utan är uppriktigt nyfiken. Indiens heliga ko-princip, utslagen över hela biosfären? En sorts futuristisk jainism?



Återigen: Jag vill inte raljera. Faktum är att en av de bästa anledningarna för att bli vegetarian är att det blottar det utbredda svineri (ursäkta) som döljer sig under relativt civiliserade människors yta. När militanta köttätare konstaterat att det framför allt är gott med kött brukar de också, i någon blandning av barnslig provokation och andefattig sadism, breda på med att det nästan är ännu roligare att äta kött för att det dessutom åsamkar djur lidande (och provocerar vegetarianen i sällskapet). Det här händer banne mig varenda gång ämnet ens dyker upp, alldeles oavsett om vegetarianen i sällskapet sagt ett enda ord eller ej. Det känns förresten i nio fall av tio också som ett uttryck för omogen manlighet: Det liknar killen i mellanstadiet som försöker få hästtjejen att gråta genom att smackande prata om hur gott det är med Brunte på mackan. Hos människor äldre än tolv är beteendet inget annat än rent svineri.

Men ändå: Det som stör mig i djurrättsteorin är just känslan av att det hela ändå utmynnar i någon sorts helig ko-princip, en artificiell idé om djur och människa som i grunden oförenliga koncept, där allt människan gör mot ett djur per automatik blir ett övergrepp, och att det enda som står oss till buds är ekologisk kvietism där alla djur utom vi har rätt till någon sorts "naturlig" livsstil medan vi är förpassade till askesens citronvatten och baljväxter. Vad som händer när det kommer en hungrig björn och hälsar på i det samhället vågar jag inte tänka på.

Jag kanske är för romantisk för att gå med på den lite själlösa utilitarism som mycket djurrätt verkar bygga på, men jag tycker att det svåra och viktiga med djurrättsfrågor rör just gränsdragningarna - hur vara människa bland djur, hur balansera allt biologiskt livs cykler av liv, lycka, lidande och död på ett värdigt sätt? Att bara köra över de subtiliteterna med svartvit retorik känns både fegt och dumt.

Avslutningsvis bör jag kanske tillägga att man alldeles oavsett inställningen till djurens eventuella lidande borde bli vegetarian i vilket fall som helst, för miljöns skull. Så kan man väl anordna tjurfäktning eller rävjakt i trädgården om man nu tvunget måste skada djur för att känna sig som en hel människa.