Mer Current 93

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.

The best things in life are free

...but you can give it to the birds and bees
I want money

*

Livet har ändrat form sedan jag började arbeta heltid. I fredags fick jag min första lön, plus att jag fick timlönen från mars samma dag. Lagt till det var pengarna T hade satt över för flygbiljetten och några kronor från förra månaden. Allt som allt hade jag över 30 000 kronor på kontot. En overklig känsla. Med skulder, flygbiljetter, hyra och så vidare försvann såklart det mesta redan samma dag. Men jag hade pengarna, svart på vitt på det blanka saldokvittot. Jag har sparat det i plånboken.

Men pengar gör en snål. Idag lagade jag mitt bästa par byxor. Det känns som att det har att göra med att jag har pengar att röra mig med. När jag haft precis så att det räckt och lite till hade det nästan känts lite skamligt att gå i lagade kläder (om jag nu hade lagat dem), men nu när jag faktiskt har pengar kan jag på något bakvänt sätt kosta på mig att snåla.

Eller så har det bara att göra med att jag tänkt köpa en ny dator för 10000 och därför borde veta bättre än att köpa kläder för resten av pengarna. Att jag har skrivit så lite här på sistone har faktiskt en del att göra med att jag är så trött på min hackande gamla laptop och dess (på grund av mig, visserligen) värdelösa tangentbord. Det och att det inte finns några luckor på jobbet för det längre.

B16 och liknelsen om kyrkfönstret

Jesse asleep, originally uploaded by Lawrence OP.

Jag lider av en lättare skrivkramp just nu. Dels för att jag har mer än vanligt på jobbet och dels för att jag måste reda ut en del saker i mitt huvud.

Som pausfågel plockar jag in Benedikt XVI och ett utdrag ur hans predikan under besöket i New York:

The first has to do with the stained glass windows, which flood the interior with mystic light. From the outside, those windows are dark, heavy, even dreary. But once one enters the church, they suddenly come alive; reflecting the light passing through them, they reveal all their splendor. Many writers — here in America we can think of Nathaniel Hawthorne — have used the image of stained glass to illustrate the mystery of the Church herself. It is only from the inside, from the experience of faith and ecclesial life, that we see the Church as she truly is: flooded with grace, resplendent in beauty, adorned by the manifold gifts of the Spirit. It follows that we, who live the life of grace within the Church’s communion, are called to draw all people into this mystery of light.

Youtube: New improved dream of the first order

Referensmaterial 1 & 2.

*

Det är en njutning att se genom kameraögon. När jag stod framför kameran var blicken irrande, orolig. Jag såg allt i rummet som inte syns i bild, kände hur kroppen darrade och dunkade av den ovana långsamheten. Var ömsom frusen (är alltid kall flera timmar när jag blir väckt), ömsom värmd av morgonsolen. På film sjunker allt det här undan, och blicken blir klar - självförglömmelse.

Vill ni ha det som i Sovjet?

Aja baja, inte klicka.

Ja, ibland. Eller åtminstone på min dator. Därför har jag nyligen installerat den ypperliga Firefoxtillbyggnaden (extensionen låter för illa) Leechblock, som med en lägervakts omutlighet hindrar folk som inte vet sitt eget bästa från att besöka sidor som de vet bara gnager på själen och framför allt deras lediga tid. Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på hur många timmar av mitt liv jag slösat bort på att sitta och uppdatera communitysidor, nyhetssidor och andra av nätets återvändsgränder. Timmar jag hade kunnat använda till att, ja, jag vet inte, läsa böcker? Möblera om? Lära mig rita? Precis vad som helst förutom att jaga lulz och känna sin själ skrumpna till ett litet ledset skrott?

Så ska det bli. Och ni som är oförstående inför att någon aktivt kan välja att begränsa sig på det här sättet lyfter jag på hatten för, ni har uppenbarligen betydligt bättre karaktär än jag.

Men ni trogna läsare behöver förstås inte oroa er - Blogger är inte blockerat. Jag känner så att säga att jag har mitt bloggande under kontroll.

Perikores goes modeblogg, del 1

Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)

Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.

April 2008

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.

Jag önskar att Håkan var tjej

Bild från svt.se.

Jag lyssnar på För Sent för Edelweiss och inser hur otroligt starcrushed jag hade blivit om det hade varit en tjej som gjort den. Finns det någon kvinnlig motsvarighet till slyngel?

Jag tror att det som kittlar är att texterna skulle få en helt annan udd om de istället hade handlat om en tjej. Det som i Hellströms fall ofta känns som en ganska strömlinjeformad (men också skitbra!) inskrivning i både en ganska väl upptrampad berättartradition om manlig mognad och den manliga artistens mognad in i en ännu mer upptrampad rocktradition, skulle kännas betydligt fräschare om det istället var en tjej som berättade. En tjej som hade jobbat på bageri, åkt på en roadtrip, velat se som i slowmotion hur hennes ex gick sönder inuti, fått stryk och inte varit skyldig nån nåt längre. Fräschare och för undertecknad dessutom underligt attraktivt. Oförlöst bad girl-pepp?

Det kan också ha att göra med en grej jag tänkte på när jag pratade med Å om hur det för henne var svårt att inte känna sig som den tilltalade (alltså den som texterna riktade sig till, i egenskap av tjej), och att identifikationen alltså snarare var som texternas objekt snarare än subjekt. Det var också därför som vi hade olika uppfattning om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som jag tycker är strålande och hon mer tycker är lite obehaglig. Hon menade också att det var en genusfråga i och med att det finns något manligt i att tillåta sig den sortens svartmålning och, ehm, sadism gentemot sitt ex. Jag vill braska lite för att jag helt kan ha missförstått vad hon menade, i så fall lär det visa sig i kommentarsfältet.

Att som heterokille vilja höra i praktiken samma ord uttalas av en tjej kan alltså ha att göra med just det att vilja känna sig som texternas objekt och inte deras subjekt. Man kan bli trött på att höra sin egen röst, så att säga. Samtidigt är det förstås också komplicerat, lite som killar som "VILL få bli objektifierade" fast det verkligen inte är samma sak som för tjejer. Att äta kakan och ha den kvar.

*

En annan grej: Senaste Arena har en artikel av Ann Heberlein om det här med konsumtionskritikens makt- och klassdimensioner, ett ämne som jag tycker är högintressant men som artikeln inte riktigt når hela vägen med. Någonstans på mitten tar det stopp och urartar i en ganska blodfattig "men jag tycker ju OM att shoppa"-argumentation som känns helt ointressant. Och så givetvis lite om hur medelklassens smakfulla konsumtion definieras som ett avståndstagande från arbetarklassens omåttliga och smaklösa dito. Men det känns också som att det har sagts till leda.

Tusen pluspoäng dock för att hon dissar grönavågenfamiljen som i nyidealistisk nit bosatt sig på landet för att vara "självförsörjande", medan de fortfarande leechar systemet på barnbidrag, bostadsbidrag, och annat. Det är lite befriande att höra någon säga "men tänk om alla gjorde så?" och faktiskt mena det.

Kattens år

groom, couch and sleep, originally uploaded by rahen z.

Precis i början av året var jag hemma hos Anton och åt middag. Jag fick för första gången höra Year of the Cat av enhitsundret Al Stewart. Ett svalt piano följer lyssnaren på promenad genom en oändligt drömsk text där soliga gator och ett liv i ödets händer vecklar ut sig som genom solbelyst rispapper. Jag lyssnade intensivt på den i början av året, men sen allt mindre, som man gör.

Men nu när det meteorologiska och det tematiska sammanfaller lite bättre plockar jag fram den igen. Den påminner mig alltid om scenerna från Nordafrika i Brideshead Revisited, när Charles letar efter Sebastian, som gått bort sig i alkoholen. Jag tänker mig att juniresan blir något åt det hållet. Jag vill bara helt kort känna på främlingsskapet och den ohämmade romantiken. Det kan man unna sig mitt i all ironi.

The title comes from Vietnamese astrology. The Year of the Cat is also called the Year of the Rabbit... It comes every 12 Years and it is supposed to be a stress free year. The Last Year of the Cat was 1999. It was also the Year of the Cat in 1975, the year before this came out. But, there is no guarantee that the Year of the Cat that Stewart sang about was 1975, since it could have been 1963, 1951,1939, 1927 and so forth. (Länk)

Det är lägligt att jag hörde den just i år. Visserligen är inte det riktiga kattens år förrän 2011 nästa gång, men det känns inte så viktigt. Det här året är just tänkt att bli ett sorts mellanår. Jag samlar ihop mig, summerar, sjunker in i vardagens lunk och lutar mig tillbaka en kort stund innan allt sätter igång igen. Jag märker att jag inte alls tänker lika mycket som förut, vilket kanske borde oroa mig, men det känns också som att det är ett sundhetstecken, och helt i linje med det här årets karaktär.

Låten finns i olika versioner på Youtube, men albumversionen är mest representativ. Den finns som hemmasnickrad, inte helt bra musikvideo här.

Länktips: Ola Wikander

Jag gillar språk. De är någonting som varit mänskligt, men lyckats bryta sig ut, för att stjäla en formulering av en vän. De ligger precis på gränsen mellan den mänskliga friheten och den samlade historiska mänsklighetens materialiserade överenskommelser. För att bli förstådd måste man förhålla sig till regler som man själv egentligen inte kan rucka på. Att hitta på nya ord här och där går väl för sig, men att helt kasta ordförråd, bokstäver, grammatik och allt annat överbord gör att man inte kommer att bli förstådd. Språket äger dig.

Ola Wikander, som blivit lite DN Kultur-kändis tack vare sin bok I Döda Språks Sällskap (som jag av någon anledning fortfarande inte har läst), har börjat blogga. Det är fantastiska nyheter för alla språkvänner.

Via Doctor Alazerius.

Mucha Street Wear och psykopomp

Jag noterade en grej på väg till jobbet imorse: Topstreetwear har en stiliserad tolkning av frihetsgudinnans huvud med snusnäsduk för munnen och näsan som logotyp (tyvärr syns den inte på hemsidan). Den är lustigt lik den här affischen av Alphonse Mucha:


(Affischen i sin helhet)

*

Jag har också lärt mig vad som döljer sig bakom den fantastiska glosan psykopomp: det är ett gammalt grekiskt ord (ψυχοπομπός, psykopompos) för den varelse som leder människan från vår värld till dödsriket. Återfinns i snart sagt alla myter och religiösa traditioner. Jung menar att den är en medlande arketyp mellan det medvetna och det omedvetna. Den har inte en dömande funktion - den är bara lotsande. Det finns något djupt tilltalande i den bilden.

För att återigen anknyta till mina utläggningar om välljudande ord tycker jag också att psykopomp är i en egen division, även om det inte är frikopplat från sina beståndsdelars associationer: det målas upp bilder av en uppblåst, rikligt utsmyckad (pampig, pompös) och samtidigt irrande, gaggande, krampande (psyko-) varelse. Den egentliga meningen är dessutom, för ovanlighetens skull, inte mindre spännande.

I kristendomen har ärkeängeln Mikael fyllt den funktionen, och Sanktmikaelsbönen är en av mina personliga favoritböner.

På tal om änglar verkar det också som att gabrielsprojektet börjar gå in i sitt slutstadium. Vi filmar det sista i helgen, redigeringen ligger inte på mitt bord. Det ytterst lilla jag sett hittills har i alla fall varit lovande. Suggestivt och rent. Vet inte än om det kommer att läggas upp på Youtube. Watch this space.

Soft news

Som gammal vän av kloster och allt som har med sådana att göra har jag såklart väldigt svårt att inte bli lite rörd av den här nyheten: Praying dog joins temple. Jag såg notisen i Metro härom veckan men orkade inte fota urklippet och sen slängde jag väl tidningen.

Priest Joei Yoshikuni would like Conan to meditate, but "it's not like we can make him cross his legs", he says.

Har en hund buddhanatur? Ho ho...

*

In other news: DN På Stan har fått en makeover (och en egen .nu-adress). Känns lite som om den värdelösa tidningen Groove och den utmärkta tidskriften Filter skulle få ett utomäktenskapligt barn. Formatet är fint, första omslaget var väl lite tråkigt men layouten i övrigt känns bra. Men jag fattar inte hur den kan vara så tjock? Den måste ju vara minst dubbelt så tjock som när den var i tabloidformat, och så mycket mindre har den väl inte blivit?

Rick 'n roll

Det känns som att 4chan håller på att närma sig ett totalt folkligt genomslag (med ett yrvaket Hem & Skola hack i häl, och troligtvis en slutgiltig newfagifiering av hela användarbasen som konsekvens).

I samband med första april har mängder med sidor haft 4chan-memes som aprilskämt (troligtvis utan att veta var de ursprungligen har fötts), och raiden mot epilepsiforumen härom veckan omskrevs i pressen som en "hackerattack". Syftet verkar för de intervjuade lite oklart, men svaret är såklart: For the lulz. (Länkar: 1 2 3 4)

Nu har också Rick Astley, vars Never Gonna Give You Up blivit Myspace-generationens motsvarighet till "du har en fläck på tröjan"-skämtet, insett vidden av livet som mem och talar om att göra en comebackturné. Vet inte jag. Will probably need moar aids.

Ur djupen

Ursäkta spammandet idag, men jag kan inte riktigt släppa det här. Undertecknad är som bekant en stor vän av det ännu oförklarade (och en ännu större vän av det förhoppningsvis evigt oförklarliga, för övrigt), och jag har ikväll snubblat över två spännande artiklar på Wikipedia: Slow Down och Bloop.

Låt inte de oseriösa namnen förleda er, det här är mycket stort. Det handlar om två ljudupptagningar ur havsdjupen som än så länge ingen har kunnat förklara, men som har organiska kännetecken. Alltså potentiellt enorma varelser som bara ligger och väntar på att äga sönder hela den mänskliga civilisationen, eller i alla fall delarna av den som bosatt sig längs kusterna. Cthulhu? Monstret från Cloverfield? Maskinljud från det sjunkna Atlantis? INGEN VET.

Bokfynd

Jag var på antikvariatet Alfa på lunchen idag. Världens bästa antikvariat. Fyndade godbiten på bilden här ovanför. Omslaget är ett av de bästa i hela mitt bibliotek, jag tror att jag ska låta den ligga framme nästan hela tiden.

Kapitlen heter som följer:

- Om varseblivning och religiös erfarenhet
- "Given i dem att äta"
- Personligheten och det religiösa livet
- Religionshistoria i fågelperspektiv
- Religiös erfarenhet i skilda former
- Nathan Söderblom och mystiken
- Sigmund Freud och Lars Levi Læstadius
- "Hedendom i kristendomen"
- Mellan lag och vilja
- Kristus och riket
- Kristendomens möte med religionerna
- Om den moderna ateismen
- Helgon och utvalda

Can't wait!

Länktips: Nytt klipp från Resident Evil 5

Via Spelfeber: Joystiq har ett kort klipp från Resident Evil 5 uppe. Ja, det är snyggt. Jag älskar att ljuset bränner när man kommer ut ur ett mörkt rum (och att ögonen måste vänja sig vid mörkret när man kommer in i samma rum), och animationerna är såklart jättebra.

Men alltså, det är ju omöjligt att inte känna ett visst obehag inför det här med att man går runt och slaktar afrikaner. Det kanske är irrationellt och eventuellt på något sätt rasistiskt (svårt att veta numera) att jag känner så, men det är väl ändå en annan sak än om fienderna vore vita (vilket de varit i alla de andra spelen)?

Okej, det kanske lurar någon sorts västerländsk myt om asiaters primitiva rasism i det här resonemanget också. Men det är liksom gestaltningen som stör. Om det var mer Africans With Mainframes (bildligt talat, mer afro-cyberpunk eller vad som helst), om det inte bara var så förfärligt stereotypt, skulle det liksom kännas mer okej. Om det bara var en slump att de var svarta. Men när de porträtteras som galna flockdjur (alternativt okontaktbara dagdrivare) blir det liksom lite för nära de schablonbilder som används redan i en massa andra dunkla sammanhang för att det ska kännas helt lugnt.

Jag tror att jag blir ovanligt beklämd av det här just för att jag egentligen älskar Resident Evil-serien, och gärna vill kunna spela femman också utan att känna mig som Nathan Bedford Forrest. Jag håller tummarna för att Capcom ror det här i land på ett bra sätt.

Granada!

granada-desdeelcielo, originally uploaded by Arkangel.

Om Gud vill och allt går väl kommer T och jag förhoppningsvis tillbringa en vecka i juni här. En veckas kärleksfullt omfamnande av kulturtanten och svärmaren i mig väntar! Jag ska mata dem med svullna bär och söta viner. Jag vill vandra med T genom prunkande palatsträdgårdar i sval morgonglöd, i dammiga gränder och över bonade katedralgolv! Se solen gå ner och fälla långa, symmetriska skuggor över moskégolven! Fyllas av cikadornas sång! Skita i allt!

Åh, ta mig dit.

Youtube: Paroles, paroles

Titeln till det förra inlägget var en anspelning på den här fantastiska låten:



Mais tu peux bien les offrir à une autre
qui aime le vent et le parfum des roses
Moi, les mots tendres enrobés de douceur
se posent sur ma bouche mais jamais sur mon cœur

Paroles, paroles

Donnie Darko, minns ni den? Filmen som på något konstigt sätt fick rykte om sig om att vara väldigt "svår", och som ansågs säga något mycket viktigt om livet och verkligheten. Jag gillar den inte. Ni kanske också minns att den engelska glosan cellar door hade en särskild plats i filmen, att den ansågs vara engelskans vackraste ljudkombination. I filmen säger de aldrig vem som först ansåg detta, men det är faktiskt självaste J.R.R. Tolkien, en språkvän om någon, som är mannen bakom den åsikten. På Wikipedia citeras han två gånger:

Supposing you say some quite ordinary words to me - 'cellar door', say. From that, I might think of a name, 'Selador', and from that a character, a situation begins to grow.

Most English-speaking people...will admit that cellar door is 'beautiful', especially if dissociated from its sense (and from its spelling). More beautiful than, say, sky, and far more beautiful than beautiful. Well then, in Welsh for me cellar doors are extraordinarily frequent, and moving to the higher dimension, the words in which there is pleasure in the contemplation of the association of form and sense are abundant.

Ferdinand de Saussure, den moderna lingvistikens fader, delade upp det språkliga tecknet (i allmänhet ett ord) i två delar - det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), alltså dels tecknets form/ljud och dels själva det tankemässiga innehållet, "meningen". Det här framstår idag som ganska en ganska självklar grej, men var revolutionerande där kring slutet av 1800-talet.

För att kunna avgöra om ett ord är "vackert" måste man alltså försöka dränera det på sitt signifié. Annars är det lätt hänt att man bara tänker på behagliga saker som sommarvindar, solregn, ödmjukhet och skärgården. Eller, det kan väl hända att man skulle gilla ordens språkljud oavsett deras betydelser, men risken är ju överhängande att ordets mening tar överhanden. Och då är det ju egentligen egalt hur ordet låter.

*

Detta att isolera ljudet och därmed döda tecknet är faktiskt en annan lingvist och akademisk mångsysslare, Roland Barthes, inne på i sin utmärkta japanstudie Teckenriket, från 1970. Han beskriver suggestivt sin egen tolkning av koanmetoden (som jag skrev lite om i förra inlägget), på ett sätt som faktiskt kräver att citeras i sin helhet:

... det finns ett ögonblick då språket upphör (ett ögonblick som nås genom mycket övning) och det är denna ekolösa klyvning som instiftar både sanningen hos Zen och haikuns form, kort och tom. Här är tillbakavisandet av "utveckling" radikalt, för det handlar inte om att hejda språket inför en tung, uppfylld, djup och mystisk tystnad eller ens inför en själens tomhet som skulle vara öppen för gudomlig kommunikation (Zen är utan Gud). Det som framläggs bör varken utvecklas i diskursen eller i diskursens slut; det som framläggs är matt och det enda man kan göra med det är att ständigt upprepa det. Det är detta som man rekommenderar utövaren som arbetar med en koan (en anekdot som föreslagits honom av hans mästare): inte att besvara den, som om den hade en mening, inte ens att uppfatta dess absurditet (något som fortfarande är en betydelse) utan att tugga om den "ända tills tanden faller". Hela Zenbuddhismen, som haikun bara är en litterär förgrening på, uppträder alltså som en ofantlig praktik avsedd att hejda språket, att sätta stopp för denna inre radio som ständigt sänder inom oss - även i sömnen (kanske är det därför som man hindrar utövarna från att somna in) - och att uttömma, att förbluffa, att låta själens obetvingliga ordström torka ut. Kanske är det som inom Zen kallas satori, och som västerlänningar bara kan översätta med vagt kristna termer (illumination, uppenbarelse, ingivelse), endast en panisk suspension av språket, det vita som raderar ut kodernas regim inom oss, sprickbildningen i denna inre recitation som konstituerar vår person. (Barthes - Teckenriket, s. 84-85, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1999)

Det handlar om att skapa Det Stora Tvivlet hos utövaren, att inte klänga sig fast vid givna ramverk. Just misstron mot språket och det ikonoklastiska hos zenbuddhismen passar dagens teoretiska klimat som handen i handsken (berättelserna om zenmästare som bränner upp heliga texter, förstör buddhastatyer, dödar djur, och utför andra laddade handlingar för att slå sina elever ur sans, är oändliga).

Det är för övrigt det här som framför allt skiljer zenbuddhismen från kristendomen och de andra textreligionerna. I kristendomen skapar Gud världen genom att tala, han skriver världen med språket redan från den absoluta början. Kristus hänvisas konsekvent till som Guds Ord. På papperet är det kanske inte så omvälvande, men konsekvenserna blir intressanta. Det zenbuddhistiska förhållningssättet är just att i upphäva språket, medan det kristna snarare är nersänkt i ett språk, en sorts tillvarons grammatik. Att ägna sig åt mindfulness-träning och annat som är populärt idag (och som säkert fyller somliga intressanta funktioner, men enligt mig inte är en religiös praktik), där man "släpper taget om orden" och låter dem flyta iväg, omöjligt eller futilt i ett kristet sammanhang. Staffan Humlebo bloggade nyligen om det här:

Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Min fetstil. Det här var också ett stickspår.

*

Den här tankebågen har egentligen sitt ursprung i att jag vaknade i gassande sol hos T härom morgonen och hade den pockande känslan av att jag älskade ordet somlig. Just då hade jag för en kort stund ljudbilden fritt hängande, utan den tillhörande meningen. Det underlättas förstås av att ordet inte har en särskilt tydlig betydelse gestaltmässigt. Jag tänkte mig att som liknar ljudet som uppstår vid vattenbrynet på klippor, i de små sänkorna där vågorna dyker in och strömmar ut i en virvel. Ett gulpande läte som sväljer sig självt. Lig känns mer som ett kvistliknande, styvt hängande något. Tillsammans bildar de en harmonisk enhet.

Bilden högst upp är omslaget till Yellow Swans - At All Ends, som jag aldrig hört men tyckte var fint.

Fallet Owe Wikström: Addendum

Glömde en sak: Owe Wikström är värd all heder för hans återkommande misstro mot självhjälpslitteratur och talet om personlig utveckling, även om han inte alltid lyckas förmedla den misstron på ett så skarpt sätt som man ibland kan önska. Han menar att det finns en stark narcissitisk tendens i allt tal om personlig utveckling. Egentligen är det kanske uppenbart, men med tanke på hur ofta det förpackas som någon sorts genväg till ett mer kärleksfullt liv är det värt att kritisera.

Samtidigt är just det att han inte formulerar det helt skarpt på ett sätt en sorts sekundär, men väldigt viktig kvalitet hos honom; han är tråkkristen, inte självklart helgjuten som person och författare. Han återvänder ofta till hur den gråa vardagen och mötena med tråkiga och hopplösa personer är fullständigt avgörande för en autentisk kristen mognad, alldeles oavsett hur många ökenfäder man läser om eller hur många ekumeniska retreater man åker på. Det är egentligen ett av hans största bidrag till det samtida svenska kristna samtalet.

Fallet Owe Wikström

Under en period i mitt liv var jag ganska inne på buddhism. Jag skyller på ungdomlig naivitet och en alltför stor kompromissvilja i förhållandet mellan samhället, individen och det gudomliga. Idag menar jag att den västerländska tappningen av buddhism i praktiken är ett direkt utflöde ur och den slutgiltiga produkten av ett postmodernt samhälle: det individcentrerade, moralrelativistiska, psykologiserande, passiviserande - allt finns där (därmed inte sagt att buddhismen behöver vara sådan). Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv.

I alla fall. Även om jag inte längre ägnar mycket tid åt buddhismen har jag snappat upp ett och annat på vägen (som vanligt tillbringade jag betydligt mer tid med näsan i en bok än sittande på en kudde), däribland detta med koanmetoden, som på olika sätt blivit en del av det västerländska medvetandet tack vare 70-talets beatniks och hippies. En koan är en gåta som den unge buddhistmunken får när han inträder i ett kloster. Gåtan är ofta helt obegriplig, och undflyr rationellt tänkande, för att provocera adepten till att spränga sina konceptuella gränser och nå intuitiv kunskap om tillvarons sanna natur. Den mest kända är antagligen "Två händer klappar och du hör ett ljud. Hur låter en hand som klappar?". Mindre kända är t.ex. "Vad är Buddha? -Tre pund lin", eller "Har en hund buddhanatur? -Mu!".

Tanken är sedan att adepten ska sitta och nöta på de här gåtorna från alla möjliga håll, för att till slut nå en sorts inre vändning (f.ö. fascinerande beskrivet och teoretiserat av den banbrytande religionspsykologen Hjalmar Sundén i boken Zen). I sin nyvunna klarhet ska man sedan presentera ett "svar", som oftast är lika obegripligt som frågan - det kan vara att skrika rakt ut, att slänga sina skor genom fönstret, att bara buga och krypa ut ur rummet, eller vad det nu kan vara. Rena lekstugan.

Det här var egentligen en omotiverat lång och snårig utläggning för att komma fram till formuleringen jag vill använda om hur jag känner inför religionspsykologen, prästen och författaren Owe Wikström, en känsla som alltså liknar den uppmaning som ungmunkarna får när de ska ta sig an sin första koan: det är som ett glödande klot av järn i strupen, som du varken kan spy upp eller svälja. Det är nämligen så det är när jag läser hans böcker.



Owe Wikström är kanske mest känd som mannen bakom den kletiga pockettiteln Långsamhetens lov, och har efter den skrivit om resandet som fenomen (Ikonen i fickan), och romanläsandets uppbyggliga kvaliteter (Sonjas godhet). Utöver de här böckerna har han också skrivit en del akademisk litteratur (Den religiösa människan, Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna) och en del inomkristen litteratur (exempelvis den utmärkta lilla boken En liten vägledning till nåden och en lysande handledning till kristen själavård). Han har en imponerande bredd i sin bildning (utbildad präst, psykoterapeut och en extremt produktiv akademisk karriär som utmynnat i en professur i religionspyskologi), och han är enligt mig en lysande akademisk skribent.

Problemen kommer när han tappar fokus och lutar sig tillbaka. Om stilen i hans akademiska och kristna texter är fokuserad, kritisk och ändå lättläst, är den i hans mer fritt hållna texter nästan outhärdlig - såsig, kvalmig och så gubbtrevlig att man blir alldeles spyfärdig. Det gör att jag alltid ger mig i kast med hans böcker med lite skräckblandad förtjusning. Det blir inte bättre av att det i de såsigare böckerna finns enstaka guldkorn som jag inte vill missa. Framför allt har intervjun med den amerikanske molekylärbiologen som fick en kallelse och blev katolsk förortspräst i Frankrike bitit sig fast i minnet, från slutet av Ikonen i fickan.

Men - fortfarande är det till stora delar ganska harlekinaktig prosa. Hur har det blivit såhär? Jag har några teorier:

Ett liv i humaniorans akademiska korridorer sätter sina spår. Nästan all bra humaniora handlar om å ena sidan, å andra sidan-resonemang. Slutsaterna man når blir i bästa fall kompromisser. För att orka leva med det lär man sig antagligen älska det kompromissade, det helt nyanserade. Inte konstigt att eggen blir slö med tiden. Den akademiska självkritiken och "ärligheten mot sig själv" blir med tiden nästan patologisk. Wikström verkar ganska trött på sig själv och sitt tvivel emellanåt.

Wikström är svenskkyrklig protestant. Förlåt, men jag tror faktiskt att det har lite med saken att göra. Anders Piltz är t.ex. också ärkeakademiker, men skriver trots det med ett mäktigt patos och total skärpa. Protestantismens inneboende sekulära tendens blir tydlig när Wikström bara skriver drivet när han redan är inuti kristendomen. När han ska skriva allmängiltigt och populärt är han protestantiskt försynt, ursäktande, sekulär. (Det här är förstås tillspetsat - exempelvis är både Ola Sigurdson och Martin Lönnebo utmärkta populärteologiska författare, för att bara välja två protestanter jag gillar. Men principen står jag fast vid.)

Oavsett hans kvaliteter som pocketförfattare vill jag inte avsluta den här texten utan att rekommendera hans i min mening bästa böcker:

Den outgrundliga människan - Trots den klyschiga titeln en utmärkt bok som utreder människans psykologi utifrån ett kristet perspektiv. Osentimentalt och väldigt, väldigt intressant.

Det bländande mörkret - En utförlig beskrivning av nådens psykologiska uttryck när den verkar i människans hjärta. Kritiskt men inte onödigt försynt. Ett utmärkt komplement till Wilfrid Stinissens bok Natten är mitt ljus, på samma tema.

Aljosjas leende - Tar avstamp i Dostojevskijs klassiker Bröderna Karamazov för att teckna psykologiska porträtt av huvudpersonerna och hur de företräder olika positioner gällande tro och tvivel. Just utläggningarna om Aljosja är bland det bästa jag hört till kristendomens försvar.

Thank you!

I tio fall av tio har jag ingen aning om hur personen på andra sidan mailadressen ser ut. I nio fall av tio ägnar man det heller inte någon tanke. Men ibland kan man inte låta bli att undra.

Jag har varje torsdag kontakt med en japansk advokat. Han är extremt korrekt. När amerikanska och franska tjänstemän skickar runt dokument och avtal är det ofta nerkladdat med kommentarer, dåligt kopierat, underlig skräptext som letar sig in via skrivaren, och annat. Ingen kommer någonsin se de här papperena förutom interna revisorer. Vår man i Japan skulle aldrig låta något sådant över sin tröskel. Vi har specialpapper för just honom. Extra hårda, lite skrovligare och med en svag gul ton. Vi stämplar aldrig underskrifter. Vi begär aldrig läsekvitto på mailen - vi vet att han läser alla mail. Jag har googlat, men det finns inga bilder. Mr. Hashimoto, you are my mystery man.

Mer sällan får jag mail från en spanjor, en señor Nuñez. Hans mail är alltid fulla av glada färger, spännande typsnitt och små bilder. Han ber en tänka på miljön innan man skriver ut hans mail. Bredvid texten finns en pytteliten bild på ett träd. Det är rörande. Det känns lite som att maila med en lunartjej. Idag hade han fått vänta i flera veckor på en affärsbekräftelse och började mulna märkbart i tonen. Men så fick jag till slut iväg det han behövde, och han sken upp som en sol.

Såhär glad blev han:



En gnutta mänsklighet bland all byråkrati.

Avstämning med mig själv

KYOTO SAGANO, originally uploaded by G O L D T O P.

Dålig aktivitet på sistone. Har haft dubier om livet men är nu tillbaka på banan.

Okej. Heltidsjobb fixat. Borde kunna vara här fram till maj 2009. Perfekt. Kommer kunna lägga undan bra med pengar varje månad tack vare Guds försyn (dvs låg hyra och frukost på jobbet), förhoppningsvis runt 7000-8000 kronor. På ett år blir det en hel del.

Sedan är tanken att det ska bära av till Japan kring juni 2009 och så blir jag förhoppningsvis kvar där en månad eller så, kanske några veckor mer. Tänker helt oreflekterat köpa upp mig på teknikprylar och annat som jag faktiskt inte brukar tänka så mycket på annars. Om inga större buggar eller barnsjukdomar rapporterats om Sigman tills dess kommer jag antagligen köpa en där. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra där, men tanken är att jag ska mjölka vännerna på bekanta och försöka ta mig runt hyfsat billigt boendemässigt, och samtidigt få någon sorts insyn i det Egentliga Japan. Göra en Lost in Translation. Får väl se.

Sen har jag juli och augusti i Sverige (antar jag) och då vet jag inte vad jag ska hitta på riktigt. Kommer förhoppningsvis kunna jobba ända fram till sommarslutet om jag trixar lite, och därmed kunna bunkra upp med ännu fler besparingar inför den långa hårda studietiden framför mig. Om inte får jag väl hitta på något annat. Pengar kommer åtminstone inte vara något problem för bara två månaders uppehälle. Kanske till och med kostar på mig en liten posh kulturresa genom Sverige eller något annat av det själsliga 65-åringar som jag brukar syssla med.

Och ja, sen bär det väl förhoppningsvis av någonstans inåt landet, mot psykologprogrammet. Men allt sånt är förstås skrivet i stjärnorna, i Guds händer, et cetera. Men jag är nöjd med min plan. Allt kommer att bli bra.

*

Jag vill också göra offentlig avbön för alla hårda ord jag yppat om Håkan Hellströms nya skiva. Jag var lite snabb med att döma ut den. I själva verket är åtminstone hälften av låtarna alldeles briljanta (proggloskan Zigenarliv Dreamin' är dock fortfarande omöjlig att försvara). Tro & Tvivel kan mycket väl vara Håkans bästa låt någonsin. Så, nu är det sagt.

Att ge tidsandan ett ansikte

Någon skrev en gång "vägrar vara endimensionell". Amen to that.

Samtidigt: Kommer osökt att tänka på ett konstverk jag såg på Moderna för många år sedan. Det var en mycket intrikat maskin, säkert fem-sex meter lång och tre meter hög, ihopsatt av långa plaströr, pulserande slangar, kar fulla av fräna vätskor, glasflaskor och annat. Det visade sig vara ett slags artificiellt matsmältningssystem, där slutprodukten blev en synnerligen verklighetstrogen bajskorv. Jag är den bajskorven. Samhället som omger mig är maskinen.

Mp3: The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)

Jag hittade den här igår när jag slösurfade runt efter bra mp3bloggar (hittade inga, needle in a haystack-känslan). Den är med all säkerhet från stormaktstiden mätt i hipstertid, men eftersom jag inte har några ambitioner att ligga i framkant på något område på den här bloggen skiter jag i det.

Den är en åtta minuter lång sammanfattning av allting jag önskar få av en utekväll, men väldigt sällan får. Men om jag med förbundna ögon finge sjunka ner i ett kroppstempererat saltvattenbadkar där den här låten spelades om och om igen skulle jag kanske till slut få uppleva den kvällen.

The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)

Ett hjärta av sten

...ska till för att man inte ska bli helt gråtfärdig av den här bildsviten.

Gästinlägg: Aurafotografi

Ännu en gång får vi finfrämmande här på Perikores. Texten är skriven av Anton Gustavsson, och är egentligen en skoluppgift som jag snällt nog har fått tillstånd att publicera.

*

Den som kommer in på bokhandeln Jupiter i Stockholm möts av en häxkittel av sinnesintryck direkt innanför den lätta trädörren. En sötaktig doft av lavendel och rökelse fyller näsan, öronen registrerar ljudet av porlande vatten och harmoniska flöjter som strömmar ur högtalarna och ögonen irrar över de många spartanska furuhyllorna, där böcker och CD-skivor samsas med esoteriska föremål som lyckobringande amuletter och ädelstenar. Över alltihop, på kortsidans vägg, vakar ett porträtt av Dalai Lama som ståtar sist i en rad färgglada porträtt av indiska berömdheter.

Berit, som arbetar i kassan på Jupiter, har grått hår och lugna, klarblå ögon. Efter en kort förfrågan visar hon vägen till ett utrymme snett bakom disken, ber mig att klä av mig alla lösa föremål som halsband och armbandsur och pekar mot en stol i rotting med gul dyna.

– Mobiltelefonen måste du också lägga ifrån dig. Den kan störa utrustningen.

Utrustningen ser ut som en hybrid av en gammaldags Hasselblad och en polaroidkamera, Berit håller den i ett fast grepp under hakan. Hon ber mig lägga vänster och höger hand på var sin metallplatta på bordet framför och titta in i kameran. Sedan, när jag sitter på rätt avstånd, knäpper hon en bild. Det piper till i skrivaren bakom skynket. Om fem minuter, inte ens det, ska jag till slut få se bilden av min egen aura. Eller ska jag det?

*

– Ingen har egentligen kunnat påvisa att något sådant som en aura verkligen existerar. Det är såvitt jag vet bara fantasi.

Göran Ståldal är talesperson för Förbundet Humanisterna, och han skräder inte orden när han blir tillfrågad om sin syn på fenomenet auror. I likhet med resten av sitt förbund hyser han en passionerat strikt syn på andliga företeelser som saknar vetenskapliga belägg.

– De som håller på med new age är förtjusta i termer som ”energi” och ”aura”, ord som inte står för någonting. Ibland lånar de begrepp från naturvetenskapen också, strålning till exempel. Men det är helt ovetenskapligt, säger han.

Ska man tala om olika slags krafter och energier så ska de kunna bevisas, det är Göran Ståldals fasta övertygelse.

– Annars bör man låta bli att tala om det. Hela bevisbördan ligger på den som försöker påvisa någonting. Tvivlaren har ingen bevisbörda.

Kanske är frågan ändå lite mer komplex än så. Att det existerar fysiska kraftfält runt alla föremål, människor såväl som himlakroppar, det är vetenskapligt belagt. Men huruvida det går att använda dessa kraftfält för att dra slutsatser om människors inre egenskaper, som new age-rörelsen menar, är långt mer tveksamt. Det finns hur som helst många människor som gärna vill tro att det är sant.

Jupiters ägarinna heter Viola Sandelin, och hon har hållit sin butik igång sedan 1995. Aurakameran inne i hörnet har omkring tio år på nacken. För Viola råder det ingen tvekan om att auror är något högst verkligt.

– En aura, det har alla människor. Det är inte något som man kan tro på eller inte tro på, tycker jag. Vi har inte haft några bra mätmetoder för såna här saker, men jag tror att det snart kommer metoder som gör att man kan visa våra auror bättre.

Trots de bristande mätinstrumenten har Viola ett bra bevis på att auror existerar – hon har sina egna ögon. Viola kan nämligen själv se auror – inte alla färger i sin helhet, som butikens medium Stellan kan, men hon kan ana delar av dem.

– Det kan du också göra!, säger hon. Ställ dig framför en spegel med vit bakgrund bakom dig, och fokusera inte på dig själv utan bredvid. Då kommer du efter ett litet tag se att det sprakar som ett fluorescerande ljus runt ditt huvud. Om du tittar en längre stund kan du se olika färger som går ut från huvudet. Jag kan inte tro annat än att det vetenskapligt borde gå att verifiera det.

Men om man nu ser färger runt sitt huvud. Hur går det att veta att färgerna faktiskt representerar olika inre egenskaper?

– Beskrivningen av de olika färgerna kommer ifrån gamla skrifter. Färgernas betydelse har beskrivits sedan lång tid tillbaka i olika esoteriska böcker. Det är ingen som bara har hittat på dem. Sedan kanske man tolkar det hela på lite olika sätt, men i stort sett bör det vara en någotsånär vedertagen tolkning, som kommer ifrån olika beskrivningar av chakrorna i kroppen. Jag antar att det har sitt ursprung i Indien.

Det enda som Viola erkänner sig skeptisk till när det gäller auror är frågan om hur konstanta de är.

– Där skulle jag vilja svara lite mittemellan. Jag har också en annan apparat, den fungerar inte vidare bra just nu, men där kan man på en monitor se sin egen aura, hur den fluktuerar. På en del personer rör den sig väldigt fort. De byter färger väldigt snabbt och ofta. Men oftast är det ungefär samma färger. Hur såg det ut på ditt aurafoto?

*

Berit lossar försiktigt på skyddspapperet, skakar fotografiet och tittar på resultatet. Bilden är lite större än en vanlig polaroidbild, och föreställer mitt ansikte insvept i en dimma av olika psykedeliska färgkombinationer.

– Oj, vad mycket gult du har ovanför huvudet, i dina erfarenheter. Det står för intelligens och spontanitet, säger hon. Och det blåa till höger om dig betyder att du utstrålar lugn.

Hon berättar mer om de olika färgernas positiva betydelse, och sticker en broschyr om healing i min hand, innan jag lämnar butiken och skickar vidare platsen vid Violas aurakamera till en ung mamma som köper new age-produkter för över 600 kronor.

Ute på Hornsgatan igen doftar det allt annat än lavendel. Själv är jag lite omtumlad. Hur kan människor betrakta en sak så diametralt olika? Förbundet Humanisterna är helt obevekliga i sitt förtroende för betydelsen av vetenskapliga belägg. Viola Sandelin framstår som naivt aningslös i sin tro på att alla som inte tror på auror kan övertygas genom att stå en stund framför en spegel med vit bakgrund.

Från sina respektive utgångspunkter sätter de ändå fingret på en och samma kärna i frågan om auror, chakror och alla andra exempel på illa underbyggd mysticism. Nämligen att det kanske inte handlar så mycket om att lägga fram vetenskapliga fakta. Det handlar mycket mer om vad vi väljer att tro.

Vill jag tro att jag har en aura som säger någonting relevant om mig, och att jag tjänar på att titta till den med regelbundna 150-kronorsbesök hos Jupiters aurafotograf, då har jag också det. Precis som inom allt slags troende är kanske inte sanningskravet viktigast här. Troendet i sig är ett självändamål, en personlig process och en identitetsmarkör. Såväl Berit och Viola som alla de kunder som kommer och tar ett aurafoto då och då är lätta att raljera över. Men det finns egentligen inget mer irrationellt i deras tro än i den etablerade kristendomen.

Läkedom, av R.S. Thomas

Läkedom

Sjuksalar. Sängarnas segel
i stiltje. Sköterskorna kryssar
hit och dit. Kloroformens bris
ökar och avtar. Sjukhus
är sin egen väderlek. Temperaturerna
har ingenting att göra
med världen utanför. Kirurgerna,
dessa mästare i navigationens
konst, följer skalpellens kompass
genom orkaner av smärta
till en lugn hamn. Någonstans
långt nere i patientens mörker,
där tron dog, börjar bönen
likt en ympkvist eller ett transplantat
att läka själens vävnad och
leda det förundrade jaget mellan
tvillingpelare, där livets änglar
svingar sina flammande svärd.

Jag gillar den här sortens diktande. En ganska rak och tydlig gestaltning med enhetligt bildspråk och samtalston, där språket och formen är inte huvudattraktion. Jag har sådär i allmänhet svårt för dunkelt berättande om det inte är absolut nödvändigt. Ett visst mått av skärpa kan man begära av sin läsare, men inte förmågan till tankeläsning. Jag inser att jag låter lite stilfientlig och banal när jag skriver så, men det står jag för.

Att just den här dikten fastnade just idag kan ha att göra med att jag själv eventuellt ska gestalta en himmelsk varelse någon gång de närmaste veckorna. Om allt går vägen kommer jag att ha har en gång gestaltat ärkeängeln Gabriel på mitt CV i framtiden. Det hoppas jag på.

Mitt tarotkort

Om man följer samma princip som Mohammed Omar gör blir även mitt kort Eremiten.

The hermit has internalized the lessons of life to the point that he is the lesson.

There are two major ways this card can be interpreted: First; the need to withdraw from society to become comfortable with himself; Second, the need to come out of isolation to share his knowledge with others.

A potentially dangerous aspect of The Hermit is his retreat, his isolation. We all need to retreat sometimes; retreat and renewal are necessary for growth. But The Hermit may be tempted to completely withdraw from the world, not because the journey is done, but because the dragons of the real are too daunting, or because the trivial pleasures of the cave are too intoxicating. Withdraw at the wrong time, stay withdrawn too long, and growth stops. The cowl The Hermit wears protects him and isolates him. Hopefully, at some point, he casts it off and rejoins the world.

Some say that The Hermit represents the time we learn our true names; who we really are. The Greek philosopher Thales is reported to have been asked “what is the most difficult of all things?” To which he is said to have answered “To know yourself.” The Hermit is given time to obey the Delphic Oracle’s demand: know thyself.

Mycket smickrande.

Principen är alltså: Lägg ihop födelsedatumets siffror och fortsätt tills du når en summa som understiger 22. Exempel: 6 juni 1983 = 6+6+1983 = 1995 = 1+9+9+5 = 24 = 2+4 = 6. Sen kollar du upp vilket kort siffran representerar i den Stora Arkanan.

Vatikanen har återigen blivit missförstådd

Många tidningar har i dagarna gått ut med stora rubriker om SJU NYA DÖDSSYNDER, ofta dessutom i anslutning till fullständigt galna förklaringar av vad en dödssynd innebär. Några svenska tidningar som skrivit om det är SvD, Aftonbladet och Sydsvenskan.

Jag blev förstås lite orolig att Vatikanen givit vika för tidsandan och, i strid med all romersk tradition, hipp som happ introducerat sju nya dödssynder lite på en höft sådär. Jag gick lite närmare källan, till de amerikanska jesuiternas veckomagasin America, för att undersöka saken ordentligare.

Lugnande ord mötte mig i artikeln Seven (New) Deadly Sins? Or Not?:

Contrasting an older understanding of sin as more individualistic in nature, Bishop Girotto noted that sin "today...has an impact and resonance that is above all social, because of the great phenomenon of globalization." He pointed to a number of "social sins" (by now a familiar term to Catholics accustomed to hearing it applied to racism, sexism and anti-Semitism). Among those he mentioned were economic injustice, environmental irresponsibility, accumulation of excessive wealth and genetic experimentation with unforeseen consequences.

The media's reporting, however, transmogrified this into something different. "Seven New Deadly Sins," wrote the Times Online, mistaking the main point of the interview, which was that these new social sins were in fact different in nature for those more individualist "deadly sins," which focused more on regulating a variety of human passions. "Vatican Lists New Sinful Behavior," wrote the Associated Press, as if accumulating excessive wealth hadn't been already condemned by the church for centuries, and, before that by--well, Jesus for one.

...

The Vatican's intent seemed to be less about adding to the traditional "deadly" sins (lust, anger, sloth, pride, avarice, gluttony, envy) than reminding the world that sin has a social dimension, and that participation in institutions that themselves sin is an important point upon which believers needed to reflect.

In other words, if you work for a company that pollutes the environment, you have something more important to consider for Lent than whether or not to give up chocolate.

Och så var det med den saken.