Om Trots Allt

Den vagt kristna tidskriften Trots Allt ska gå från papper till enbart nätupplaga, till synes av krasst ekonomiska skäl. Jag fick i samband med det en inbjudan till gruppen "Rädda Trots Allt!" på Facebook härom veckan, men bestämde mig till slut för att inte gå med. Nu har jag förstås inga illusioner om att det här skulle vara något världsomvälvande beslut, men det fick mig att inse att jag - trots år av gratisläsande på bibliotek - gott tycker att den kan få gå i graven. Och det är egentligen inte så mycket illvilja som frustrerad besvikelse.

Som jag ser det behöver tidningssverige tveklöst en tidskrift för "de stora frågorna" som det så försynt kallas. Problemet är att Trots Allt hade en kristen profil som var så nedtonad att det antagligen gick ett par prenumeranter förbi att det ens fanns en sådan. Och även om jag har full respekt för att folk inte vill diskutera livsfrågor i ett religiöst sammanhang, tvärtom, blev det i Trots Allts fall varken eller. Det outtalade ramverket var en tydligt existentiellt-poetisk tolkning av svenskkyrklig protestantism, som låg som en skugga över de trevande intervjufrågorna. Ibland höll det hela vägen, men ofta blev det lite för sökande, lite för mycket floskler och klyschor som fick stå oemotsagda. Symptomatiskt för den mylla ur vilken den växte, kanske. Bristen på en tydlig förankring gjorde att det sällan blev mer än just sökande, detta ord som Svenska Kyrkan älskar mer än något annat. Respekten blev hållningslöshet, samhällspatoset blev fair trade, allvaret blev med tiden en sliten klyscha.

Den hugade kan glänta på det betydligt mer uttalat kristna alternativet IKON. Profilen är så öppet frikyrklig att en blek svenskkyrklig läsare kan bli alldeles generad, men just att man är så tydlig med var man står gör frågorna man tar upp begripliga, slutsatserna logiska. När Gud inte längre är elefanten i rummet utan snarast utgångspunkten för samtalen finns det en annan rymd i samtalen, och många intervjuer jag läser där tycker jag är mer personliga och naknare än de intervjuer jag läst i Trots Allt.

Därför har jag ingenting emot att Trots Allt fått somna in.

Schmidt Sting Pain Index

Det är tråkigt att vara så förkrossande dålig på naturvetenskapligt tänkande som jag är. Inte ens populärvetenskap brukar lämna några större intryck, och även om det jag läser är helt fantastiskt kommer jag aldrig ihåg detaljerna.

Därför blir jag så glad de få gånger jag faktiskt hittar naturvetenskapliga skildringar som inte kräver så mycket förkunskaper eller begåvning. Ett strålande exempel på en sådan är Fredrik Sjöbergs augustprisvinnare Flugfällan, om flugsamlande och svenska kändisar på området. Lärt, välskrivet och roligt.

Lika kul är Justin O. Schmidts Schmidt Sting Pain Index, som är precis vad det låter som. Entomologen (insektsforskaren, för den som liksom jag inte hade en aning) Schmidt har med livet som insats låtit sig bli biten och stungen av 78 olika insektsarter och mycket levande redogjort för smärtans karaktär och intensitet på en skala från 0.0 till 4.0, där 2.0 ungefär motsvarar ett getingstick. Wikipedia bjuder på några smakprov:

• 1.0 Sweat bee: Light, ephemeral, almost fruity. A tiny spark has singed a single hair on your arm.
• 1.2 Fire ant: Sharp, sudden, mildly alarming. Like walking across a shag carpet & reaching for the light switch.
• 1.8 Bullhorn acacia ant: A rare, piercing, elevated sort of pain. Someone has fired a staple into your cheek.
• 2.0 Bald-faced hornet: Rich, hearty, slightly crunchy. Similar to getting your hand mashed in a revolving door.
• 2.0 Yellowjacket: Hot and smoky, almost irreverent. Imagine W. C. Fields extinguishing a cigar on your tongue.
• 2.x Honey bee and European hornet: Like a matchhead that flips off and burns on your skin.
• 3.0 Red harvester ant: Bold and unrelenting. Somebody is using a drill to excavate your ingrown toenail.
• 3.0 Paper wasp: Caustic & burning. Distinctly bitter aftertaste. Like spilling a beaker of hydrochloric acid on a paper cut.
• 4.0 Tarantula hawk: Blinding, fierce, shockingly electric. A running hair drier has been dropped into your bubble bath.
• 4.0+ Bullet ant: Pure, intense, brilliant pain. Like fire-walking over flaming charcoal with a 3-inch rusty nail in your heel.


Värstingen själv - en bullet ant.

Smulor från bloggbordet

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:


Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.

För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.

Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.

Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.

Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:

"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."

Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.

Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.

Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.

Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.

Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.

Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Bab(b)el

Jag får alltid en krypande panikkänsla när jag upprepar ett ord för många gånger, t.ex. om jag försöker komma på vilken preposition man brukar använda efteråt, hur ordet stavas eller så. Det är som att trycka ansiktet mot en tunn hinna, den spricker så lätt och plötsligt framträder språket i dess sköra godtycklighet. Orden blir babbel. Jag inbillar mig att det är så det känns att bli galen.

Höst

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Fable 2: Upprättelse

Jag borde egentligen hänga tvätt nu, men jag är datorlös över helgen så jag tänkte passa på att ge Fable 2 lite välförtjänt upprättelse: Det är ett mycket, mycket bra spel.

När spelupplägget sjunkit in och sidouppdragen, jobben, och de beroendeframkallande slagsmålsscenerna börjat dyka upp i jämnt tempo är det helt enkelt omöjligt att sluta spela. Den uppmärksamhet och omvårdnad man lägger på sin karaktär går ganska snabbt över gränsen för det sunda och världen utanför spelet blir alltmer otydlig.

Som det skenheliga harhjärta jag är njuter jag i fulla drag av att få vara outhärdligt god och tillmötesgående mot precis alla i hela världen (utom banditer, som jag på fantasyvis har ihjäl på löpande band), och jag får leva ut mina munkfantasier med kläder, frisyrer och även skägg om jag så vill (även om jag spelar som tjej). Jag har givetvis också ögonlapp. Bilder kommer.

För första gången sedan jag gifte mig har jag också varit och hälsat på min fjantige men älskvärde man. Utan att spoila för mycket får man ganska tidigt i spelet möjligheten att antingen krossa hans hjärta eller gifta sig med honom, och trogen som jag är den konflikträdda vägen i livet tog jag det minst obehagliga alternativet. Jag har låtit honom roa sig bäst han kunnat i den lilla vagnen man börjar sitt vuxna liv i, medan jag varit ute och gjort stordåd.

Han var förståeligt nog lite putt över att jag först nu behagat dyka upp, men några slängkyssar och ett fyrstjärnigt halsband senare var han helt överlycklig att se mig. Eftersom han varit så snäll och väntat troget har han gjort sig förtjänt av ett lite bättre boende, så jag ska se om jag kan hitta något finare åt oss i Gamla Stan... Risken är ju förstås att han blir lite bortskämd. Han kanske ska få ett barn att gulla med under de långa perioderna jag är ute i fält, Molyneux bestämde sig ju i sista minuten för att skippa hela graviditetsbiten, så det är ganska snabbt fixat...

Som ni märker blir man fullständigt uppslukad. Jag är mycket nöjd.

När jag tröttnat återstår dessutom Fallout 3! Good times.

Fable 2: Första intrycken

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla. 

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

*

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Prövningsdagar

Fable 2 (aka spelet som t.ex. fick 10/10 av Eurogamer och 9/10 av EDGE) finns redan att få tag på i butik i Sverige (eventuellt är det slutsålt nu, men det fanns åtminstone tidigare idag), och Webhallen släpper sina ex på fredag. Jag har givetvis förbokat.

Men. Jag ska också skriva Högskoleprovet lördag morgon, och under inga omständigheter vill jag missa mina små men inte jättesmå chanser att höja mig ett poäng eller två för att jag skulle ha suttit uppe och spelat halva natten. Vilket jag såklart kommer göra om jag faktiskt köper spelet på fredagen. Vad jag kommer få göra är därför antagligen att hämta ut spelet och sen gå tillbaka till jobbet och lägga det där. Så får jag hämta ut det på lördag eftermiddag, med kod och passerkort och hela den processen. Spelet får under inga omständigheter befinna sig i närheten av mitt Xbox360 förrän tidigast klockan 16.00 på lördag. Annars kommer det vara kört.

Det här kommer bli så svårt, så svårt...

Världens minsta text skriven

Via Pink Tentacle: ‘Atomic pen’ writes with individual atoms

"Världens minsta text skriven". Jahaja, tänker vän av ordning - Här braskas det! Men om man ska tro den japanske forskaren är det faktiskt alldeles och bokstavligt (!) sant. Ett forskarteam vid Osakas universitet har framställt en atompenna, med vilken den hugade kan skriva på enskilda atomer. Något för Morden i Midsomer 2199, utan tvekan.

Och jodå, undertecknad skrev ovanligt litet som ung och gör det fortfarande. Det är prydligare, och spar dessutom papper. "The completed text measures 2 x 2 nanometers, which is roughly 40,000 times smaller than the width of the average human hair." Prydligt var ordet! Frågan är nu: Hur många Summa Theologiae kan stansas på ett knappnålshuvud? Hoho...

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

Två kommentarer till

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Fildelning som ansvar

En sak slog mig när jag fick ett infall imorse och ville titta igenom ZTVs gamla underhållningssatsning Rallarsving: Jag måste ladda ner det. Det finns inte att få tag på på något annat sätt än genom virtuell eller reell informationsdelning, för det släpptes aldrig på DVD. Antingen får jag annonsera efter någon som spelat in programmen från tv till VHS (eftersom man faktiskt får kopiera tv-program för privat bruk), och så får vi bli kompisar (eftersom man inte får visa för vem som helst eller var som helst) och sitta hemma hos honom/henne och titta - eller så är jag tvungen att ladda ner det.

Nu var det av en tillfällighet ett par stycken som seedade säsong två på Piratebay, men det kan man knappast räkna med. Ju äldre en digitaliserad kulturyttring blir, desto större är risken att det försvunnit ur fildelningsnätverken i de regelbundna utrensningar/hårdvaruuppdateringar som de flesta datoranvändare gör. Samma öde lär gå exempelvis gamla Svt-succén Spung till mötes, då den inte heller släppts på DVD (dock pågår en namninsamling för att förmå Svt att göra just det).

Vad återstår för en kulturbevarande medborgare i en sådan här situation? Privat arkivering offline på USB-diskar, någon?

För att citera S. P. Morrissey: Can you blame us? CAN you blame us?

Döda, ligga, äkta

Plockar utmaning från bl.a. GGG och XBF: Vilka spelkaraktärer skulle du vilja döda, ligga med, samt gifta dig med?

Vill döda: Krokiga blocket, Tetris. Kommer alltid när man minst behöver det för att skapa små, små hål i annars perfekta byggnadsverk. Medan i princip alla andra block skulle kunna överleva med enbart likformiga är det här blocket helt beroende av att andra kan rädda dess skinn. Inget som är friskt är krokigt, det här blocket är demoniskt.



Runner-up: Issun, Okami. Bedrövligt klyschig "jag är liten och därför fräck och kaxig"-karaktär som hela tiden kommenterar allt som händer, hur uppenbart det än är. Hans tvångsmässiga kommenterande av alla kvinnliga karaktärers utseende (alla är "babes") blir tråkigt ungefär på en gång. Spelets irriterande låtsasspråk hjälper förstås inte mycket.



Vill ligga med: Chun-Li, Street Fighter. Vilka lår! Skulle känna mig rätt säker på vägen hem med henne också. OBS: Lider i övrigt inte särskilt av gula febern. Är f.ö. nöjd med att ha hittat en så udda bild på henne. Militärskjortan <3



Runner-Up: Morrigan, Darkstalkers. Ultravulgo tjej, men jag har aldrig hävdat att jag inte skulle vara lättköpt. Hon är trots allt en succuba (som det tydligen heter på svenska), det är ju lite hennes jobb att spela på manliga fantasier. Att hon inte är förstahandsvalet är för att hon antagligen hade dödat/torterat/förvandlat mig till en padda efter, eller i värsta fall före, själva akten.



Vill äkta: Egentligen är jag så ultramonogam att jag typ får dåligt samvete av att ens tänka på att gifta mig med någon annan än T, men om jag för sakens skull måste välja skulle jag nog ta Quistis Trepe i Final Fantasy VIII. Självständig, professionell, glasögonprydd... Eventuellt lite för kylig kanske.



Runner-up: Jill Valentine, Resident Evil. Mest för att jag haft en crush på henne sen jag var typ 13. Även om jag älskade RE3 tycker jag att hennes nya outfit funkade sådär. Det är inte många som klär i basker, men till halvmilitära outfits undviker man jag-önskar-att-det-var-60-talet-så-jag-fortfarande-hade-spännande-åsikter-associationerna. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för vad som skulle hända om det plötsligt blev en zombie outbreak (vilket är något jag nog oroar mig för lite för ofta för bara kunna säga att det är på skoj).

*

Av någon anledning blir det här alltid lite mer patetiskt när killar gör det...

Och så är jag egentligen lite emot hora/madonnauppdelningen. Jag vill ligga med den jag gifter mig med också!

1 Oktober

Nu har jag gjort slag i saken: Var nyss ute och hämtade upp mitt exemplar av Resident Evil-remaken till Gamecube. Nu ska jag vara tyst, åtminstone tills RE5 har kommit.

*

En helt annan sak: Finns det ett ord för det här tvångsmässiga beteendet jag, och rätt många jag känner har, som går ut på att man måste sitta och markera textstyckena på skärmen hela tiden?

Jag har dessutom en tvångstanke om att alltid markera "jämnt", dvs att om en text ser ut såhär:

xxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
xxx

...markerar jag alltid såhär:

xxxXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXX

...så att den sista stumpen liksom kan fogas in harmoniskt i den biten jag inte markerat. Det måste finnas ett ord för det här. Är jag knäpp? Jag vet att det inte bara är jag som sitter och markerar text i alla fall.

I Won't Back Down

Johnny Cash., originally uploaded by Ark-Angel..

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down
Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and I won't back down
Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down


När kropp och själ känns som att de jobbar i skift mot mig behöver jag texter av den här kalibern. Imorgon ska jag sätta en plan i verket.

Min spelhistoria

Den här lilla introduktionen skrev jag för ett annat sammanhang som aldrig lyfte riktigt:

Ur de djupaste lagren av mitt minne gräver jag upp en ögonblicksbild: Jag sitter på dagis och har fått bannor för att jag spelat våldsspelet Karate Champ till Nes. Jag är rätt säker på att det också fanns Super Mario Bros och Duck Hunt. Men det var Karate Champ som för första gången fick mig att verkligen känna spelupplevelsens förföriska, sinnesvidgande kraft. Den lämnade mig aldrig.

Några år senare fick jag ett Game Boy av mina farföräldrar. Jag höll ut förvånansvärt länge med bara den konsolen med tanke på hur mycket jag läste om andra konsoler.Nintendomagasinet, Super Power, säkert en del andra tidningar passerade revy utan att göra några avtryck… Jag insåg snart att jag ofrivilligt valt sida i den infekterade striden mellan Sega och Nintendo. För att lära känna fienden läste jag ett nummer av Sega Force och fick för första gången uppleva hur otroligt grabbig tv-spelsjournalistiken av tidigt 90-tal var. Som den känsliga blomma jag var redan då tog jag illa vid mig av sexskämten och den hårda jargongen på insändarsidorna. Jag flydde tillbaka till Nintendo.

Mitt minne är dåligt, åren flyter ihop… Jag sitter på sängen hos min mellanstadiekompis och samkör SAOL med hans Game Genie för att försöka hacka Manic Mansion ochMega Man till oigenkännlighet. Jag hyr Secret of Mana till Snes varje kväll i tre veckors tid på den lokala videobutiken, där jag också avverkar oändliga mängder mediokra produkter. Att mina föräldrar höll god min är ett under. Minns det enda spel som jag köpt utan att först ha läst recensioner först: Utopia. Säkert ett okej spel, men på tok för svårt för mig som tolvåring eller vad jag nu kan ha varit… Lovade mig själv att aldrig köpa ett spel utan att först läsa en recension av det.

Under en intensiv tid i högstadiet var vi hemma hos en kompis som bodde nära skolan nästan varje lunchrast, spelade Goldeneye 007 till N64 i säkert ett års tid. Det avlöstes av Chu Chu Rocket till Dreamcast, sen slutade vi umgås…. Här börjar minnet klarna, jag får ett Playstation och övertalar pappa att intet ont anande köpa ut Resident Evil till mig på Spelia på Valhallavägen. Final Fantasy VII, Breath of Fire III, Wipeout 2097 avlöser varandra, Super Power har blivit Super Play och texterna börjar bli läsbara, tv-spel börjar slå igenom på marknaden, Lara Croft blir pinsamt nog representant för den “vuxna” spelbranschen… Börjar för första gången få upp ögonen för PC-spelen, i samband med att vi får hem en dator via mammas jobb. Ger mina föräldrar slag när jag börjar spela Starcraft över modem hela nätterna, kan fortfarande vakna kallsvettig och drömma om de telefonräkningarna…

I gymnasiet tonar tv-spelandet ut lite, musik och annat ålderstypiskt tar vid… När kaoset efter gymnasiet lagt sig kommer intresset tillbaka, jag går in i en ny blomstringstid, köper konsoler och spel för alla dessa heltidspengar man aldrig haft förut. Playstation 2, Gamecube, en väns Xbox, tv-spelskvällarna är ett faktum. Vid den här tiden har tv-spel blivit en kulturform lika naturlig som film eller musik, Nöjesguiden börjar recensera spel. En ung bransch, visserligen, men i rasande snabb utveckling.

Senaste tiden har jag varit så lyckligt lottad att jag haft en flickvän med lika stort spelintresse som jag, på gott och ont antagligen, vänner och familj har kanske blivit lidande… Mass Effect, Bioshock, Guitar Hero III, Elder Scrolls IV: Oblivion har vi avverkat ihop. Nu står tråkigt nog vårt gemensamma Xbox 360 415 km bort från mig i Göteborg, vi har delad vårdnad…

Mass Effect blir film och jag whinar lite

Thomas tipsade: BioWare's Mass Effect Headed to the Big Screen!

Egentligen borde jag bli glad, Mass Effect är upplevelsemässigt ett av de bästa spelen jag har spelat. Delvis. Mot slutet tyckte jag, utan att försöka spoila för någon, att det blev lite linjärt. När man hela tiden tidigare i spelet åtminstone vaggats in i illusionen om att ens beslut får konsekvenser för den fortsatta handlingen, fick man i slutet allt färre sätt att spela på. Jag tror problemet låg i att det blev för episkt, för - filmiskt.

Jag upplever alltid den bästa delen i ett spel som mellanpartiet, när man vant sig vid kontrollerna och miljöerna och det varken introduceras några jättenyheter eller handlingen stegras mot ett tydligt mål. Det gäller framför allt rollspel och äventyrsspel, och det är oftast då man i sådana spel får springa omkring efter eget huvud och roa sig med sidouppdrag eller levlande. Det är också då man tillåts försjunka i världen man hamnat i - jag brukar tycka att det är omåttligt kul att se vardagen gestaltas i spelvärldar, att se individuella eller sociala konflikter komma upp till ytan, eller bara att strosa omkring i omgivningarna.

Mer otippat kanske är att det också brukar vara fallet när jag t.ex. spelar Starcraft. När jag fått igång ekonomin och byggt upp ett försvar börjar jag ofelbart att leka the Sims med mina gubbar. Jag blir otroligt irriterad om inte byggnaderna ligger stadsplaneringsmässigt logiskt i förhållande till varandra, och jag får väldigt dåligt samvete när jag skickar in en ensam zealot in i motståndarbasen bara för att se vad som har byggts. Tänker mig alltid att man håller en högtidlig ceremoni till hans minne hemma i basen, för att hedra hans ädelmod. Föga förvånande är det rätt sällan jag vinner i multiplayer...

Utan att jag tänker på det lägger jag alltså fortfarande till en massa saker till spelen som egentligen inte finns där. Jag tänker att det kan vara en skada från när jag var yngre och spelen verkligen krävde en hel del fantasi för att kunna svepa iväg en till andra världar. Att t.ex. karaktärerna i Final Fantasy III/VI till Snes kunde titta ner i marken (vilket alltså var deras enda animation i dialoger, den användes för att gestalta nedstämdhet, skam eller tigande) var fullt tillräckligt för att förmedla en stark känslomässig spänning. 

I dagens spel gör jag nog mest den fantasiövningen i glappet mellan mellansekvenser och spelgränssnitt, eftersom ens karaktär i mellansekvenserna (oftast) har ett betydligt mer trovärdigt rörelseschema än i spelarläget, även om det är gjort med samma grafikmotor som spelet i övrigt. Att man i allvarligt stämda spel ibland råkar styra sin karaktär till att stå och springa mot en vägg eller skjuta mot gatlampor fast han storymässigt är otroligt kontrollerad kräver också att man är beredd att ignorera en del av det man ser på skärmen... Men det här var ett stickspår.

För att inte tappa tråden vill jag återvända till Mass Effects eventuella filmatisering. Min invändning är egentligen den att spelet för mig fick sin storhet just i dess myller av dialoger och småuppdrag, där man dessutom ofta hade påfallande stor frihet. Just för att världen kändes så levande kunde jag utan problem leva med att nästan alla uppdrag gick ut på att åka till en planet, köra runt i en fem minuter, hitta basen, döda alla och åka hem. De gånger jag verkligen blev helt lyrisk av Mass Effect var när jag insåg hur otroligt skickligt man ställt svåra filosofiska frågor, när jag verkligen kunde komma på mig själv med att fundera på hur livet som Krogan eller Asari skulle te sig i deras universum. Jag spelar för att bli swept away, inte för att få en kick. Total eskapism. Det är antagligen också därför jag nästan inte står ut med att spela skräckspel, jag lever mig in i dem för mycket.

Om jag känner filmvärlden rätt kommer man dock bara köra över alla de här detaljerna, eller som bäst lägga dem som en fond över huvudstoryn, som kommer bli precis lika bombastisk som spelets sista fjärdedel. Och precis som jag (nästan) tröttnade på Mass Effect mot slutet kommer jag antagligen inte ens vilja se filmen. Jag hatar att känna den dramatiska kurvans sugande uppåtrörelse i världar som jag framför allt vill leva i - inte rädda.

Mint + ny blogg

frogeye013, originally uploaded by nikimales.

Som jag nämnt tidigare blir jag väldigt noga med slantarna nu när jag faktiskt har ett visst inflytande över hur de spenderas. För att enkelt och överskådligt hålla koll på det vore det ju smidigt att t.ex. använda gratistjänsten Mint. Problemet är bara att det är i princip meningslöst att registrera sig där om man inte bor i Nordamerika. Alla konton och betalningsvarianter är helt bundna till amerikanska system och banker, och dessutom är alla summor i dollar...

Finns det någon svensk motsvarighet, månne?

Edit: Faktum är att det finns det. Ordnadekonomi.se är precis vad jag letat efter.

*

Jag är tillbaka på jobbet nu, vilket ärligt talat är rätt skönt. De sista dagarna av sjukskrivningen klättrade jag på väggarna.

*

Jag startade ett litet experiment häromdagen, jag har inte kommit så långt ännu, men det finns en liten grund att bygga på. Ämnet var så specifikt att jag kände att jag ville hålla det skilt från mina mer allmänna infall på den här bloggen. Den heter Utsikt från en tronsal och tanken är att den ska behandla maskulinitet och mannen i ett feministiskt sammanhang. Har en del uppslag men har inte skrivit något mer än en liten inledning ännu. Tråkigt nog tror jag man måste registrera sig som Wordpress-användare för att kommentera, det kanske var ett dumt drag egentligen...

Aldrig mer utedass

SvD: Svarta änkan etablerad i Sverige

– Det händer ofta att de kommer till Sverige via bil- eller reservdelsimporter och de klarar det svenska klimatet alldeles utmärkt, säger John Hontalas, akvarist på Skansen till SvD.

Svarta änkan gillar dunkla, varmare utrymmen där den i lugn och ro kan spinna sitt kraftiga och klibbiga nät. I Sverige hittas den ofta i garage eller på utedass.

Det här är, utan konkurrens, de sämsta nyheter jag hört i hela mitt liv. I likhet med t.ex. J.R.R. Tolkien hatar jag verkligen spindlar, för att inte tala om hur livrädd jag är för dem, och det är illa nog att det finns några arter alls av det vidriga djuret på våra breddgrader. I ljuset av det låter den här nyheten som ett dåligt skämt, men det är alltså sant. Jag måste nog sätta mig en stund och smälta det här.

Alla gånger jag har behövt säga till mig själv "det finns i alla fall inga riktigt giftiga spindlar i Sverige" när jag smyger in på ett mörkt utedass eller får spindelnät i ansiktet när jag tar en genväg genom snår och buskar flimrar förbi framför ögonen... Den säkerheten finns inte längre. Brrr.