Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.

För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.

Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.

Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.

Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:

"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."

Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.

Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.

Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.

Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.

Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.

Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Höst

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Operation Immortality

Solar System, originally uploaded by turbojoe.

Via Kotaku: Cliffs of Dover Guitarist Adds DNA to Project Immortality

[Eric] Johnson, Pike and Bruton [...] will be adding their digitized DNA as well as their influences, instruments of choice, and examples of their work, to the “Immortality Drive,” a storage device which Garriott will store on the ISS as part of Operation Immortality. The Immortality Drive is currently in the process of being loaded with information from people all over the world at the OperationImmortality.com website.
Visitors to the website can submit their suggestions for humanity’s greatest achievements, leave their immortalized message for future generations, and may even have their DNA selected to join the rock stars on an out of this world trip to possibly become the future of mankind.

Först och främst: Jag älskar Cliffs of Dover. Bästa låten i Guitar Hero 3. Så.

Samtidigt som jag är rätt förtjust i det här med att få tummen ur och börja kolonisera solsystemet (the dream of Mars will never die) och i förlängningen hela Universum, är jag inte lika förtjust i tidskapselsprojekt. Okej om man faktiskt väntar sig att någon avart av mänskligt liv ska hitta lämningarna om tusen år, då finns det fortfarande en chans att de kan relatera till innehållet och få ut något av det. Men känns det inte helt orimligt optimistiskt att någon annan livsform än människan alls skulle kunna begripa vad det är vi skickar ut? De kanske inte ens har öron att höra med eller fingrar att plinka med.

Dessutom tycker jag att sparandet av den egna DNA-uppsättningen känns så tragiskt som projekt. Såvida man inte kan lyckas digitalisera hela sin hjärna och skapa en fantomkropp (för att inte stimulansinflödet ska avstanna och hjärnan ska glömma hur det känns att faktiskt ta in världen) kommer man som person ha rätt liten glädje av att det om tusen år klonas någon med exakt samma DNA-uppsättning som en själv. Man är fortfarande fast i sin egen kropp idag, och när man väl är död är man död.

Men tanken svindlar: Att med digital teknik kunna ta sömlösa hopp från en döende värdkropp till en ung och frisk, och ändå behålla sin livshistoria intakt i ett levande minne. Det vore något.

Kort instick

Inget internet hemma, ingen tid att skriva några längre tirader från jobbet. Dagarna går mest åt till arbete, Mass Effect och läsning. Jag behöver de här långa pauserna. Känns som min livskänsla stegrar mest när jag gör minst, så länge det är självvalt.

Har angripit Martin Lönnebos van Goghs Stol igen. Underligt krävande, trots att den är stilmässigt rak och enkel. Har läst tusen böcker som alla uppmanar en till långsam läsning, men jag har aldrig brytt mig om det. Nu kommer jag hela tiden på mig själv med att sakta in eller stanna upp. Läser medvetet bara ett kapitel åt gången.

Martin skriver att människan är ett träd med rötterna i himlen. Är det därför jag blir så lycklig av de här kvällarna när luften är sval men marken fortfarande är varm? För ett träd som är upp och ner bör ju värmen komma nerifrån.

*

Ett lästips för den som av en händelse skulle ha ett exemplar av Svenska Dagbladet till hands: Intervjun idag med poeten Nelson Cletus Nwadike, som av någon anledning inte finns på nätet (här finns dock en kortare intervju), är nödvändig läsning för alla språkvänner. När Nwadike jämför svenska och barndomsspråket ibo är det som om han pratade om nära vänner - kärleksfullt noterar han deras olika temperament och vanor.

Jag identifierar mig väldigt mycket med det här lite uppslukade sättet att gå in i språk som om de vore städer, med en utpräglad stil och känsla. Jag ska inte ge mig på någon klyschspäckad hyllning till varför jag älskar språk, men det är ungefär den känslan som slår mig varje gång jag får en översikt av ett språk jag inte kan: att vandra runt i främmande kvarter, med ovana byggnadsutsmyckningar och höjdskillnader, självklara för de som alltid bott där, hisnande för mig.

Granada

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.



Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*



Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.

Saber Rider and the Star Sheriffs och anime i allmänhet

Förutom att ha en av 80-talets bästa introlåtar - som genom att man bara får höra versen en gång genast måste spelas en gång till - är den här serien troligen ett av mina första möten med anime och manga. Kärlek vid första ögonkastet. Senare skulle jag komma att se flera säsonger av Robotech (den första tv-serie jag följde slaviskt) på den blivande hovleverantören av dubbad anime, Sci-fi Channel - och ännu senare Sailor Moon på TV4.

Jag tror att första gången jag smög upp efter att mamma och pappa gått och lagt sig var för att spela in den rätt skruttiga animen Guyver. Den inte helt pjåkiga Wind of Amnesia, en sorts postapokalyptisk Mad Max Light-anime, slutade med en extremt oskyldig sexscen - som jag minns det såg man ingenting - men jag var livrädd att mina föräldrar skulle få veta att en film jag spelat in hade sexscener. När mamma och pappa slutligen tog mig till köket för att ha ett allvarligt samtal - att de skulle skiljas, visade det sig - var jag livrädd att jag skulle få en utskällning för filmen. För nästan varje händelse i min barn- och ungdom finns det någon anime, manga, något tv-spel eller seriealbum som jag kopplar till det. Det var väl någon sorts trygghet och verklighetsflykt från en mer svårhanterlig verklighet. Fast jag hade i alla fall aldrig tråkigt.

Tillbaka till Saber Rider. På videobutiken i centrum tio minuter hemifrån fanns den att hyra, på svenska dessutom. Jag vet inte hur många gånger jag såg om den. Det sorgliga var nämligen att det bara var en ynka episod som hade kommit i svensk översättning. Jag har förstått att det inte var helt ovanligt att man på vinst och förlust hämtade hem serier från Japan på den tiden. Sedan kunde pengarna ta slut och serien kunde hastigt och lustigt kraschlanda mitt i en säsong, eller som i det här fallet, efter ett enda avsnitt.

Tråkigt nog finns inte den svensdubbade versionen någonstans på internet (medan den engelska dubbningen faktiskt finns både på svenska torrentsiter och på Webhallen), det hade varit roligt att se om jag fortfarande kunde varenda punchline utantill: "Jag hade segern i min hand - nu måste jag slåss för den". Dubbningen var sannolikt helt bedrövlig (det lär den ha varit om den var i närheten av den engelska), men jag var antagligen så liten att jag inte tänkte på det.

En kul detalj är att det är en av få animeserier jag sett där det faktiskt är huvudpersonen och inte skurken som är en dryg snobb - jag tror till och med att han hade surrande i:n i den svenska översättningen.

*

I samma veva som jag hade mitt mangauppvaknande åkte vi en del till Frankrike och Spanien på semester. Där hade man kommit betydligt längre i lanseringen av anime och manga (i Sverige har det ju inte kommit igång förrän de senaste åren), och det kändes helt overkligt att kunna gå in i en vanlig bokhandel och hitta Dragon Ball, Battle Angel Alita, Oh My Goddess, 3x3 Eyes, och hundratals andra serier som jag bara läst om i Super Powers pyttelilla mangaspalt och i mina medlemstidningar från Mangakai och Otaku Z. Det fanns tidningar om manga och anime, stora mässor och frukost-TV. Himmelriket på Jorden.

På söndag åker jag till Spanien igen, för första gången sedan jag var där som nybliven tonåring. Jag kommer säkert köpa med mig ett seriealbum eller två.

Youtube: Tågscenen i Spirited Away

Ibland går Perikores på bloggosfärens gator som en vanlig bloggare, och postar då bara ett youtubeklipp och inte så mycket mer.

På rak arm vet jag ingen filmscen som är mig så kär som den här. Utan att börja plocka isär den känslan tror jag att det har mycket att göra med hur det känns som att varje station de stannar på eller åker förbi rymmer en helt annorlunda, okänd berättelse, som man aldrig får veta något om. Det ödsliga huset på ön med bara ett enda träd är det allra bästa.

Tisdag den 13 maj 2008

Jag var hos farmor och farfar i helgen. Lärde mig den hårda vägen att avstånden är längre på landet, åtminstone i det böljande Östergötland. Gick i trekvart trots att jag hela tiden såg målet för min promenad. Betalade med brända armar och hade manisk blick av solstinget när jag kom hem. Såhär fint var det när jag kom fram till kyrkan där min farbror gifte sig:



På väg dit passerade jag också en domarring. Ett träd sträckte på sig ur dess mitt, en ko glodde på mig precis hela tiden utom just när jag tog den här bilden:



Varje kväll somnade jag med de här orden på näthinnan. Varje morgon vaknade jag och de var det första jag såg:



Måste också pusha för att Ladugård 206 gjorde en av de godaste vegetariska smörgåsarna jag någonsin ätit. Smörgås, förresten. Pålägget förhöll sig till brödet som värphönan förhåller sig till ägget. Men den var fantastisk. Lökhalvor stekta i tjocka såser, marinerade rotfrukter, kryddiga röror, och under alltihop det mest nybakade bröd ni kan tänka er - allt man kan önska. De säljer också världens dyraste delikatesser. En kladdkaksbit stor som en femkrona kostade 22 kronor.

*

Gör också en mental note till mig själv om att nästa månadsskifte börja använda Pearbudget. Nu när jag är löneslav är det enda logiska att bli perverst intresserad av vart varenda surt förvärvat öre tar vägen. En neurotisk kontroll av det lilla för att kompensera för bristen på kontroll av det stora.

Fortsatta svärmerier: Fünf Kräuter

Det slår aldrig fel: Vårens första varma vindar smeker stadens gator och trots att det knappt är över tio grader tror man att det är högsommar och att en tunn skjorta med råge täcker värmebehoven för dagen. Samma beteende i augusti vore obegripligt. Ursäkta klyschan.

Jag är alltså på väg att bli förkyld igen, och första tecknet på det är att svalget svullnar och ömmar. Men med illa dold förtjusning får jag i alla fall en anledning att konsumera mig några millimeter närmare transcendensen med Karamellpojkarnas Fünf Kräuter (det dröjde 22 år innan jag förstod att det betyder fem örter, trots att det står på påsen). Ni kanske förstår vidden av min romans med klosterväsendet när jag väljer mina halstabletter enbart utifrån det faktum att det finns en bild av en munk på påsen.

*

Vidare har mer immanenta problem tillstött: Hotellrummet som T och jag hade siktat in oss på i Granada visade sig vara uppbokat, så vi ska ha krismöte ikväll för att försöka lösa det. Visserligen finns det en uppsjö hostels och hotell i staden, men allt som överstiger existensminimum blir snabbt väldigt dyrt när det handlar om sju nätter. Jag har en vag idé om att föreslå couchsurfing, men jag vet inte hur chanserna ser ut i en så liten stad, eller med så kort varsel. Dessutom finns ju risken att vi vaknar utan njurar i ett dammigt dike två mil från stadskärnan, och det vet jag inte om det är värt.

*

För den nyfikne:

Granada!

granada-desdeelcielo, originally uploaded by Arkangel.

Om Gud vill och allt går väl kommer T och jag förhoppningsvis tillbringa en vecka i juni här. En veckas kärleksfullt omfamnande av kulturtanten och svärmaren i mig väntar! Jag ska mata dem med svullna bär och söta viner. Jag vill vandra med T genom prunkande palatsträdgårdar i sval morgonglöd, i dammiga gränder och över bonade katedralgolv! Se solen gå ner och fälla långa, symmetriska skuggor över moskégolven! Fyllas av cikadornas sång! Skita i allt!

Åh, ta mig dit.