Länktips: Mjölksjöar

Verkligheten kommer ikapp myten: Mystery ocean glow confirmed in satellite photos

Mariners have long told of rare nighttime events in which the ocean glows intensely as far as the eye can see in all directions.

/.../

The newly released images show a vast region of the Indian Ocean, about the size of Connecticut, glowing three nights in a row. The luminescence was also spotted from a ship in the area.

"The circumstances under which milky seas form is almost entirely unknown," says Steven Miller, a Naval Research Laboratory scientist who led the space-based discovery. "Even the source for the light emission is under debate."

För det första: Det måste vara så sagolikt vackert.

För det andra: Det finns ingenting som är så uppmuntrande som en förbluffad vetenskapsman.

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

Konspiration!

Det blir inte mer Arkiv X i verkligheten än såhär! En person har omkommit och 280 personer sitter i karantän sedan en märklig, våldsam influensa drabbat passagerare på ett tåg i Kanada. Den isolerade miljön, mobiliteten som försvårar sökandet efter en eventuell gärningsman som bara kan ha hoppat av tåget precis var som helst längs rälsen, att bara regeringens "specialister" får gå in...

Men den stora tragiken med alla grandiosa konspirationsteorier är förstås att de i slutändan bara framstår som alltförmänskliga pappersväggar mot meningslösheten. Man vill så gärna tro att det finns en tanke - visserligen en ond tanke, men ändå en tanke - bakom allt fruktansvärt som händer, men verkligheten är i själva verket bara banalt slumpmässig, tomt gapande med alla trådar hängandes lösa.

Men lite misstänkt är det ju...

Ur djupen

Ursäkta spammandet idag, men jag kan inte riktigt släppa det här. Undertecknad är som bekant en stor vän av det ännu oförklarade (och en ännu större vän av det förhoppningsvis evigt oförklarliga, för övrigt), och jag har ikväll snubblat över två spännande artiklar på Wikipedia: Slow Down och Bloop.

Låt inte de oseriösa namnen förleda er, det här är mycket stort. Det handlar om två ljudupptagningar ur havsdjupen som än så länge ingen har kunnat förklara, men som har organiska kännetecken. Alltså potentiellt enorma varelser som bara ligger och väntar på att äga sönder hela den mänskliga civilisationen, eller i alla fall delarna av den som bosatt sig längs kusterna. Cthulhu? Monstret från Cloverfield? Maskinljud från det sjunkna Atlantis? INGEN VET.

Gästinlägg: Aurafotografi

Ännu en gång får vi finfrämmande här på Perikores. Texten är skriven av Anton Gustavsson, och är egentligen en skoluppgift som jag snällt nog har fått tillstånd att publicera.

*

Den som kommer in på bokhandeln Jupiter i Stockholm möts av en häxkittel av sinnesintryck direkt innanför den lätta trädörren. En sötaktig doft av lavendel och rökelse fyller näsan, öronen registrerar ljudet av porlande vatten och harmoniska flöjter som strömmar ur högtalarna och ögonen irrar över de många spartanska furuhyllorna, där böcker och CD-skivor samsas med esoteriska föremål som lyckobringande amuletter och ädelstenar. Över alltihop, på kortsidans vägg, vakar ett porträtt av Dalai Lama som ståtar sist i en rad färgglada porträtt av indiska berömdheter.

Berit, som arbetar i kassan på Jupiter, har grått hår och lugna, klarblå ögon. Efter en kort förfrågan visar hon vägen till ett utrymme snett bakom disken, ber mig att klä av mig alla lösa föremål som halsband och armbandsur och pekar mot en stol i rotting med gul dyna.

– Mobiltelefonen måste du också lägga ifrån dig. Den kan störa utrustningen.

Utrustningen ser ut som en hybrid av en gammaldags Hasselblad och en polaroidkamera, Berit håller den i ett fast grepp under hakan. Hon ber mig lägga vänster och höger hand på var sin metallplatta på bordet framför och titta in i kameran. Sedan, när jag sitter på rätt avstånd, knäpper hon en bild. Det piper till i skrivaren bakom skynket. Om fem minuter, inte ens det, ska jag till slut få se bilden av min egen aura. Eller ska jag det?

*

– Ingen har egentligen kunnat påvisa att något sådant som en aura verkligen existerar. Det är såvitt jag vet bara fantasi.

Göran Ståldal är talesperson för Förbundet Humanisterna, och han skräder inte orden när han blir tillfrågad om sin syn på fenomenet auror. I likhet med resten av sitt förbund hyser han en passionerat strikt syn på andliga företeelser som saknar vetenskapliga belägg.

– De som håller på med new age är förtjusta i termer som ”energi” och ”aura”, ord som inte står för någonting. Ibland lånar de begrepp från naturvetenskapen också, strålning till exempel. Men det är helt ovetenskapligt, säger han.

Ska man tala om olika slags krafter och energier så ska de kunna bevisas, det är Göran Ståldals fasta övertygelse.

– Annars bör man låta bli att tala om det. Hela bevisbördan ligger på den som försöker påvisa någonting. Tvivlaren har ingen bevisbörda.

Kanske är frågan ändå lite mer komplex än så. Att det existerar fysiska kraftfält runt alla föremål, människor såväl som himlakroppar, det är vetenskapligt belagt. Men huruvida det går att använda dessa kraftfält för att dra slutsatser om människors inre egenskaper, som new age-rörelsen menar, är långt mer tveksamt. Det finns hur som helst många människor som gärna vill tro att det är sant.

Jupiters ägarinna heter Viola Sandelin, och hon har hållit sin butik igång sedan 1995. Aurakameran inne i hörnet har omkring tio år på nacken. För Viola råder det ingen tvekan om att auror är något högst verkligt.

– En aura, det har alla människor. Det är inte något som man kan tro på eller inte tro på, tycker jag. Vi har inte haft några bra mätmetoder för såna här saker, men jag tror att det snart kommer metoder som gör att man kan visa våra auror bättre.

Trots de bristande mätinstrumenten har Viola ett bra bevis på att auror existerar – hon har sina egna ögon. Viola kan nämligen själv se auror – inte alla färger i sin helhet, som butikens medium Stellan kan, men hon kan ana delar av dem.

– Det kan du också göra!, säger hon. Ställ dig framför en spegel med vit bakgrund bakom dig, och fokusera inte på dig själv utan bredvid. Då kommer du efter ett litet tag se att det sprakar som ett fluorescerande ljus runt ditt huvud. Om du tittar en längre stund kan du se olika färger som går ut från huvudet. Jag kan inte tro annat än att det vetenskapligt borde gå att verifiera det.

Men om man nu ser färger runt sitt huvud. Hur går det att veta att färgerna faktiskt representerar olika inre egenskaper?

– Beskrivningen av de olika färgerna kommer ifrån gamla skrifter. Färgernas betydelse har beskrivits sedan lång tid tillbaka i olika esoteriska böcker. Det är ingen som bara har hittat på dem. Sedan kanske man tolkar det hela på lite olika sätt, men i stort sett bör det vara en någotsånär vedertagen tolkning, som kommer ifrån olika beskrivningar av chakrorna i kroppen. Jag antar att det har sitt ursprung i Indien.

Det enda som Viola erkänner sig skeptisk till när det gäller auror är frågan om hur konstanta de är.

– Där skulle jag vilja svara lite mittemellan. Jag har också en annan apparat, den fungerar inte vidare bra just nu, men där kan man på en monitor se sin egen aura, hur den fluktuerar. På en del personer rör den sig väldigt fort. De byter färger väldigt snabbt och ofta. Men oftast är det ungefär samma färger. Hur såg det ut på ditt aurafoto?

*

Berit lossar försiktigt på skyddspapperet, skakar fotografiet och tittar på resultatet. Bilden är lite större än en vanlig polaroidbild, och föreställer mitt ansikte insvept i en dimma av olika psykedeliska färgkombinationer.

– Oj, vad mycket gult du har ovanför huvudet, i dina erfarenheter. Det står för intelligens och spontanitet, säger hon. Och det blåa till höger om dig betyder att du utstrålar lugn.

Hon berättar mer om de olika färgernas positiva betydelse, och sticker en broschyr om healing i min hand, innan jag lämnar butiken och skickar vidare platsen vid Violas aurakamera till en ung mamma som köper new age-produkter för över 600 kronor.

Ute på Hornsgatan igen doftar det allt annat än lavendel. Själv är jag lite omtumlad. Hur kan människor betrakta en sak så diametralt olika? Förbundet Humanisterna är helt obevekliga i sitt förtroende för betydelsen av vetenskapliga belägg. Viola Sandelin framstår som naivt aningslös i sin tro på att alla som inte tror på auror kan övertygas genom att stå en stund framför en spegel med vit bakgrund.

Från sina respektive utgångspunkter sätter de ändå fingret på en och samma kärna i frågan om auror, chakror och alla andra exempel på illa underbyggd mysticism. Nämligen att det kanske inte handlar så mycket om att lägga fram vetenskapliga fakta. Det handlar mycket mer om vad vi väljer att tro.

Vill jag tro att jag har en aura som säger någonting relevant om mig, och att jag tjänar på att titta till den med regelbundna 150-kronorsbesök hos Jupiters aurafotograf, då har jag också det. Precis som inom allt slags troende är kanske inte sanningskravet viktigast här. Troendet i sig är ett självändamål, en personlig process och en identitetsmarkör. Såväl Berit och Viola som alla de kunder som kommer och tar ett aurafoto då och då är lätta att raljera över. Men det finns egentligen inget mer irrationellt i deras tro än i den etablerade kristendomen.