Left 4 Dead

Efter två veckors konstant spelande kan jag konstatera att Left 4 Dead är 2008 års roligaste spel. Att dividera om huruvida det egentligen är det "bästa" spelet - högst på prispallen enligt alla kriterier osv - känns poänglöst. Jag vet i alla fall att jag inte har haft så här kul sedan de första veckorna med Battlefield 2 för drygt tre år sedan.



Intressant grej: En oproportionerligt stor del av bildresultaten man får upp om man googlar på "Left 4 Dead" är den här bilden, i olika storlekar. Det verkar som att de flesta träffarna kommer från artiklar som använt bilden när de skrivit om L4D. Det är en ruta från spelets introfilm, och i princip den enda i hela spelet där Zoe (som tjejen heter) ser hjälplös och rädd ut. I resten av introfilmen och hela spelet igenom finns det inga fler sådana klipp, hon är precis lika desperat och mordisk som alla andra huvudpersoner.

Ändå/just därför är den så populär. Omedveten manlig terapiverksamhet, gissar jag på. Behovet av att återställa ordningen.

Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.

För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.

Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.

Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.

Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:

"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."

Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.

Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.

Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.

Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.

Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.

Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Två kommentarer till

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Naturen och det naturliga

Från First Things - Right to be a lady:

Sr. Prudence Allen, a philosopher and professor at St. John Vianney Seminary in Denver, observed that the globally minded, environmentally conscious person now “sees himself as an enemy of life, a disturber of nature,” with a remarkable hatred of his own greatness. At the same time, he desires to be master and possessor of nature—his own nature—ridding himself of social and biological restrictions.

Sammanhanget är i övrigt rätt svårsmält men just den här iakttagelsen tycker jag är intressant.

Två kommentarer

Eftersom en icke oansenlig andel av de träffar bloggen får är när folk söker på Owe Wikström känner jag att jag har fått ett ansvar att fortsätta vårt komplicerade förhållande. Därför läser jag nu hans senaste bok, Till Längtans Försvar. Som vanligt irriterar jag mig lite, men är hittills faktiskt mest positivt överraskad.

Människans naturligt grandiosa självuppfattning punkterades regelbundet. (Wikström, s. 115)

På tåget till jobbet imorse såg jag denna korta mening i ett avsnitt om hur vi idag har skärmat av oss från döden, medan man i forna tider ofta gjorde en stor och kollektiv sak av ett dödsfall - man bar sorgband, klädde sig i svart och stannade upp med mössan i hand när begravningståget gick förbi. Även om jag inte helt håller med honom tycker jag att det är fint och kärnfullt skrivet.

Jag skulle snarare säga att döden är mer närvarande som abstrakt information än någonsin, men att själva sorgearbetet är mer privatiserat, mer hemlöst.

*

Läste också i Metro (jag läser snabbt ibland) att en viss Ann Söderlund ska starta ett nytt program som heter Världens härligaste män. Programidén är väl inte helt dum, vad jag förstått går det ut på att hon ska åka Jorden runt och träffa män från olika kulturer för att jämföra dem. Ungefär. Allt som gör män till en grupp och manlighet till ett diskussionsområde är ju egentligen sympatiskt, så det blir säkert bra. Men jag reagerade på det här svaret i artikeln:

Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?
– Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska tala om något
annat i stället. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt
barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett
collegeaktigt sätt.

Kom osökt att tänka på The Bechdel-Wallace Test:

Bechdel credits her friend Liz Wallace for the test, which appears in a 1985 strip entitled "The Rule", in which a character says that she only watches a movie if it satisfies the following requirements:
1. It has to have at least two women in it,
2. Who talk to each other,
3. About something besides a man.

I say no more...

Youtube: Biden och faderskapet

Tråkigt nog är jag inte alls så insatt i det amerikanska valet som jag egentligen vill, men jag lyssnade i alla fall på vicepresidentdebatten nu imorse på Youtube. Det var väl inte några jätteöverraskningar, men det är skönt med en debatt som hålls på en relativt saklig nivå - publiken var nästan knäpptyst (utom vid några få tillfällen då man kunde höra dämpade skratt) och det var imponerande lite pajkastning eller personangrepp.

Särskilt rörande var förstås det här klippet, som redan skapat ett mindre buzz på bloggar och videotjänster:



Från Wikipedia:

A few weeks after the election, Biden's wife and year-old daughter were killed
in an automobile accident while Christmas shopping in Hockessin, Delaware on
December 18, 1972. (Neilia Biden's station wagon was hit by a tractor-trailer as
she pulled out from an intersection; the truck driver was cleared of any
wrongdoing.) Biden's two sons, Beau and Hunter, were critically injured in the
accident, but both eventually made full recoveries. Biden considered resigning
in order to care for them; persuaded not to by Senate Majority Leader Mike
Mansfield; he was sworn into office from one of their bedsides.

/.../

A single father for five years, Biden left standing orders that he be
interrupted in the Senate at any time if his sons called.

Leah McElrath Renna skriver bra om talets feministiska dimension på Huffington Post. Om det är en sak som jag verkligen tycker är viktigt (det var länge sedan jag använde det ordet) är det att få män med barn att vara närvarande och närande. Att se en man uttala sig på det här sättet i det offentliga, och dessutom visa sig sårbar, är om inte annat väldigt uppfriskande.

Molyneux bryter mark i Fable 2

Lite i anknytning till mitt tidigare inlägg om vardagsspel vill jag helt kort citera Wikipedia om Peter Molyneuxs Fable 2, som släpps om exakt en månad - spelet har nämligen stöd för familjeskapande:

The sex aspect, relatively unimportant in the first game, has also been built upon significantly. Players will be able to choose to have protected or unprotected sex, and by extension choose whether or not to have a child. Female player characters will become pregnant, and they will undergo the relevant physical changes. Sex will, however, fade to black as in Fable. Same-sex marriages, as in the first game, will be possible.

The player's child or children will look upon the player as an example and will also follow their alignment, looks, etc. A player's family can be killed by a co-op player but only if friendly fire is made active by the host player. If the player's spouse is killed the player's child will go to the orphanage.

Fable II will also feature sexually transmitted diseases (the player can choose whether to employ safe sex), and adultery will be "fully support[ed]". Divorces will also be possible, as in the first game, but this time the former spouses will take half of what players have got in the game, and Molyneux confirmed that it would be cheaper if the players murdered their spouses instead. Polygamy is also possible.

- Wikipedia: Fable 2

Imponerande! Jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda spel som har ett lika avancerat och/eller frikostigt utbud av relationsformer som det här. Ett spel i tiden.

Mint + ny blogg

frogeye013, originally uploaded by nikimales.

Som jag nämnt tidigare blir jag väldigt noga med slantarna nu när jag faktiskt har ett visst inflytande över hur de spenderas. För att enkelt och överskådligt hålla koll på det vore det ju smidigt att t.ex. använda gratistjänsten Mint. Problemet är bara att det är i princip meningslöst att registrera sig där om man inte bor i Nordamerika. Alla konton och betalningsvarianter är helt bundna till amerikanska system och banker, och dessutom är alla summor i dollar...

Finns det någon svensk motsvarighet, månne?

Edit: Faktum är att det finns det. Ordnadekonomi.se är precis vad jag letat efter.

*

Jag är tillbaka på jobbet nu, vilket ärligt talat är rätt skönt. De sista dagarna av sjukskrivningen klättrade jag på väggarna.

*

Jag startade ett litet experiment häromdagen, jag har inte kommit så långt ännu, men det finns en liten grund att bygga på. Ämnet var så specifikt att jag kände att jag ville hålla det skilt från mina mer allmänna infall på den här bloggen. Den heter Utsikt från en tronsal och tanken är att den ska behandla maskulinitet och mannen i ett feministiskt sammanhang. Har en del uppslag men har inte skrivit något mer än en liten inledning ännu. Tråkigt nog tror jag man måste registrera sig som Wordpress-användare för att kommentera, det kanske var ett dumt drag egentligen...

Killarna

Det finns väl tusen saker att invända mot eller ha svårt för eller att problematisera med det här, men även efter att jag gjort det återstår ändå känslan av att jag önskar att killar också skrev och läste så. Finns det en glipa i dagens manlighet där man kan slå in en kil? Jag tvivlar.

Länktips: Hijab Style

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:





Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...

Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet

Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:

Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"

Må de bäva!

*

Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.

Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.

Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.

Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.

*

Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.

Perikores goes modeblogg, del 1

Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)

Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.

Jag önskar att Håkan var tjej

Bild från svt.se.

Jag lyssnar på För Sent för Edelweiss och inser hur otroligt starcrushed jag hade blivit om det hade varit en tjej som gjort den. Finns det någon kvinnlig motsvarighet till slyngel?

Jag tror att det som kittlar är att texterna skulle få en helt annan udd om de istället hade handlat om en tjej. Det som i Hellströms fall ofta känns som en ganska strömlinjeformad (men också skitbra!) inskrivning i både en ganska väl upptrampad berättartradition om manlig mognad och den manliga artistens mognad in i en ännu mer upptrampad rocktradition, skulle kännas betydligt fräschare om det istället var en tjej som berättade. En tjej som hade jobbat på bageri, åkt på en roadtrip, velat se som i slowmotion hur hennes ex gick sönder inuti, fått stryk och inte varit skyldig nån nåt längre. Fräschare och för undertecknad dessutom underligt attraktivt. Oförlöst bad girl-pepp?

Det kan också ha att göra med en grej jag tänkte på när jag pratade med Å om hur det för henne var svårt att inte känna sig som den tilltalade (alltså den som texterna riktade sig till, i egenskap av tjej), och att identifikationen alltså snarare var som texternas objekt snarare än subjekt. Det var också därför som vi hade olika uppfattning om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som jag tycker är strålande och hon mer tycker är lite obehaglig. Hon menade också att det var en genusfråga i och med att det finns något manligt i att tillåta sig den sortens svartmålning och, ehm, sadism gentemot sitt ex. Jag vill braska lite för att jag helt kan ha missförstått vad hon menade, i så fall lär det visa sig i kommentarsfältet.

Att som heterokille vilja höra i praktiken samma ord uttalas av en tjej kan alltså ha att göra med just det att vilja känna sig som texternas objekt och inte deras subjekt. Man kan bli trött på att höra sin egen röst, så att säga. Samtidigt är det förstås också komplicerat, lite som killar som "VILL få bli objektifierade" fast det verkligen inte är samma sak som för tjejer. Att äta kakan och ha den kvar.

*

En annan grej: Senaste Arena har en artikel av Ann Heberlein om det här med konsumtionskritikens makt- och klassdimensioner, ett ämne som jag tycker är högintressant men som artikeln inte riktigt når hela vägen med. Någonstans på mitten tar det stopp och urartar i en ganska blodfattig "men jag tycker ju OM att shoppa"-argumentation som känns helt ointressant. Och så givetvis lite om hur medelklassens smakfulla konsumtion definieras som ett avståndstagande från arbetarklassens omåttliga och smaklösa dito. Men det känns också som att det har sagts till leda.

Tusen pluspoäng dock för att hon dissar grönavågenfamiljen som i nyidealistisk nit bosatt sig på landet för att vara "självförsörjande", medan de fortfarande leechar systemet på barnbidrag, bostadsbidrag, och annat. Det är lite befriande att höra någon säga "men tänk om alla gjorde så?" och faktiskt mena det.

Mariologisk exkurs

Jag skaffade Virgin Mary-applikationen till min Facebook för ett par veckor sedan. Den heter bara Virgin Mary, vilket får Facebooks standardfraser att låta lite komiska: "Allow Virgin Mary to access my information." "Keep me logged in to Virgin Mary." "Block Virgin Mary."

Mariagestalten utövar en underlig attraktion på mig. Det är inte helt okomplicerat. Det räcker med att bara snegla lite längs hennes konturer för att invändningarna ska torna upp sig: en symbol för - nästan en karikatyr av - de självmotsägande, ouppnåeliga krav som påläggs kvinnan av mannens blick och våld (samtidig oskuld och moder, sexuell på den nervösa manliga smakens villkor); ett ideal av passivitet, tystnad, lydnad; pedagogiskt kontrasterad mot den aktiva, giriga Eva. Att jag attraheras är i så fall deprimerande, men åtminstone logiskt. (Hur själva upplevelsen av attraktion yttrar sig i ett sammanhang där symboliken rör sig i spänningsfältet mellan oskuldsgestalt och modersgestalt är förresten intressant i sig, men jag låter det vara just nu.)

Samtidigt, när jag lagt korten på bordet, återstår något som inte bara känns krasst och unket. Maria har fler bottnar. Rent symboliskt kan man belysa henne från flera håll: Maria var lika aktiv som Gud vid Jesu tillblivelse (f.ö. inte det som brukar kallas den obefläckade avlelsen, den som avses i det fallet är faktiskt Marias egen tillblivelse) - utan hennes i mänsklig frihet uttalade "låt det ske", fiat, hade det varit omöjligt. Maria var i det historiskt-mytologiska sammanhanget ensam representant för hela mänskligheten. Och Gud är, åtminstone teoretiskt, könlös. Någon man var alltså i strikt bemärkelse inte inblandad, valet var hennes eget. Wilfrid Stinissen o.c.d. beskriver idén mycket vackert:

Nu har allt blivit tydligt för Maria. Hon förstår Guds erbjudande. Det sista ordet tillkommer henne. Det är på detta ord som allt hänger. Hela historien har väntat på detta ord, alltsedan Adams fall. Även tidigare har Gud talat till människan, men aldrig fått ett riktigt svar. Kanske får man säga att meningen med det gamla förbundet var att Gud så småningom ville uppfostra sitt folk tills det äntligen var i stånd att frambringa en människa som kunde ge honom ett adekvat svar. Maria uttalar, i mänsklighetens namn, det avgörande ordet: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Ske mig efter ditt ord." Guds ord och Marias ord är ett, de sammanfaller. För första gången efter syndafallet råder det en fullständig överensstämmelse mellan himmel och jord. Precis som vid skapelseakten. "Varde ljus", sade Gud i himlen, och det var ljus på jorden (1 Mos. 1:3).

Således är Marie bebådelse ännu mer mysteriet om Guds disponsibilitet än mysteriet om Marias disponsibilitet. Marias "fiat" är efterklangen av Guds "fiat". Men efterklangen är sannerligen inte något sekundärt eller oväsentligt. Således framgår det också att det man kallar "nyskapelse" egentligen är skapelsens fulländning. Efter att ha arbetat med skapelsen i sex dagar vilar Gud på den sjunde dagen: himlen väntar andlöst på skapelsens accepterande. När detta accepterande äntligen kommer, förkroppsligat i Marias ja, börjar den åttonde dagen, oktaven som bygger på grundtonen, nyskapelsen som inte förnekar något av skapelsen utan i stället fulländar och kröner den. (Maria, i Bibeln - i vårt liv, Karmeliternas förlag, s. 22-24)

Inte förvånande har en del välmenande teologer försökt få Maria att bli "Guds kvinnliga ansikte" - som ett sätt att bejaka olika uttryck för folkliga tolkningar av henne - vilket kanske är behjärtansvärt, men får tråkiga konsekvenser. Gud befästs för tusende gången som manlig, i behov av ett kvinnligt, balanserande komplement. Det är, återigen i den bästa av världar, inte teologiskt riktigt. Kristen antropologi har ingen yin och yang-tanke.

Maria är snarare (vill jag) en allmän idealbild för människans förhållande till Gud, och ska i det perspektivet inte framför allt betraktas som Kvinna, utan just som en bild av den helt och hållet mottagande, av fri vilja till Gud överlåtande människan, till hennes (människans) salighet och befrielse. Här närmar jag mig det jag är ute efter. Jag tillåter mig att göra mariagestalten till en sorts säkerhetsspärr mot en kristendom som ständigt riskerar att slå över i hård juridisk stelhet, moralisk ekonomism och tröttsam machismo. Marias traditionella funktion som den vårdande, förlåtande och tigande har utan tvekan att göra med hennes kön, men i upphöjandet av henne till förebild för alla kristna kan de egenskaperna transponeras och gå upp i människan över könstillhörigheten. Tänker jag mig.

När jag googlade runt efter en klassisk katolsk vits som jag hört (torrt, jag vet) hittade jag den, tillsammans med en kommentar som vill säga ungefär samma sak som jag:

Catholics have a joke about how Peter stands at the pearly gates of heaven, sternly keeping all the sinners and non-Christians out — while Mary keeps watch over the back door of paradise, where she lets all the riff raff in! It’s a classic joke with a kernel of truth: once the Catholic church proves its devotion to Mary by ordaining women, the balance of power between law and grace really will tip in the favor of grace. And maybe that’s what all the traditionalists who are opposed to women’s ordination really fear.

Härifrån